Som en plusmeny ungefär

Ja. Den  är ganska så galen. Ganska så väldigt mycket galen. Sen är den även ganska så mycket rent generellt. Mycket alltså. Mycket av allt. Alla bra egenskaper som det finns i hundar finns det liksom lite extra av i Snigelprylen. Sen finns det kanske lite extra mycket av sånt som kanske inte är världsbra egenskaper också. Det kanske det gör. Men det är liksom bara en bonus. Bara lite sådär extra, som en plusmeny ungefär. Och plusmenyer är ju faktiskt ganska så bra egentligen. Särskilt om man är hungrig. Alltså kan vi därmed dra slutsatsen att det helt enkelt är en världsbra grej att Snigel helt enkelt kommer med extra allt. Extra mycket. Alltid.

Om Räkan som blev en Fisk

Det blev ingen Räka av den där Fixaprylen. Eller jo. Första tiden hos mig var hon helt klart en Räka. Ynklig, spinkig och räkstjärtig. Men sen gick det liksom över och hon blev mer av något annat. Något annat som helt enkelt ledde till att hon fick smeknamnet Fisken, eller Fisk kort och gott. 

Så hur går det då med fröken Fisk? Jo, bara fint! Tackar som frågar. Fröken har sedan hon kom fortsatt att göra enorma framsteg i det mesta. Hon blir allt mer självsäker för var dag som går. Tuffare, gladare, flärpigare och allt mer galen. Men visst har vi saker som vi fortfarande måste jobba på. Många saker.

Hon har till exempel oerhört svårt för att avreagera. Och med oerhört svårt menar jag att hon helt enkelt inte kan. Minsta retning som hon reagerar på håller i sig. Länge. Ruskigt länge. Vissa saker går bättre och andra saker går betydligt sämre. I vardagen skulle jag vilja påstå att hon är helt funktionell. Trevlig, social, glad och ganska så skapligt lugn. Hemma är hon en dröm. På promenaderna kan hon gå upp i varv och bli dragig i kopplet, men det blir bättre för varje dag. Tyvärr har Lyckas hundmötesproblematik slagit över lite på Fisk, viket nu gör att det istället är Fisk som reagerar vid hundmöten. Inte Snigel. Snigel är oftast fullt upptagen med att gå fot medan Fisk lätt kan bli gapig. Men istället har hon i stort sett slutat skälla på folk. Reagerar nästan aldrig på höga ljud eller buller utomhus. Hon tycker om människor och får alltid själv välja om hon vill hälsa eller inte. Oftast väljer hon att hälsa. Och där har hon själv utvecklat en egen hälsningsmetod som innebär att hon går fram och trycker rumpan mot människan, slokar och hukar lite men så fort människan i fråga börjar klappa henne rinner osäkerheten av henne och hon står och tigger om att få mer kel. Då hon fortfarande blev stel vid första kontakt när man skulle klappa henne så började vi för en tid sedan jobba med att förändra hennes sinnestämning i de situationerna. Men mer om hur och vad vi har tränat får komma i ett annat inlägg då det osar långrandighet över det projektet.

Den enda miljö eller situation hon egentligen inte fungerar i är inomhusträningshallar. Där är det som att något klickar till. Hon blir superstresad av att bara komma in i lokalen, hör hon andra hundar skälla eller jobba så kan hon nästintill bli panisk och bara vilja fly. Men jag har fått samma reaktion även i inomhushallar där vi har varit helt ensamma.  Detta jobbar vi med. Mycket. Exakt vad som orsakar det vet jag inte och jag inser att vi har en lång väg att gå innan vi kommer att klara av att fullfölja en kurs t.ex i en inomhusmiljö. Men det får ta den tid det tar och jag har en hel del knep att ta till för att underlätta för henne.

Tidigare så kunde hon även gå ner sig och ta tillflykt under sängen när vi tränade hemma. Det kunde vara något så löjligt som att jag råkade nudda vid en kökshanduk som flyttade på sig eller peta till en stol. Det räckte för att hon skulle checka ut och fly in under sängen och helst ligga kvar i flera timmar. Men den fasen har vi nu passerat och hon börjar bli riktigt kaxig vad gäller hemmaträning.

Hon har gått en utomhuskurs i vardagslydnad för en tid sedan, och det gick till största delen väldigt bra. Hon är osäker på föremål (kan vara vad som helst, saker hon inte bryr sig om alls kan helt plötsligt upplevas som väldigt obehagliga för damen. T.ex ett träd som hon tidigare glatt satt tassarna på, ett fotbollsmål, en lyktstolpe o.s.v) men vi lyckades till största delen jobba oss förbi detta. När hon väl har "rätt inställning" så är hon en dröm att träna och jag börjar bli allt bättre på att läsa av henne och se när hon är på väg att stänga av.

Hon går även en kurs i lek och belöningsutveckling. I en inomhushall. Det går inte särskilt bra. Första tillfället var hon panisk redan innan kursen började bara av miljön. Men sen fick jag henne att ta godbitar men någon vidare träning blev det inte av då hon bara stod och fixerade på de andra hundarna. Andra tillfället var väl än mer av en katastrof. Attityden var mycket bättre när vi kom dit men så plötsligt blåste det till så att det smällde i takplåten. Efter det var det bara att lägga ner och ägna resterande två timmar åt att få henne att lugna sig något.

Så ja. Det här med att avreagera är inte hennes forte om vi säger som så.

Jag vet inte om jag är att räkna som modig eller dum men den 28/2 så deltog Fisk på sin första utställning. En trång hall med umptiarton hundar. jag var ganska så skapligt säker på att det skulle gå åt skogen redan vid incheckningen med tanke på att hon knappt gått att få kontaktbar på ringträningarna vi varit på. Men inte. Glatt travade hon in i hallen utan minsta tvekan. Hur cool som helst. Smaskade godis, tittade på hundar och uppförde sig som en liten stjärna. Och hennes runda i ringen var för mig ett helt magiskt ögonblick! Hon tvekade inte ett ögonblick inför domaren. Travade fint i ringen och skötte sig så förbaskat exemplariskt att jag bara stod med hakan i backen. Att hon sedan dessutom blev BIR gjorde att det brast för mig och tårarna började rinna. Inte för Biret som så utan för vilken otrolig förvandling den här rädda lilla prylen har åstadkommit på så kort tid. Magiskt säger jag bara!

Så vi har fortfarande lång väg att gå, men listan över saker vi behöver jobba med är i dagsläget flera mil kortare än när hon kom och hon går verkligen från klarhet till klarhet, Häftiga lilla hund helt enkelt!

Filmklipp från Frökens allra första vänstervarv 

Luslingen, fendern och finlandsfärjan.

Jahop. Och vad har då hänt med Lus sen sist? Jo minsann, senaste tiden har hon varit ytterst upptagen. Väldans mycket ytterst upptagen med ett litet eget projekt skulle man kunna kalla det. Ett alldeles eget projekt för jag tvår genast mina händer och hävdar envist min oskuld till det hela. Lus har nämligen gått och blivit med valk. En alldeles egenfixilurad valk någonstans i nack och revbensregionen. En valk som mest liknar en frälsarkrans faktiskt. Fast med päls på då såklart. En pälsig frälsarkransvalk. Med extra vaddering över revbenen.

Ja, Lus har gått och blivit smällfet  tjock(are). Jajamensan. Ungefär en kvart efter hennes kastrering för två år sedan började ju vågen stadigt peka uppåt. Vi bantade därmed Lusen i omgångar men den där smäckra wannabee vinthundskroppen som hon tidigare stoltserat med är och förblir borta. För evigt. Hon har gått ner. Och sen upp, Och sen ner. Och sen upp. Som en bergochdalbana ungefär. Och bergochdalbanor, de är faktiskt inte bra för någon. Någonsin.

Hursomhaver så är Lus övervikt ett ständigt bekymmer. Åtminstone för mig. Lus verkar vara ganska så nöjd med det mjukare underlaget hon oundvikligen får varthelst hon lägger sig ner. Sen Fisken kom in i bilden har det blivit än mer belöningar på promenaderna under mina försök att få systrarna oljud att bete sig skapligt civiliserat. Lus är alltid civiliserad och hävdar därmed å det bestämdaste att hon alltid förtjänar en kaka. Eller två. Och där brister faktiskt matte och faller till föga och langar vackert över en kaka till Lusen. Inte alltid. Av tio belöningar som levererats till systrarna vrål så får Lus kanske 2...eller 3.

Jag skulle vilja påstå att vi båda har exakt samma världsdåliga ämnesomsättning. Jag lägger lätt på mig ett kilo bara jag tittar på ett äpple eller funderar på en hallonbåt. Lus verkar göra ungefär detsamma och eftersom mat och kakor är ungefär det enda hon tänker på. Någonsin. Så är det väl kanske inte så konstigt att hunden snart kan användas som fender till en Finlandsfärja. Men som sagt. Det är inte mitt fel. Inte mitt fel att hon inte kan tänka på annat än huruvida saker är eller inte är ätbara. Hon behöver ju faktiskt inte härma mig i allt skulle man kunna tycka.

Så ja. Lus är tjock. Igen. Och nu är det hårdbantning som gäller. Hädanefter får hon leva på konserverad luft och självfallet springer hon nu efter bilen istället för att åka i bagageluckan. Absolut. Jajamen. Vill hon ha någon mat så får hon fånga den själv. Så enkelt är det. Jappjapp.

Förutom valktillökningen så försökte vi även oss på lite kunskapstillökning på den arma Lusen i form av en Heelwork to music kurs. En kurs som gick med blandad framgång. Femton till trettio minuter av kursen gick lysande, så som det brukar när lusen är på humör. Glatt propellerviftandes bjuder hon på allt hon kan och avger så ljud av frustration om jag inte är snabb nog med förstärkning eller belöning. Men sen. Ja. Sen checkar hon ut. Mitt i ett moment så fäller hon ihop sig själv och flyr mot närmaste utgång. Show's over. Finito. Stick och brinn matte. Utan synbar anledning. Så ja. Jag vet inte hur mycket kunskap hon egentligen inhämtade under den kursen. Det vet jag faktiskt inte (men hon blev en jävel på att söka upp nödutgångar likt en missil. Det blev hon).

Som ett led i Lusesn avvalkningsprojekt har hon även fått börja springa på löpband. 1-2 gånger i veckan petas hon upp på bandet och förväntas raskt trava framåt under mattes glada hejarop. Valken slår henne i nacken vid vartannat steg och tungan hänger som en slips. Vad har egentligen hänt med Lusens fenomenala vinthundskondition? Har den flyttat till andra bredgrader likt mattes? Nåväl. Fysträning är temat för våren och vi fortsätter motionera valkarna av oss så mycket vi bara kan. Både matte och Lus.

Förutom valken så har Lus även gått och skaffat sig egna problembeteenden idéer. Idéer gällande huruvida det någonsin är värt att lyssna på matte. Idéer huruvida det där som hänger längst bak i andra änden av kopplet egentligen har någon som helst väsentlig funktion förutom att agera ankare. Idéer om huruvida inkallningar är någonting som en hund i hennes ålder någonsin egentligen behöver svara på. Samt idéer om att en promenad som inte ägnas med nosen fastklistrad i backen egentligen bara är slöseri med tid och lika gärna kan undvikas. Jag vet inte vad fröken vill ha sagt med det här (eller jo. det vet jag ju såklart) men jag har en stark misstanke om att hon faktiskt läst det här inlägget på tok för många gånger å det senaste.

Om tiden, swoshet och Snigeln

Jahop. Nu har det gått en sisådär väldans massa tid nu igen. Jag förstår liksom inte riktigt vart den där tiden tar vägen. Swosh säger det och helt plötsligt är det dags att plocka fram påskfjärdrarna, alldeles nyss tjohoade vi oss runt en midsommarstång. Jag förstår verkligen inte. Inte heller förstår jag varför det är så snålt med uppdateringar. Eller jo. jag förstår egentligen. För det var ju det där med tiden nu igen. Tiden som sa swosh. 

Det har i sedvanlig oordning hänt både det ena med det andra. Såklart. För det där med att hända saker det är ju liksom ganska direkt korrelerat till swoshandet. För att inte chocka bloggen helt i sin tillvanda ensamhet så tror jag att det får bli ett inlägg per husdjur framöver med lite uppdateringar om vad vi pysslat med. Jag tror faktiskt det.

Snigelprylen tjohoar på som bara den. Vi är inne på drygt 2 månader av kortison och dipentum för hennes mage. Hon står även på en diet bestående av renkött och hypoallergenic som godis när matte är för trött för att stå och se på hur kilovis med renskav försvinner till ingenting när det ligger där och svettas i ugnen (tänk om samma sak hände med en själv när man solade solarium.. tänk bara). Magen fungerar bra. Och dåligt. Bra som i att det hon poopar med lätthet kan förväxlas med puttekulor och skulle man råka trampa på en så kan jag lova att det känns igenom vandringskängorna. Ordentligt.  Dåligt som i att hon fortfarande poopar sjuhundraelva omgångar om dagen. Det blir mycket pooppåsar det ska ni veta. I övrigt vet vi liksom ingenting mer om hennes mage innan det är dags för nästa gastro/rektoskopi någon gång i sommar. Ovisshet liksom. Hennes rygg är nu, tack vare kortisonets fantastiska antiinflammatoriska egenskaper, väldigt bra. Hon är betydligt mer rörlig och alldeles fantastiskt läskigt yxgalen och flärpig till tusen. Vilket jag visserligen egentligen kanske inte borde se som något positivt. Egentligen. För det visar ju bara på hur pass besvärad hon faktiskt ändå har varit av sina ryggproblem innan. Senaste besöket med ryggen hos Ole Frykman ledde ju till lite, för Lyckas del, positiva besked. Hon har inte L7/S1 men en övertalig ryggkotpelare och behöver inte vara på koppelvila. Istället får hon tjohoa på bäst hon kan och bygga muskler på alla möjliga och omöjliga vis. Och det tackar vi för. Det tackar vi väldigt mycket för! Sen får vi ju se hur framtiden artar sig. Livslång eller bara långvarig kortisonbehandling är liksom inte optimalt ur muskelbyggarperspektivet. Inte alls bra. Men det tar vi när vi kommer dit. Ryggen bekymrar inte mig särskilt mycket. Det är magen som ger mig iskalla klumpar i magen och lite extra obehagligt hjärtfladder när jag tänker på det.

För att ha stått på en hög dos kortison i drygt 2 månader så tycker jag att vi har klarat oss skapligt bra gällande biverkningar. Hungrig som en flock utsvultna dingos är hon jämt, Hela tiden. Alltid.  Att ge henne mat är i dagsläget nästan förenat med livsfara och jag skulle helst egentligen vilja ha en lång lång tång när jag ska langa åt henne en godbit. Hungrig som sagt. Hål i magen, svälter, hälsar Snigel. I början drack hon väldigt mycket vatten och roade sig med att kissa inne lite varstans (min mobiltelefon som råkade ligga i sängen är väldigt glad för det. Så även matte som råkade ligga bredvid mobiltelefonen. Tack. Hemskt mycket tack).  Det har däremot minskat allteftersom vi trappat ner kortisonet. Tjock eller svullen har hon inte heller blivit. Än. Däremot har pälsen å det senaste börjat bete sig lite skumt. Hon har fått hårlösa partier på ena frambenet, på bakbenen, mer pälslöshet i armhålorna och skorvig mjällig hud. Det kan såklart vara kopplat till kortisonet även om den alopecin inte riktigt brukar se ut så här. Det kan även bero på något så enkelt att jag inte längre får ge henne fiskolja längre. Så skulle det också kunna vara. Eller så har kortisonet tryckt ner immunförsvaret såpass mycket att hon gått och fått en övertillväxt av demodex. Tjoho så roligt det hade varit. Verkligen.

Förutom allt det där tråkiga sjukdomsgrejset så har vi även såklart haft ruskigt roligt tillsammans. Snigel (och jag!) gick vår allra första Lydnadskurs. Och oj så kul det var! Snigel tog sig an uppgiften med samma hysteriska galenskap och tjoho som om det vore agility hon tränade och sedan första kurstillfället gör hon inget annat än att träna fritt följ. För sig själv. På varje promenad. Oavsett om hon går i midjebälte där tanken är att hon ska dra eller om hon egentligen borde tjohoa runt i skogen och leta grankottar i trädkronorna. Hon går fot. Mycket fot. Det enda som inte är lika världstjohigt i lydnaden är såklart apporteringen, Den är äcklig.

Samtidigt som Snigel gick Lydnad så gick Lusen en kurs i Htm. Eller ja, tanken var att Lus skulle göra det. Det var det verkligen. Matte tanke alltså. Lus höll inte med. På vart och vartannat kurstillfälle roade hon sgi med att checka ut efter en kvart - trettio minuter och ställa sig och stirra in i en vägg. Från att ha varit tokgladpeppad och piffig. Till att stirra in i en vägg. Den gör sånt de där prylen. Den gör sannerligen sådant ganska så ofta dessutom. Alltså fick Snigel hoppa in som standin. Och hoppa. Ja det gjorde hon. Högt och överallt och visade glatt upp Lusens hemläxor som vi aldrig någonsin tränat på, Snigel och ja. Den är liksom ganska så häftig den där prylen.

För tillfället så standinar hon på Fiskens kurs i belöningsutveckling också. Många gorillatassar bollar i luften på den damen. Sannerligen.

Träningsmässigt är hon, förutom de läskigt rappa käkarna som lätt sluts runt min arm likt en muräna när det vankas godbitar, nästintill en dröm. Så taggad. Så laddad. Så utomordentligt galen. Lyckas jag bara kanalisera galenskapen under vår träning så är hon helt magisk. Magisk säger jag bara.

Världens bästa, och mesta, lilla Snigelpryl. Är det möjligt att vara så häftig som du... egentlig

en?

Äntligen något positivt!

Vi är fortfarande kvar i antibloggträsket, Inte för att vi egentligen har någon vidare brist på saker att skriv om, nej, det har vi nästan aldrig. Men vi har lite brist på emotionell ork. Brist på att vilja sätta saker på pränt. Vill hemskt gärna skriva en massa tjohoiga inlägg, men inte just nu. Men det kommer. Förr eller senare.

Men jag ville passa på att uppdatera med något himlans positivt i varje fall!

När livet ger en en rak höger

I onsdags kom samtalet som kändes som ett slag i magen. Allting svartnade och hjärtat krampade.

Jag har väntat länge på att få svar från ännu en mag- och tarmspecialist gällande Lyckas mycket märkliga biopsisvar. Och nu i efterhand känner jag att jag gärna hade väntat ännu längre. Helst resten av livet. Helst hade jag aldrig velat får svaret alls och fått fortsätta tjohoa mig lyckligt ovetandes.

Men så blev det inte.

Lycka har, som jag fick veta innan jul, en överväxt av bindväv i magsäck och tjocktarm. Detta i sig visade sig vara så ovanligt att vår veterinär aldrig hade hört talas om det och hon lyckades inte heller hitta någon litteratur eller tidigare fall om det.Därför hörde hon av sig till Sveriges ledande gastroenterolog samt specialister i USA för att se om de någonsin stött på det samt vad detta innebär.

Jag minns bara samtalet som i en dimma, så det är säkert möjligt att jag missade något. Men det specialisten konstaterade var att det här väl inte var bra. Hon hade sett liknande utveckling hos b.la lundehundar, collies och cockerspaniel och att detta hos dem dels visat sig vara ett förstadium till cancer samt att det i de flesta fall utvecklas till atrofisk gastrit, samma sjukdom som avslutade livet på fantastiske Duc,bara 2,5 år gammal. Förutom det så har vi ju bindvävsproblematiken i sig där sannolikheten är stor att tillväxten fortsätter.

Enda alternativet vi har i dagsläget är att sätta in en mycket aggressiv behandling med prednisolon och dipentum under en 6-9 månaders period och sedan ta nya biopsier för att se hur det har påverkat henne. Samt ett byte av foder till en helt ny proteinkälla. Problemet här är det faktum att kortison rent generellt för med sig en rad med biverkningar, särskilt med en så hög dos, under så lång tid. Dessa biverkningar kan för Lyckas del komma att bli katastrofala eftersom kortison dels medför en förtvining av muskler, vilket i det här fallet är lite av en katastrof för Lyckas redan onda rygg där vi i nuläget redan jobbar så hårt vi kan med att bygga upp muskler för att stärka ryggen. Utöver det så försämrar kortison kvalitén på leder och senor, och Lycka har redan i dagsläget redan minst en senskada som hon kämpar med, förutom ryggen och nu även smärta från bogmusklerna. Kortison medför även försämrat immunförsvar, viktuppgång, trötthet och svårighet att bygga muskler (och en halv miljon annat otrevligt). Så för att försöka rädda hennes mage kan vi komma att förstöra resten av kroppen på henne. Dessutom vet vi inte alls om den här behandlingen kommer att ha någon effekt. Om vi har upptäckt det här i tid kan vi eventuellt få bindväven att gå tillbaka om jag förstod veterinären rätt, men vilka mikrochanser hon har till att bli frisk, det vet vi inte ens om det finns. Så ja, prognosen är inte bra. Inte alls.

Men vi har bestämt oss för att kämpa. Om det finns en mikrochans att hon kan klara av detta så är det den vi siktar på. Så länge hon kan anses ha livskvalité tänker vi fortsätta slåss med alla medel som finns.

Märk väl att Lycka vare sig ser eller beter sig som om hon vore sjuk. Väldigt sjuk. Hon har fantastisk päls, är bra i hullet (om än ojämnt musklad), piggaste och gladaste hunden i stan som helst tjohoar runt i överljudshastighet utan ett tanke på alla hennes fysiska åkommor. Enda gången Lycka verkade sjuk var när hon var liten, runt 4 månader, och det gick ganska så snabbt över. Hon har vare sig kroniskt dålig mage, vatten diarréer eller kräkningar. Så för vem som helst annars så ter hon sig som en ytterst frisk hund. Hälsan själv nästintill. Men skenet bedrar. Skenet bedrar så mycket som det bara kan. Hennes enda symptom är att hon ibland kan bli lite lösare i magen än normalt, hon bajsar fler gånger per dag än vad som är normalt och krånglar ofta på såvis att hon bajsar, sen någon minut senare så sätter hon sig och bajsar igen. Detta är hennes i nuläget enda symptom. Och hur många, med handen på hjärtat, hade ens kunnat tro att en hund med dessa symptom är dödligt sjuk?

Min stora bitterhet och ångest i det här är att jag och veterinären förlitade mig för mycket på hennes yttre, för mycket på hennes brist på symptom. Hade jag inte gjort det så hade Lycka genomgått en gastroskopi redan i december 2013 och då hade saker och ting kanske sett annorlunda ut idag. Chanserna till behandling hade kanske varit bättre.

Med det här vill jag vädja till er därute som har hundar som kanske inte är helt perfekta i magen, hundar som kanske bajsar fler gånger än vad som är normalt, hundar som till och från får dålig mage utan direkt synbar orsak. Snälla. Ta det på allvar. Snälla. Avfärda det inte som vanlig "vallhundsmage" (ett uttryck som för övrigt blivit skrämmande normaliserat i mina ögon). Ta det på allvar. Gå till veterinären. Få veterinären att ta det på allvar. Sen, när det visat sig att hunden faktiskt inte var sjuk. Var glad, glad med vetskapen om att du nu faktiskt vet. För faktum kvarstår, en "normal" djurägare hade aldrig ens påbörjat en utredning på Lycka med de symptom som hon har. En "normal" djurägare hade inte fått veta att hunden inte tar upp vare sig B12 eller folsyra innan det skulle vara försent att göra något överhuvudtaget. En maghund behöver inte alltid vara dålig i magen, den behöver inte alltid ha dålig päls, och den behöver inte vara trött eller orkeslös. Särskilt inte när det kommer till en ras som med lätthet verkar kunna springa vidare med ett brutet ben utan att inse att den har ont.

Vi fyra

Min fantastiske bror ställde upp som ställföreträdande hovfotograf under julhelgen och lyckades nästintill fånga oss alla på bild.