120 mil senare är vi äntligen hemma med vår lilla LakritsSnigel. Senaste dygnet har varit så tokfantastiskt att jag inte ens vet vart jag ska börja men gör att försök att få med det mest väsentliga.
Väsentliga saker att veta om Snigel: Hon är så himla underbar att det inte finns superlativ nog för att beskriva henne med framgång. Modig som ett lejon, tuff som ett helt skepp med sjörövare och ullig och gullig som ett litet lambilamm. Och hon verkar mest skutta genom livet med inställningen "wiiiiiiiieeeeeee!!!" - Hela hon formligen bubblar av lycka och tokigheter och mattehjärtat håller på att svämma över varannan sekund.
Förutom all sockersöt ljuvlighet är hon så söt att titta på att man får ont i tänderna. Som en liten svart nallebjörn med plirig busblick och rådjursögonfrasar långa nog att skapa korsdrag med när hon fladdrar med dem eller få henne att lätta en decimeter från golvet om hon skulle vilja det (varför nu en pyrris inte skulle vilja det kan man ju fundera på).
Vi spenderade 3 timmar hos uppfödaren och när det väl var dags att åka hemåt så skar det lite i hjärtat att rycka upp henne från den underbara tillvaro och familj hon hade där. Var förberedd på att hon skulle vara en mycket ynklig liten Snigel på vägen hem.
Jo tjena. Ynklig? Ha! Det första hon gör är att göra både nummer ett och nummer 2 precis vid en trafikerad väg, sen viftar hon på antennen och tutar på upptäcktsfärd ner i första bästa dike. Vid varje stopp vi gjorde så blev jag bara mer och mer imponerad över henne. Allt var bara "wiiiiiie!" och hon reagerade inte på bilar, hundar, folk, barn och allt vad det nu var för stökiga saker vi mötte. Människor ville hon gärna hälsa på och allt var helt enkelt toppen och buskul i hennes värld.
Förutom möjligen att sova.
Väl hemma i stora stan fick hon träffa Lushunden utomhus. Lushund som formligen dog av Lycka. Hon gladmorrade ylade gnällde och skällde och bara tjoade "ge hit!! Min snigel! langa över!". Den översvallande tokknäppa välkomstkomitéen skrämde dock Snigel i början. Men väl inomhus fick de smaska lite godis ihop och sen var det avklarat. Snigel tyckte fortfarande att Lushund blev lite läskig när hennes lekinviter började likna kosläpp på sommarbetet.
Inför läggdags så säkrade vi sängen som dessvärre är ganska hög och inte helt optimal höjd för en liten snigel att köra fritt fall ifrån eftersom fallskärmen jag beställt till henne ännu inte har kommit. Säng säkrades medelst tjocka madrasser och kuddar runt de sidor som inte omgärdas av vägg. Och även om det nu istället finns viss risk att hon istället studsar upp och hamnar i takkronan om hon skulle få för sig att ta ett skutt så känns det ändå nästan lika säkert som om jag hade virat in henne i bubbelplast.
När jag släckte lampan slängde sig Snigel på rygg, tassar och mage i vädret och tog ner skylten. Vid ett tillfälle vaknade hon, satte traditionsenligt nog en tass i ögat på mig, gav mig en slick på snoken och återgick sen till att leka skalbagge.
Klockan 6 på morgonen vaknade LusHund. Snigel (valpen... den som inte ska ha nån blåskontroll) skalbaggade lugnt vidare medan Lushund stod och hoppade jämfota och undrade om det inte var dags att väcka snigel nu... nu... nu???
All eventuell Lusrädsla från gårdagen var puts väck och de började redan på morgonrundan att inta kasslerposition i det daggiga gräset. Ett virrvarr av tassar, koppel, ludd och tänder som bara ligger och ålar runt har en tendens att försvåra själva rastandet avsevärt.
Morgonen förlöpte i busryckets tecken och töserna rasslade runt här hemma som ett flipperspel. Eftersom Snigel än så länge tagit allt med sådan ro och inte bryr sig ett dugg om eventuella (o)läskigheter som Stora staden hittills haft att bjuda på så begav vi oss till djuraffären för lite miljöträning och foderinköp.
Även detta gick strålande och luddet tutade runt på parkeringen i söndagsyran och när jag satte mig ner lade hon sig vid min sida och kollade runt. Sen tog hon ner skylten och powernapade.
Senare åkte vi ner till jobbet för lite miljöträning och inskolning eftersom det är så lugnt på kliniken på söndagar. Tut tut sa fröken och efter 4 minuters hälsningsceremoni och antennvift somnade hon mitt på golvet. Där låg hon och snoozade lugnt vidare oavsett om jag lämnade rummet eller ej. Flyttade in flickorna i hundrummet med samma reaktion - tvärdäck och toksmooze på Snigel och jag kunde lämna dem där utan några konstigheter. Självklart hade vi öronkoll på vad som hände men luddet tog det med tokro. Sov, vaknade, lekte med Lushund, lekte med aktiveringsleksak, sov lite till. Sen avslutade vi vårt 1,5 timmes långa besök med gos och allmänt valppet av mina kollegor. Sen gick vi hem och somnade på soffan i flera timmar allihop. Vaknade med en valp över fötterna och en Lushund över låren.
Kvällen bestod av träff av gudföäldrarna igen och Lushundsbus med pyrregänget. Snigel fick sitta i famnen på gudfar och bli gosad med. Snigel tog allt med ro och plirade nyfiket på de fyra galningarna som röjde runt på avstånd. Inte en tillstymmelse till rädsla hos lillskit.
Mer bus följde när när vi kom hem och tokungarna bestämde sig för att det bästa stället att bedriva denna aktivitet var bakom min rygg i soffan. Vet inte exakt vad de gjorde men det lät misstänkt mycket som om någon körde en rabiessmittad grävling genom en mangel. Kul verkar de ha haft i alla fall.
Nu har lugnet infunnit sig och båda två ligger utslagna i soffan och snart tar vi ner skylten alla tre.
Slutligen ett stort tack till frökens fantastiska uppfödare Aina som anförtrott mig en så ljuvlig och välsocialiserad valping <3
En sak jag förresten upptäckt: en pyrrevalp gör inte som alla andra valpar och går UNDER soffbordet, nej en pyrre går igeeeeenom soffbordet, över hyllan, genom alla lådor och bröte man har där under. Det blir tydligen bättre om man gör så.
