Officiell utställningsdebut

I fredags gjorde Snigel debut på sin allra första officiella utställning i Kista. Oj vilken nervös matte det var som hängde där i snöret på väg mot mässhallen.

Men redan på parkeringen briljerade Snigel genom att inte skälla ut alla hundar vi mötte. Hon briljerade sig även hela vägen in i lokalen genom att glatt trava på med svansen viftandes och tungan flärpandes. Huh? Glad? Flärpighet? Jajjamen! Snigeldjurets obekvämhet och rädsla som visade sig vid hennes första utställning i januari har ju minskat något enormt för varje utställning hon har varit på (alla fyra stycken ja). Men ingenting hade kunnat förbereda mig på den glada, fnittriga och svansviftande Snigeln som jag hade med mig på utställningen. I princip helt obrydd av miljön, glad, viftig och alldeles tyst!

I sedvanlig ordning var jag ute i god tid. Närmare bestämt dryga tre timmar i god tid så vi hade väl lite tid att slå ihjäl (och matte nerver att lugna). Snigel tutade runt i lokalen och plirade nyfiket på allt som hände. Hon hälsade på alla som kom fram för att beundra den lilla prylen (Är det en mudi? en Kuvasz? Åh så söt!) och klättrade upp i famnen på både barn som vuxna och slickade alla på näsan. Var matte stolt? Jajamen! Hur i hela fridens namn har jag lyckats få mig en så sanslöst trevlig lite hund kan man ju fundera på! Faktiskt! Och hur hon har gått från att tre utställningar tidigare behöva bli inburen i lokalen till att glatt flänga runt och fladdra i kopplet, ja det är lite av ett mysterium tycker jag faktiskt.

Efter oändligt många timmar var det dags att kliva in i ringen. Toknervös matte. Glad Snigel. En glad Snigel som travade runt i ringen så fint så fint. Visst skuttade hon runt på bakbenen ett par gånger och glädjefnittrade och det kanske man inte ska göra. Men sådana saker bryr vi oss inte om. Det faktum att hon glädjefnittrade inne i ringen och travade runt med en viftande svans och tungan lätt på sned är helt fantastiskt! Vilken fantastisk liten pryl hon är!

Självklart fick domaren ett par obligatoriska näspussar innan det var dags för uppställning. En uppställning som min makalösa Snigelpryl skötte med bravur! Från att ha stått och räkstjärtat sig samtidigt som hon halvt hysteriskt kastade ängsliga blickar kors och tvärs samtidigt som hon dansade jitterbugg med alla fyra tassar stod hon nu i princip helt stilla, nästintill riktigt snyggt till och med samtidigt som hon höll ett glatt fokus på mig. Ett par blickar kastade hon runt om i ringen men denna gång inte av rädsla eller osäkerhet utan av ren nyfikenhet! Vilken grej!

Matte var så stolt att jag knappt hörde vad domaren sa, men det var någonting om att hon ännu var för ung och outvecklad för att gå vidare. Vilket är helt sant! Något annat hade vi liksom inte förväntat oss. Men det blev ett excellent och fin kritik - vilket är mer än jag någonsin hade vågat hoppas på. I bästa fall trodde jag att vi kanske kunde få ett very good som tack för näspussen, så excellent var verkligen över all förväntan.

Bästa, duktigaste lilla Snigelprylen. Hur kunde du bli så himla bra egentligen? Det är så fascinerande hur snabbt hon kommer över och släpper rädslor. Än mer fascinerande hur tillgiven hon är mot främmande människor (och barn!!!). Och alldeles tokfantastisk att hon är så himlans duktig på det här med passivitet (tro det eller ej). Om det inte händer något står hon oftast stilla, sätter eller lägger sig ner och inväntar kommande händ.

Dagens kritik:

"9 mån. Ännu inte färdig och behöver tid. Välskuret huvud, mkt feminint, fina öron (!!!). Bra hals och överlinje, knappa vinklar fram och bak. Ännu inte färdig i kroppen. Det fattas stabilitet fram och bak. Annars det rastypiska sprättande kvicka rörelsemönstret"



Vi blev filmade med två olika kameror så här kommer första delen

Notera de alldeles perfekta, finfina mudischäferöronen!