Sederad mumie i tvångströja

Visserligen sover jag med öronproppar. Visserligen sover jag som en klubbad säl på zylkène. Visserligen rör jag mig lika mycket som en sederad mumie i tvångströja. Men man skulle väl för helsikke kunna tycka att det vore på sin plats att vakna när hunden kräks upp en gräsboll och 1 liter deciliter galla på en under natten? Eller är det bara jag?

Sen tycker jag väl visserligen att hund inte skött detta speciellt snyggt heller. Hade det varit för mycket begärt att kraffsa mig i ögat eller väcka mig på annat vis så att jag slapp sova vidare i denna gröngula härlighet? Istället har hund tagit tillflykt till hörnet i sängen som är längs bort från spymarineradmatte och gott snusat vidare. I morse höll hon dock för långsnoken och tittade med avsmak på matte samtidigt som hon mumlade något om bristande personlig hygien. 

*Tarvälochtvättardenytvättadesängklädernaigendå*

sålängevislipperslalomhelvetetkanvigöravadsomhelst

Agility idag igen (whoop whoop!). Antagligen den bästa träningen någonsin skulle jag vilja påstå dessutom.
Höll mig till mina planerade 2 x 3 min slalom pass och det fungerade ganska så himla strålande. LusHunden satte det på en gång, 3 gånger på raken. Sen fortsatte vi med den antagligen (för oss) mest välplanerade träningen någonsin. Vilket egentligen inte säger så himlans mycket. Men vi hade en plan. Vi hade färdiga övningar och vi hade banskisser.

Lade främst fokus på den här övningen med Lus. Hon har svårt med att få upp farten... mycket svårt... rollatorer med punkterade däck har tidigare använts som referenspunkt. Hon har även svårt med att söka sig framåt, hon vänder sig gärna mot mig efter varje hinder istället. Dessutom tvekar hon oftast inför tunnlar (rädslan för tunnlar är long gone, men tvekar gör hon ändå till och från, ställer sig gärna och sniffar på ingången, står på två ben, lägger tassarna ovanpå osv...). Vilket gör denna övning alldeles perfekt för LusHund. Vi fick även ett utmärkt tillfälle att träna på externbelöningar. Något som faktiskt fungerade super för en gångs skull. Sträckan mot tunneln gick i ganska lugnt tempo där hon främst sökte stöd från mig, men efter tunneln satte hon galen fart mot externbelöningen. Jag hade lika gärna kunnat vara en påse morötter med viftande blast. Passade även på att försöka jobba in "fram" signalen. Problem vi stötte på var just det här med tunneln... hon saktar in lagom till tunneln och 3 av 4 ggr så tar hon den inte. Så istället började jag jobba vid sista hopp hindret innan tunneln och lade extern belöningen efter första hindret efter tunneln vilket fungerade mycket bättre. En mycket bra övning för både mig och LusHund som vi definitivt kommer köra fler gånger.

Sen körde vi "fyrkanten" (4 hopphinder i 4-kant), något hon är fantastiskt duktig på. Vet inte riktigt hur hon lärt sig men visst tusan tar hon vartenda hinder exakt så som jag har tänkt mig när jag viftar. Känner inte att vi har några större bekymmer just här i alla fall.

Sen roade vi oss med banbygge. En bana som är ganska så enkel egentligen men för oss visade den sig ha en hel del klurigheter. Så det blev till att prova den flera gånger och prova olika sätt att handla. LusHunden var awesome, värre var det med den eftersläpande matten som trasslade in sig i bakombyten och det här jobbiga med att lyfta på fötterna... svårt med flera saker samtidigt!
Mest problem hade jag märkligt nog med att få till 11 & 12 och sedan 13 & 14. Vilket egentligen är ganska så straight forward- Lus försökte inte, märkligt nog att ta 10 eller 4 utan drog mellan hindren so tänkt men sen blev det svårt att peta henne över 12:an då hon verkade vilja satsa på 5:an igen. Sen mellan 13 & 12 hade jag som vanligt problemet att låta bli att snubbla på henne. Vi är verkligen inge bra på att springa gemensamt mot ett hinder. LusHund vill helst lägga sig under mina fötter vilket jag har vissa åsikter om. Men i övrigt var hon verkligen SuperLus och matte är faktiskt galet stolt över oss båda!  9-10-11 gick i princip som en dans och jag undrar ständigt över när tusan hunden lärde sig förstå mina pelikanviftningar? Frågan är om vi inte snart borde få upp nog med mod för att våga anmäla oss till en tävling i blåbärsklass? Eller vad tror ni? (*sålängevislipperslalomhelvetetkanvigöravadsomhelst*)

Dessutom så körde vi banan med kampleksak som belöning.... flera gånger... och jag är helt övertygad om att LusHunden har rabies... eller är 50% attack terrier.


Och nu är det bara 5,5 dagar kvar tills vi får hem vår lilla LakritsSnigel!

Snigelparty! (eller "hur många gånger kan man skriva "fantastisk" i ett inlägg?")

Jag har fantastiska vänner. Det är nog allt jag kan säga. Fantastiska. Och turligt nog är två av dessa fantastiska vänner LakritsSnigelns gudföräldrar (ja, hurså? Alla hundar behöver egna gudföräldrar, så är det faktiskt). Dessa två underbart härliga, tokgoa och hjärtevärmande tokiga vännerna överraskade mig med en puppyshower ikväll. Som blivande gudföräldrar till en LakritsSnigel ingår tydligen detta fantastiska tilltag i deras arbetsbeskrivning. Summan av det hela är att jag klev in i deras hem i tron att vi bara skulle sadla på vovvarna och ge oss ut på kvällspromenad. Men så var visst inte fallet. Istället möttes jag av tända ljus, vackra blommor på bordet, den mest fantastiska gigantiska prinsessöta hundkorg jag nånsin sett - full med valppryttlar samt underbara hembakade (de räknas faktiskt som hembakade om man köper bak-mixen själv) muffins med Snigelns namn på. Blev rörd till tårar och har ännu inte riktigt kunnat smälta denna fantastiska present och omtanke. Ni är underbara <3

(Det mes fantastiska var nog att presenten även innehöll en skurhink, torky papper, våtservetter, rosa (!!) rengöringsmedel, diskborste samt soppåsar och bajspåsar i mängder. Vad ja ska ha det till förstår jag väl däremot egentligen inte. LakritsSnigeln levereras väl såklart rumsren och färdiguppfostrad? Gör inte alla hundar det?)

Lussekatten ingick visst inte... 

Slalom....detta jäkla slalom...

Av alla hinder i agility så trodde jag faktiskt inte att slalomet skulle bli det som jag skulle drömma mardrömmar om. Visst, det är klurigt, men till skillnad från gungan, tunneln, balansen eller A-hindret innehåller det inget av de saker som skrämmer löständerna av Lus.  Saker som har löstandsskrämmar egenskaper är saker som är höga, smala, mörka, kringelikrokiga utan att man ser slutet, låtiga, prassliga, skrammliga, kräver tankeverksamhet eller har allmänt hög skräckelfaktor överlag. Inget av dessa egenskaper stämmer in på slalomet. Likväl är det det enda hinder hon inte klarar av. Och matte får spunk. Storspunk. Samtidigt som att jag vet att det är mitt fel....jag har liksom inte jobbat så hårt på att göra slalomet tokroligt. Med en hund som vanligtvis inte tar leksaksbelöningar hur som helst är det ännu svårare. Ju mer godisbelöningar hon fått dessto mer fokus har hon (så klart) på mig. Och i ärlighetens namn är det vare sig tokroligt eller särskilt praktiskt att försöka gå igenom ett slalom med huvudet vänt åt fel håll. Enda orsaken till att hon inte brutit långsnoken på en pinne ännu är det faktum att hon håller samma hastighet som en pensionär med en rollator med punkterade hjul.... som fastnat i tuggummi. Så fort går det. 

Externbelöning har heller inte någon lysande effekt på LusHund. Hon har liksom hittills inte förstått poängen riktigt. Godis finns ju i mattes ficka.... dessutom finns det MYCKET godis i mattes ficka.. varför i hela fridens namn skulle jag springa IFRÅN matte för att hämta 2 ynka godisbitar när matte har hela ficka full? Det vore ju högst ineffektivt och slöseri på både energi och tid. 

Men idag hade vi lite a ett breakthrough. Har tragglat 3x4 pinnars slalom som jag tänkt att baklängeskedja länge nu.... men det har liksom inte helt gått enligt planerna med det där Men idag satte hon den! Flera gånger! Till och med när jag satte ihop pinnarna till ett helt slalom så klarade hon det. (Att det sedan misslyckades dubbelt så många gånger är något jag inte tänker låtsas om... och att hon troligtvis inte har en enda susande suck om vad hon egentligen håller på med skiter jag också i eftersom det är ett ganska så vanligt förekommande sinnestillstånd för  matte LusHund)

Andra bra saker som hände att ovannämnda traggel skedde medelst leksaksbelöning! En leksak som dessutom är kliniskt död efter dagens pass. Vilket bara måste betyda att vi hade ett sjuhelsikes bra träningspass (och inte alls att Lus fick tag på leksaken och åt upp den.... inte alls). 

Sen hoppade vi lite, och jag måste säga att hon faktiskt e ganska så himla grym på att ta hinder snyggt! Enda nackdelen är att hon har exakt noll framåt driv, så det e ett jäkla kutande på matten för att få henne att ta nästkommande hinder. Så nu har vi även börjat träna in "fram" vilket hon faktiskt inte verkade förstå. 

Nu gäller det bara att matte släpper sin slalom noja och fokuserar på annan rolig träning. Rolig var ordet! Därmed tänker jag begränsa slalomlarveri till 2x 3 minuter per träningspass. Punkt. 

Hallå? *vift vift*...

---det e ju hiiiit godiset ska! * vift*

Men för i helsikke... langa hit innan jag börjar lipa!

Helt plötsligt såg hon lite vuxen och allvarlig ut... eller? 

YES! Det är en leksak hon har i snoken... som hon dessutom apporterar... till min hand... där hon lägger den innan hon kampar loss som en tok (....och därefter äter upp leksak.... jag är inte bitter)

TjurLus

Hon har inte kommit över det. Vaknar bredvid en fortfarande ynkligt tjurig Lus idag som mest går runt och hukar och blänger på mig. Känner mig som årets matte när jag går till jobbet med en slokörad hund hängandes 1,5 meter bakom i koppel samtidgt som hon spänner ögonen i nacken på mig. Verkligen.

Serverade mat på jobbet, hennes favorit till och med. Detta möttes av mer hukande, darrande och en nos som vänds in mot första bästa hörn. Jag har haft sönder henne. Igen.

Det slutade med att jag efter mycket om och men lyckades handmata i henne ett par bitar efter att jag bett henne göra ett par trix. Då fick jag till och med fram en svansviftning och en lite mjukare blick. Men så fort jag slutade handmata och gav henne skålen återgick hon till att tjura.


Jag är verkligen clueless till vad som får henne att bli sån här.

I broke it...

Jag har (återigen) haft sönder min hund. Det sker visserligen en sisådär 67 gånger om dagen av olika skäl, men i ärlighetens namn så krävs det inte så mycket för att LusHunden ska gå mentalt i bitar. En blick åt fel håll, att jag råkar be henne sitta, serverar mat ur en skål eller ber henne vänta innan hon går ut. Det räcker oftast för att LusHund ska krypa ihop, fullständigt tillintetgjord, en darrande liten pöl som ser (om möjligt) ännu ynkligare ut än vad hon gör på sin profilbild. Ibland kissar hon faktiskt på sig samtidigt.  (För att inte tala om vad som händer om man tar fram en kamera....)

(Här är det förresten kanske på sin plats att berätta att jag aldrig aldrig någonsin höjt en hand mot henne eller tillrättavisat fysiskt på något som helst vis. Jag har kanske sammanlagt höjt rösten åt henne 8 gånger under vår tid tillsammans (5 av dessa gånger har dessutom varit av nöden krävda inkallningsrop när hon dragit igenom ljudvallen efter en stackars fågel eftersom hon helt enkelt lämnat planeten och hamnar i omloppsbana kring månen - då behöver man faktiskt höja rösten). Vi tränar bara med positiv förstärkning.

Hur som haver, för ca 15 minuter sen hade jag sönder henne igen. Hon har fått en stor renknota till middag idag. En sån där bit som består av främst blod, fett och slamsor av kött. En sån där bit jag helst vill ha i ett annat postnummerområde än min ljusa matta. Om jag hade fått välja. Men det får jag inte. Däremot hade jag hoppats på en kompromiss och lade ut en mysig filt som hon kan få kladda ner på bäst tusan hon vill. Efter ungefär 1 minut hör jag gnagande... så långt från filten man kan komma. Gnagandet kommer såklart från min matta. Tar benet, lägger det på filten, tar med mig hunden dit och säger varsågod, stanna här.  Då gick hon i bitar. I 6 minuter stod hon och tryckte sig mot väggen, huvudet hängande i backen, kroppen darrandes samtidigt som hon tittar under lugg på mig. Efter dessa 6 minuter gick jag fram till henne, då klättrar hon upp i famnen och kramas, fortfarande darrandes. Jag visar benet och säger varsågod. Hon lägger sig på filten. Där har hon nu legat i 8 minuter, med benet orört mellan tassarna, samtidigt som hon stirrar stint in i väggen, darrar med underläppen och undrar vad hon gjort för ont för att förtjäna en sådan sadistisk matte.

Hunden förflyttar sig sen och lägger sig tryckt som ett frimärke mot leksakslådan och bokhyllan och stirrar stint framför sig. Går knappt att få kontakt med henne.

Tänk om jag skulle få för mig att bestraffa henne på riktigt nån gång? (märk väl att detta är ett otänkbart scenario.... men tänk OM....) Det finns nog inte nog med Prozac på jorden för att laga henne då skulle jag vilja påstå.

Renovering

Kände att det var dags att ta tag i lite blogg renovering... nu när jag inte hittat hit på minst ett halvår och  när vi faktiskt väntar tillökning. För ja, den där lilla Snigeln upp i bannern är faktiskt vårat kommande lilla nytillskott. En liten Snigel, en svart sådan så självklart är det en LakritsSnigel. Vad annars? Och Snigel kan ju inte få känna sig utanför när hon kommer hit om 10 dagar (vem räknar? Inte vi inte... inte alls), så då måste självklart bloggen uppdateras, höststädas, dammas av, rebootas, inredas, puffas till och allt vad man nu behöver göra för att göra en blogg välkomnande. Så det har jag gjort idag. Hela morgonen faktiskt.

Men nu när detta är gjort så återgår vi till att vänta.. och räkna ner dagarna, och vänta lite till. Förväntan, pirr i magen blandat med livrädsla över att vi kommer ha sönder det nya lilla livet. Tänk om vi inte är tillräckligt förberedda för en liten Snigel? Tänk om hon inte tycker om oss? Tänk om Lushunden och LakritsSnigel gör gemensam sak och låser in mig i garderoben och kastar bort nyckeln? Det är väl egentligen det som känns mest troligt och som oroar mig mest (även om jag har en väldigt rymlig och mysig garderob). Jag tror nämligen att Lusen och Snigeln kommer älska varandra och alliera sig på en millisekund mot deras matte. Något säger mig att jag inte kommer att ha så mycket att säga till om här hemma om några veckor. Men å andra sidan... hur mycket hade jag att säga till om från början egentligen?

Så komsi komsi lilla LyckoSnigel.. vi längtar efter dig!