Enligt bergerrön finns det en magisk gräns nånstans där kring 3 års ålder, den ålder där poletterna ska börja trilla ner, förnufttet hitta hem, sans hamna i balans och allt sånt där bra som händer betydligt tidigare hos många andra raser. Något man i folkmun visst kallar mognad.
Den magiska gränsen passerade inte mindre än två bergersystrar igår. Jajamensan. Hela tre år fyllde flärpmupparna igår. Och jag går fortfarande här och väntar på den däringa magiska förändringen. Väntar. Likt någon som väntar på den där bussen som aldrig någonsin dyker upp när man står kissnödig i obekväma skor mitt i ett skyfall utan regnjacka vid en busshållplats så långt från civilisationen att det rimligtvis inte ens borde gå bussar därifrån någonsin. Väntar som sagt.
Något säger mig att jag kommer att få vänta länge. Länge länge på den däringa utlovade mognaden. För helt ärligt så tror jag inte att den uppdateringen någonsin kommer att vara kompatibel med en bergers operativsystem. Inte heller den däringa polett-appen eller sansochbalans.exe. För jag tror faktiskt att det hela helt enkelt handlar om en ickekompatibilitet på evolutionär nivå. En berger ska inte vara sansad. Den ska inte vara i balans. Den ska definitivt inte påvisa någon som helst form av mognad eller förnuft. Aldrig någonsin. En berger ska liksom bara vara berger. Hela livet.
Och om jag ska vara helt ärlig så väntar jag inte heller så mycket på det däringa magiska. Nej. jag gör faktiskt inte det. För i smyg, eller nästan faktiskt inte alls i smyg. Så är jag alldeles utomordentligt nöjd med att ha hundar, som likt mig själv, aldrig någonsin någonsin vill bliva stur. Eller stor. Eller vuxen. Eller mogen. Ingen av oss. Vi har det helt enkelt alldeles för roligt så som vi har det nu. Så det så. Och jag brukar inte heller stå och vänta på bussar långt ut i obyggden heller för den sakens skull.
Alltså passerade flickornas treårsdag utan några som helsta tecken på någon som helst form av personlighetsutveckling. Och tur är väl egentligen det.
Födelsedagen firades hemma hos bonusfamiljen med tårtkalas för alla involverade hundar. Lus hävdade högljutt att det som egentligen firades inte alls var hennes ohängda systrars födelsedag. Nej, vi firade Lusens överlevnadsdag. För att ha överlevt att leva ihop med bergers i snart tre år. Det. Ja det. Det anser hon vara en bedrift av kalasnödvändiga proprtioner. Och jag är faktiskt böjd att hålla med.
Så hipp hipp hura älskade, tokiga knasfior. Tänk vilken tur jag har som i snart tre år varit drabbad av världsomvälvande bergerlycka. Tänk vilken tur!
Nejmen vad sägs om ännu en tävlingsuppdatering? Det låter väl ruskans spännande!
Helgen tillbringades nämligen i Fagersta i strålande Keep It Easy sällskap. Agilitytävling i dagarna två för fladderhjärnsnigeln och övrigt tävlingshäng och plaskiga skogsaktiviteter för resterande töser.
Lördagen bjöd på tre agilitylopp. Med andra ord bjöd dagen även på tre diskar. Jajamen. Men denna dag var faktiskt diskarna både planerade och frivilliga från min sida. Jag har nämligen efter Gotlandskatastrofen fått inse att vi behöver börja om lite med det här med både kontaktfält och frivarvsmuppande och bristande samarbete. Alltså hade jag på förhand planerat att diska byxorna av oss båda i princip hela helgen och istället få till lite vettig tävlingsträning och kanske åka från Fagersta med lite mera vett i skallen på oss båda.
Första loppet bjöd på två hopphinder och en balans på raksträcka. Snigel bjöd på en flygtur redan där varpå jag plockade upp en förvånad Snigel i famnen och skuttade tillbaka till balansen, tog om den och belönade ett tokfint kontaktfält samtidigt som vi tjoade oss av planen med en mycket nöjd matte. I lopp nummer två tog fröken hönshjärna ett hopphinder, en tunnel och ett slalom i bra fart och rätt ordning varpå hon sen bestämde sig för att ta ett eget litet frivarv och bränna av 3 tunnlar och arton hopphinder på egen tass. Jag kallade in henne, lyfte upp henne och satte ner henne vid A hindret där hon sen tog ett mycket tjusigt kontaktfält varpå vi tjoade oss av planen och tokbelönade det fina kontaktfältet. Lopp nummer tre började precis som lopp nummer 1 med två hopphinder och en balans på en raka. Självklart misslyckades prylen med att ta det livsfarliga kontaktfältet varpå jag återigen plockade upp henne och tog om balansen för att sedan lämna planen under massa tjo och tjim och jackpottbelöning. Ingen som helst inlärning skedd. Vilket jag visserligen inte hade förväntat mig, istället har jag räknat med att diska oss på de närmaste 457 agilityloppen med glatt humör. Men sen fick jag se filmen som Sandra hade tagit, och jag ser då att hon inte alls hoppar av kontaktfältet i tredje loppet som hon gjorde i det första. Jag vet att hon inte tog det eftersom jag sprang brevid och tydligt såg missen, men det jag däremot inte såg är att hunden faktiskt inte alls gör ett mega skutt upp i luften som hon brukar. På filmen ser det nästan faktiskt till och med ut som att hon tar det. Vilket hon ju inte gjorde, istället så tror jag att hon helt enkelt springer av vid sidan eftersom hon är så upptagen med att glo på sin flåsiga matte. Så det blev faktiskt inget egentligt flygcert i detta fall och jag skulle nästan vilja påstå att någon yttepytteliten gnutta av inlärning kanske skedde. Inte rätt. Nej nej, men ja, så länge hon inte skuttar två meter upp i luften och fastnar i ett rotorblad så får jag i dagsläget känna mig rätt nöjd med det.
Hur som haver så kände jag mig märkligt nöjd och tillfreds med lördagens diskar. Riktigt så där pirr i magen nöjd till och med. Vilket ju egentligen är ganska så tokmärkligt. Men jo. Det kan faktiskt vara kul att diska sig. I varjefall när man planerat att göra det. I varjefall när man får till det precis så som man tänkt. I varjefall när man liksom inte blir sådär paffigt överraskad och alldeles tokvilse när disken plötsligt inträffar därute på plan. I varjefall när man ser till att ha tokroligt i allafall.
På söndagen laddade vi om för hopplopp. Inga flygkontaktfältshinder. Men fortfarande sjuhundra möjliga och omöjliga hinderkombinationer för en frivarvande flärpmupp. Alltså planerade jag för diskar och annat fix och trix för att öka samarbetet. Snigel tar alltid leksaksbelöning på träning men aldrig aldrig på tävling. Självklart mitt fel eftersom jag glatt står och petar köttbullar i hunden innan varje start, dels för att lugna ner galenpannan, dels för att lugna ner stressmatte. Alltså var dagens första mål att förändra hela vår startrutin för att öka chanserna till någon form av agilitymässigt samarbete. Alltså toklekte vi en bra stund innan start, långt från startområdet. När vi hade lekt klart och det bara var några få startet kvar så lämnade jag över hunden till Sandra och smet iväg utom synhåll. Precis innan vår start kom Sandra med mattelängtande Snigelleverans och vi gick nästan genast in på banan och körde igång. Och se på katten i randiga långkalsonger! Inte ett enda frivarv. Visst, hon var tillbaka på ruta ett när det gällde hopp och svängteknik och jag letade febrilt efter håv och metspö inför varje sväng för att hala in henne igen. Det närmaste frivarv vi kom var att hon smet bakom ryggen på mig efter slalom i första loppet och tog fel tunnelingång. Men jag tycker knappt att det gills som frivarvsförsök. Skit händer i den här sporten. Ofta. Mycket. Det är bara att gilla läget och tjohoa lite extra över sånt som gick bra.
I lopp nummer två körde vi på samma startrutin och jajamensan! Inga frivarv! Visserligen en disk, men denna gång var den 100% matte medierad. Tydligen räcker det inte med att man bara tänker på vilket hinder hunden ska ta. Man måste tydligen även peka rätt. Märkligt. Good dog. Shame about the handler. Tur att hunden är förlåtande.
I lopp nummer tre frivarvades det inte heller och hon var inte fult så utom kontroll i svängarna (även om vi hade lite strul här och där). Noll fel och en andra plats med pinne blev resultatet och avslutet på en fantastisk agilityhelg.
Det jag är mest glad över från helgen är faktiskt inte vår pinne. Nej, det är faktiskt våra diskar. Lördagens bra diskar, söndagens förbättring av samarbete i alla tre loppen. Det är jag mest glad för. För nu ska vi hitta tillbaka till den däringa fina glansiga rosaprickiga bubblan vi haft fram tills alldeles nyssens. Den bubblan ska vi hitta tillbaka till båda två. Att köra agility med Snigel för närvarande är liksom lite som att köra en porsche med punkterat framdäck - vilt, galet, nervkittlande livsfarligt och man har liksom ingen som helst aning om hur det kommer att sluta.
Så nu jäklar ska vi diska vidare under hösten tills vi får lika fina lopp på tävling som vi faktiskt allt som oftast får på träning. Dessutom ska vi ha kul. Skitkul till och med. Så det så.
Nytt jobb. Nya rutiner. Mental härdsmälta. Fläng hit. Fläng dit. Alltihopet utmärkta ursäkter till varför det blivit klent med uppdateringar. Igen. Jajamensan.
Förra helgen sadlade vi om och tävlade rallylydnad i dagarna två alla fyra. Eller alla tre kanske jag snarare borde säga. Alla tre tävlade rallylydnad. Vad den fjärde gjorde har jag faktiskt ingen som helst aning om. Att Snigelprylen fortsatt befinner sig i ett annat solsystem är då ett som är helt säkert i varje fall.
Flickorna Lus och Fisk skulle debutera i fortsättningsklass och Snigelmuppen i mästarklass. Lushund förvånade stort på lördagen, som inleddes med hällregn, genom att inte stå och sloka och smälta bort likt spunnet socker i det plaskiga vädret. Inte ett enda smält faktiskt, istället viftade hon på allt hon hade och var så glad så glad. En tredjeplats, 95 poäng där hon fick hjärtevärmande avdrag för att hon var en sån glad skit att hon till och med hoppade glatt på mig. Tjoho på det liksom.
Fiskpinnen hade svårt att hålla helt ihop i miljön, och vi har liksom aldrig typ nästan någonsin tränat utan koppel nära någon som helst form av civilisation någonsin. Så även matte var skapligt nervkittlig och knäskålsskakig. En eller två felövningar, lite nosande och andra små missar, men 73 poäng och därmed ett godkänt resultat lyckades den lilla prylen samla ihop.
Snigel vet jag faktiskt inte alls vad hon pysslade med. Inte alls faktiskt. Alltihopet var liksom bara så ytterst märkelkonstigt att det till och med vad märkligt för att vara henne. Så fort vi klev över bandet blev hon som en äggsjuk huvudlös höna på amfetamin. Hon kunde inte ett enda moment. Inte ett enda. Visst. Hon försökte. Det gjorde hon faktiskt. Men när man ber om sitt och istället får backa sexton steg och gör en tjusig balettpiruett innan du hoppar fyra steg fram och sen ger vacker tass. Då blir man lite matt. Och trött. Så innerligt hjäntrött faktiskt. Jag vet inte exakt var någonstans i den äggsjuka katastrofen vi lyckades med att diska oss. Men diska oss det gjorde vi. Flera gånger. På samma runda. Och jag raglade av planen fullkomligt kortslutad i hjärnan. Mupphund.
Söndagen ägnades även den åt rallylydnad. Både Lus och Fisk skötte sig så fint så fint. Trots att det bara en stund innan det var den skotträdda Fiskens tur att äntra plan smällde av en jädrans massa skott på avstånd och Fiskpinnen höll på att fullkomligt krypa ur sin panering av skräck och panik. Men hon samlade ihop sig och gick en fin runda på 87 poäng eller något åt det hållet. Lusen var så glad så glad hela rundan men vid varje skylt där hon skulle sätta sig så fick vi lite kommunikationsproblem. "Sitt" sa jag lite glatt åt hund. "Jajajmen, jag sitter" svarade Lus lika glatt. "Öh eh nä. Du står. Sitt är du snäll". "Jajjamen, jag sitter" svarade Lusen muntert. "Öh, äh nä, det gör du faktiskt inte". Vid varenda sittskylt. Vid varenda en hade vi samma diskussion innan vi enades om att hon kanske faktiskt inte alls satt och kanske borde försöka göra det. 92 poäng blev det ändå, och båda töserna avslutade helgen med 2 godkända resultat var.
Snigelprylen? Vart ska jag börja? Eller sluta? Ja, sluta är nog en bra idé, för vare sig början eller mitten eller det som hände nästintill slutet var något vidare värst att ha. Samma huvudlösa höna som igår. Dock kunde hon denna dag faktiskt ta sig förbi ett par enstaka skyltar utan att helt stressa till sig eller matten en hjärnblödning (och hon lyckades märkligt nog behålla 53 poäng hur nu det gick till). Men nog var det nära. Jag har helt ärligt ingen som helst aning om vad hunden pysslar med och vi har i dagsläget inget som helst fungerande samarbete. Från att ha haft en gemensam bubbla av stål har vi i dagsläget lika mycket fungerande samarbete som två motpoliga magneter i en tsunami. Men det vänder väl det också. Lite mindre hormoner. Lite mindre Arlas mjölkfabrik på den skendräktiga damen och kanske lite mer aktiv träning och en himelens massa tjoho så löser vi nog det här också.
Goa Emma var så gullig att hon fotade oss under söndagen.
Idag har hundarna fått vara hemma när jag jobbar. Snälla gudmor/fru/dagisfröken var och rastade dem under dagen. Självklart ingår statusrapportering i tjänsten. Känns alltid lika tryggt!
Kissmission completed x 3. Bajsmission failed x 2. Snigel går fot med tungan så långt ute att hon snubblar på den och med ögon så stora som hos ekorren i Iceage. Lus går i sömnen. Fisk måste ha tappat hjärnan under skutt-episoden i onsdags. Jag ska försöka hitta den när jag städar, men eftersom den är såpass liten finns det risk att den sugs upp av dammsugaren! Skulle därför tro att det är lättare att lägga en ny beställning på ebay alternativt reklamera den som defekt 😂😜
Och så var det den däringa Gotlandsturen. På midsommar. Agilitytävling. Samma som för 2 år sedan. Samma tävling där Lus gick agilitysönder. Just den. Just den tänkte vi vore en bra sak att ta revansch på.
Och revansch fick vi. Jajjamen! Trots artontusengraders värme, inte minsta tillstymmelse till vindpust samt på tok för många timmar i svettmarinad så fick Lus sin agilityrevansch. På lördagen gjorde hon ett suveränt hopplopp och precis när matte pustar ut och satsar mot mål så glömmer jag vilken hund det är jag kör och därmed skuttar Lus glatt förbi sista hindret. 5 fel på en annars tjusig nolla med ytterst trolig pinne. Skitsport. I båda agilityloppen var det slalom som krånglade. Tydligen har fröken bara ett felfritt slalom per dag i kroppen och vem är jag att argumentera mot det? Jag har liksom inte ens ett. Men oj vilka fina kontaktfält hon tar! Och glad. Så himla glad. Även om farten inte var så som den kan vara i värmen som var så var den glad. Vilket egentligen var helgens enda mål. GladLus. Vilket gör det extra kul att fröken nollar sitt sista hopplopp och placerar sig som fyra med pinne. Jajjamen. Lus tog pinne. På Gotland. Hoppsan!
Snigelprylen då? Ja. Vad ska man säga? Att hunden aldrig sett ett agilityhinder innan? Att hunden var lika sammarbetsvillig som en baconinlindad anakonda i stilettstövlar? Att hunden hade gjort bättre ifrån sig om hon hade varit silvertejpad i tälttaket? Fullkomlig härdsmälta på damen i vartenda lopp. Verkligen vartenda.
Man brukar ju alltid hitta bitar ur ett lopp som man är nöjd med men jag ska helt ärligt säga att det faktiskt blir jädrigt svårt efter att man diskat sig på hinder nummer två. Alternativt redan dragit på sig 10 fel innan disken vid hinder nummer 4. Så fort jag släppte henne i starten var det som att släppa lös en tromb i en porslinsaffär. Kaos. Kalabalik. Och inte en pryl på rätt ställe. Hon flög vartenda kontaktfält. Och inte bara det. Helst flög hon redan från mitten av hindret. Hon frivarvade och tog hinder lite som hon ville samtidigt som hon glatt gav mig fingret medelst gorillatass. Alltså inte en endaste ynka liten bit jag ens utan mina sinnes fulla bruk skulle kunna hävda var bra. Inte en enda. Mupphund.
För att ändå ge frökens uteblivna agilityförmåga the benefit of a doubt och för att för mattens mentala hälsas skull hitta något att skylla på så kan jag ju skvallra om att frökens skendräktighet antagit löjligt omfångsrika proportioner. Såpass löjliga att hon i dagsläget lätt skulle konkurera ut en flock mjölkkor när det kom till produktionskvantitet. För att inte tala om hennes fruktansvärt fladdermusexkrementgalna hormoner. Fröken Myran, Monicas JRT som vi tränar med och nu även bodde ihop med på Gotland, började löpa i onsdags. Snigel satte igång att tandaklappra, fradgetugga, porryla och kasta sig desperat efter Myrisen redan samma kväll och formligen tappade huvudet på träningstävlingen vi var på. Så ni skulle kanske eventuellt kunna föreställa sig hur lattjo vi hade det i vår lilla stuga. Gud hjälpe mig. Detta hormonella aber till hund. Ibland funderarjag över eventuella felkopplingar i den prylen. Nåja, oavsett hormonellt överslag eller inte så tycker jag väl ändå att man skulke kunna begära att fröken kommer ihåg hur man tar en sekvens på två hopphinder. Två. Inget helt orimiligt önskemål kan man väl tycka.
Nåväl. Vi hade en strålande helg och kom hem sönderbrända, muskelmöra och dödströtta. Tack tjejer för en kalashelg
Igår började jag på nytt jobb. Igår började hundarna på nytt dagis. Närmare bestämt temporär tvångsinackordering hos bästa gudmor (som numera även är min kollega). Idag fick jag detta meddelande. Behöver jag säga mer?
Jag ser tyvärr inget annat val än att kalla till ett extrainsatt föräldrarmöte för att gemensamt gå över vilka regler som gäller på dagis! Kvällens agenda: 1) Det är inte okey att hoppa ut genom fönstret och vara lös själv i x antal timmar. 2) Det är inte okey att låsa in sig själv i vardagsrummet. 3) Det är inte okey att vråla i panik över att du själv har satt dig i den situationen, se punkt 2. 3) Det är inte okey att gemensamt jaga katten runt en buske (det höll dom visserligen sysselsatta ett tag). 4) Det är inte okey att kollektivt plocka på sig sjuhundratrettonmiljoner gröna frön i pälsen (det höll visserligen mig sysselsatt ett tag). 5) Det är inte okey att kräva middagsservering kl 14.43 när restaurangen tidigast öppnar kl 17. 6) Det är inte okey att äta dom andras bajs. 7). Det är inte okey att sno leksaker från dom andra barnen. Under mötet kommer det bjudas på kaffe och fika. Det kommer också finnas avsatt tid för övriga frågor och synpunkter. Väl mött!
Jajjamen! Midsommar spenderades på vackraste Gotland. Jajjamen. Helgen spenderades även på agilitytävling. På Gotland. I strålande sällskap. Full recension av helgens hittepå kommer i ett eget inlägg så fort jag fått hjärnan sammankopplad med resten av kroppen. Fram tills dess får ni (moderskeppet) nöja er med lite bilder! Hundbilder. Vad annars?
