Alla som någon gång haft en hund är nog ganska så väl bekant med den däringa fasen där hundskrället beter sig som om den har kottar långt ner i öronen. Skulle det vara så att du haft en hund som inte genomgått den där fasen så var så vänlig och påpeka inte detta till någon annan som haft en hund som genomgått den däringa fasen. Det är lite som att sparka på någon som redan ligger. Faktiskt.
För just nu så genomgår vi en kottfas av allra största proportioner. Men eftersom mitt Snigeldjur inte är som alla andra barn så finns det uppenbarligen ingen som helst anledning till varför hon skulle genomgå en alldeles utomordentligt normal kottfas, och därmed precis som alla andra hundar i hennes ålder placera sina kottar i öronen. För varför skulle hon göra det egentligen? När det tydligen är så alldeles utomordentligt mycket roligare att placera kottfaskottarna mitt i snigelgapet.
Snigeldjurets kottfas har utvecklats till en extrem besatthet i kottar. En sådan extrem besatthet som lika gärna skulle ha kunnat yttra sig genom att hon tryckte in en hel gran i ena örat och ut genom det andra. Men det gjorde hon inte. Tyvärr.
Istället är hon besatt i att jaga kottar. Vi kan inte så mycket som sticka snoken utanför ytterdörren innan hon raskt plockat upp en kotte i gapet som hon inledningsvis stolt paraderar runt med. Det här låter ju egentligen inte speciellt otrevligt när man läser om det. Och det är det inte. Kottar har dessutom en mycket angenäm ljuddämpande effekt om de placeras mitt i ett Snigelgap. Det har de. Det otrevliga brukar infinna sig cirka elva sekunder efter att hon plockat upp kotten. Då börjar nämligen jakten på den borttappade kotten. Borttappad säger ni då. Hon hade ju den i munnen? Jo, det hade hon. I elva sekunder. Sen kastade hon bort den. Och jagade efter den. Plockade upp den. Kastade bort den. Jagade efter. Kastade åt vänster, skuttade åt vänster. Kastade åt höger, skuttade åt höger. Kastade bakåt, bakåtvoltade sig bakåt. Kastade uppåt.... ja, ni börjar nog förstå. Det låter väl heller egentligen inte så illa. Snarare ganska så roligt kan jag tänka mig att ni nu tycker. Men låt mig då förtydliga.
Detta sker endast då snigeldjuret är kopplat. Och som tidigare nämnts är hennes favoritsysselsättning att leka bungyjump med min axel som fästpunkt. Tänk er då att detta sker med ett koppel. Inte en bungylina. Tänk er då att hon kastar kotten precis så långt att kopplet tar slut två decimeter från kotten hon kastat. Varje gång. Tänk er även att detta sker i samma hastighet som Snigel gör allting här i livet. Överljudshastighet. Tänk er även att detta sker varje promenad. Varje kissrunda. Varje dag.
Tänk er även att hennes besatthet i kottar gör att hon helt glömmer bort tid och rum och andra viktigheter. Viktigheter så som att pinka och poopa när vi är ute för rastning. Sådana viktigheter glömmer hon bort. Men tursamt nog kommer hon ihåg det på hallmattan så fort vi kommit hem igen. Tursamt värre. Verkligen.
Förstår ni då att jag faktiskt precis just nu inte vill något annat än att min valp får genomgå en normal kottfas. En sån där fas där öronen är fulla med kottar. En sån där fas där man har mottagning yttre
rymden ungefär. En sån fas hade jag faktiskt gärna velat genomgå just precis just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar