GKVA

Jappelijapp! Fiskprylen har gått vallanlagsprov. På riktigt. Med äkta får. Alla överlevde. Inklusive matte. Det ni.

För dryga två veckor sedan fick Fisken träffa får för första gången på riktigt med mig. Jag vet att hon i sitt förra hem haft den äran vid tidigare tillfällen men så vitt jag vet har hon aldrig vallat. Jag har länge misstänkt att Fisken faktiskt skulle kunna vara vallhundsmaterial faktiskt. Att hon skulle vara tänd på djuren hade jag inga som helsta tvivel på. Och mycket riktigt. Fisken älskat får. Mest av allt på jorden hittills faktiskt. Bara vi närmade oss hagen första gången blev hon alldeles kollrig i huvudet och jag började ana lite lätt oråd. På vilket sätt älskade hon fåren egentligen? Var det tankarna på en fin fårstek till middag som fick henne att formligen sitta i taket eller är det faktiskt en naturlig instinkt att hon faktiskt rent genetiskt ska vara lagd åt det lite fårälskande, fårvallande hållet?

Vi hade mycket fin hjälp när galenpannan skulle in i fållan och det visade sig ganska så snabbt att det inte var fårstekstankar som fick den lilla Fisken att gå i spinn. Nä. Hon ville faktiskt valla. Typ. Eller ja. Valla kanske vi inte ska kalla det, men hon visade mycket tydligt att det här med får, det var hennes grej. Och Flytta får. Det måste vara det roligaste som finns. Vart fåren flyttas var dock inte så noga, bara de flyttar på sig.

Den känslan när man ser sin hund, som till vardags fortfarande kan visa prov på osäkerhet, ängslighet och ibland gå fullständigt bananer om någon höjer rösten i hennes närhet eller om man ställer någon form av krav på henne i träning, helt plötsligt visa sig vara tuff, modig och självsäker som tusan. I fårhagen finns det inget som bekommer Fisk. Inga rädslor. Ingen osäkerhet. Ingen panik. Bara fullkomlig lycka och lite galenskap. Eller mycket galenskap. Men hon är inte dum mot fåren. Ingen fårstek här inte. Däremot en hrm host gnutta intensiv och ytterst lyckogalen. Men för första gången har vi hittat något där jag har möjlighet att verkligen arbeta med henne, samarbeta, ställa krav. Jobba med något konstruktivt. Den känslan. Den känslan är alldeles genomfantastisk.

Hursomhaver. Vallanlagsprov. Godkänt. Duktig Fisk. Stolt matte. Och alldeles lyckorusig matte som blir alldeles varm i hjärtat av att se den här lilla prylen utvecklas och äntligen hitta något som hon verkligen älskar att göra. Något som hon kommer att få fortsätta göra.

Fiskprylen vill här passa på att inflika att utifall att det sitter någon och sliter sig i håret och klurar på vad man ger Fisk i julklapp, alternativt 2 års present så är fyrbenta saker med mycket ull och som säger bä ett mycket bra alternativ. Så det så. 

Bildbevis från Norrpan

Världens bästa Hovfotograf, käraste Tant P, knäppte som nämnt lite bilder på utställningen i Norrköping i helgen.
Att fota en Fisk med bihang i snålblåst är en utmaning i sig, och att dessutom få med den alltigenom fantastiska attityd Fisken hade under dagen är inte annat än ren konst!

Titta så härligt flärpig, glad, oräkig och självsäker den lilla FiskPrylen är! Fullkomlig lycka i mattehjärtat ska ni veta!

8 månader...

...i runda slängar tog det innan Fiskprylen fick en egen plats i bannern på bloggen. Man brukar ju säga att den som väntar på något gott och så vidare och så vidare. Vet inte riktigt om Fisken håller med, en bloggbanner var vare sig gott eller ens det minsta värt att vänta på. Hon vart inte heller särskilt imponerad över vilken bild matte verkar ha över hur hon ser ut sådär tecknat och avbildad liksom. Själv hade hon hellre velat ha en såndäringa superhjälte slängkappa med texten SuperFisk på eller åtminstone ett par vingar eller supervassa huggtänder eller så. Själv hävdar jag att både vingar o och superhjälte slängkappor bör förtjänas innan sådana extravaganser ens kan komma på tal. Och vad gäller de supervasssa huggtänderna så menar blåmärkena på mitt lår och underarm något helt annat.  Och med förtjäna menar jag att man till exempel kanske eventuellt ger tusan i att skälla på grannen varje gång vi kliver ut genom ytterdörren eller möjligens möjligens väljer någon annanstans än min huvudkudde att gnaga ben på. Det är liksom sådana saker som gör att det möjligens kan bli tal om en mycket liten slängkappa någon gång i framtiden. Kanske.

Nåväl. En FiskPryl helt enkelt.

BästFisk

Jamen finaste lilla Fiskpinnen! Den där lilla prylen fortsätter att förvåna och imponera på mig. Hon gör faktiskt det. Framförallt förvåna.

Ena dagen är hon fullkomligt fladdermuskexkremetsgalen och sitter och hässjar som ett hel ångbåt i ena hörnet av agilityplanen och hoppar en meter i ren panik varje gång hon hör en hund sätta så mycket som en tass på ett kontaktfältshinder säg 50 meter bort. Nästa dag travar hon självsäkert runt i en ring ihop med ett tjugotal andra hundar medan en tornadostorm drog över utställningsområdet och fick mig att hoppa en halvmeter varje gång vinden fick tält, stolar, småhundar och allehanda annat löst att flyga halvvägs till Jukkasjärvi. Som sagt. Förvåna.

Och förvåna gjorde hon återigen idag. Och imponerade. Det gjorde hon. Igen. För det var ju återigen dags för en såndär ångestfylld dag i vänstervarvandets tecken. Och nej, för den som undrar hade jag inte mindre ångest idag. Jag var inte heller ett dugg mindre stressad än förra helgen. Inte heller var jag det minstaste mindre bitsk utan höll redan vid parkeringen på att bita huvudet av min kära bonusfru. Som vanligt så sådana här sammanhang med andra ord.

Det blåste som sagt fullkomlig storm i Norrköping och det var med nöd och näppe jag lyckades hålla min 14 kilo tunga hund i backen liksom. Visserligen är jag ganska så klen vilket skulle kunna vara en förklaring till utmaningen i sig, men ni förstår poängen. Det blåste. Massor.

Vi fick även besök vid sidan av ringen utav bästa Tant P med allra ljuvligaste långsnokscollien sheltien "Äsch". Alltid på tok för länge sedan vi ses!

Så med egen hejjarklack vid ringside så försökte jag samla ihop mina skramlande knäskålar, kallsvettiga handflator och på något vis lyckas peppa Fiskprylen tillräckligt mycket för att få med henne in i ringen.

Men döm om min förvåning när jag inser att fisken inte behöver peppas. Hon behöver inte lugnas. Mitt i mitt eget bitahuvudetavfolkochstressamigtillännuettmagsår så har jag glömt att slänga ett öga på hundprylen. En hundpryl som med flärpig tunga och viftande svans ger mig en löjligt cool blick och säger "ska vi köra matte?", och leder mig in i ringen. Ehh jo, ehh visst stammar jag samtidigt som jag försöker hinna i kapp en otålig Fisk - Men ska vi inte eh göra dig lite orädd och sånt där viktigt först? Men samtidigt som jag säger det så inser jag det alldeles överflödigt onödiga i det hela. Med viftande svans har Fisken redan travat fram till domaren som hon glatt hälsar på innan hon, med matte i släptåg, ger sig iväg i ett urtjusigt trav runt ringen. Direkt fram till domaren, denna gången ännu gladare för nu känner de ju redan varandra liksom. Ställer sedan upp fröken och inväntar det som oftast händer- flackande blick, bakåtvinklade öron, sättande, rumphasande, loppkliande och små försök att lämna ringen. Men det händer inte. Framför mig har jag en Fiskpryl som glatt plirar upp på mig med ett jätteflin över hela ansiktet, alldeles busglittriga ögon och ljuvligt frammåtviftiga öron. Hurp? Vad är det här? Hon står stadigt med alla tassar i marken. Inga baktassar halvvägs in under bröstkorgen eller andra tokigheter. Hon står. Snyggt dessutom. Plötsligt kommer det en enorm vindpust som sliter tag i domartältet och smäller till en tältduk som ett pistolskott (det var i varjefall vad jag själv trodde att det var). Fisk reagerar instinktivt och är precis på väg att göra det hon gör bäst när hon blir rädd - fly. Varpå jag fort som tusan piper till med ett "stilla" (som vi faktiskt har tränat på nu. Nästan hela veckan faktiskt). Och som genom ett under gör Fisken det som hon har allra allra allra tokmega svårast för. Hon avreagerar. På riktigt! Bara sådär. Hon släpper paniken och ställer upp sig och vips flärper hon till med tungan och plirar sådär tokbusigt på en som bara en berger kan. Milda makaroner säger jag bara.

Hur som haver så resulterade frökens bravader i Excellen med CK, CERT och ett BIR med mycket fin kritik. I den här takten så kanske jag lyckas lära mig vad allt det där betyder om inte alltför många evigheter. Det ni.

Vi dröjde oss kvar för att få en chans att få träna som tusan i gruppfinalen. Och när jag säger träna så menar jag just träna. Att bli placerad i gruppfinalen är nog inte en bedrift som min alldeles nykläckta berger skulle fixa (höhö) i första taget. Det är nog knappt något som nästan någon berger fixar särskilt ofta. Men oj vilken fantastiskt bra träning. Och oj vilken fantastisk duktig hund jag hade.

Förhandsgranskningen tog en evighet och en halv. Och det var ungefär prick så länge som Fisk stod skapligt snyggt uppställd med full fokus på mig, alltjämt busflärpandes med tungan och glitterplirandes med sina vackra ögon. Hon satt inte. Hon kliade inte några loppor bakom öronen och inte heller försökte hon fly. Förutom en gång. Pinamt nog precis när domaren kommer fram och ska kika på henne. Vaff! Säger Fisk och tar ett skutt iväg. Innan hon ganska raskt kommer tillbaka och ställer sig vid domaren. "Typiskt berger" muttrade nog många. Och det må så vara, men i Fisken fall så var det här faktiskt helt fantastiskt!. Fantastiskt? Varför då? Vad är det som är så fantastiskt med att vaffa på en domare? Sånt ska man väl inte göra? Jo, ser ni. I just det här fallet så reagerade Fisken som hon gjorde eftersom vi just hade uppnått något alldeles magiskt häftigt. För första gången, nog någonsin, så hade vi hittat en bubbla tillsammans. En alldeles egen bubbla, bara jag och Fiskpinnen, tillsammans. En bubbla i vilken vi jobbade, samarbetade, var ett team. Och det, det ska ni veta är enorma framsteg och otroligt mycket lyckobubbel. Så när domaren kom fram och petade på henne utan förvarning så sprack bubblan och Fisken blev helt enkelt överraskad och därmed rädd i en mikrosekund (och återigen - hon aaaavreagerade! -  insert stort jubel här ---> .... <---). Så jag säger whoop whoop på den helt enkelt.

In i finalringen där hon travade väldigt fint och ställde upp sig lugnt och fint och sedan inom en pch en halv minut hade vi åkt ut i första gallringen. Som väntat. Men oj så stolt jag är! Tidigare har jag stått med Snigel i en gruppfinalring eller två och det har faktiskt varit helt hemskt. Ja, Snigel är en mer social och betydligt mer miljötrygg liten filur, Snigel är världens bästaste och coolaste hund, men Snigel har tre saker emot sig: 1. hon tycker andra hundar som hon inte känner är världsläskiga. 2. Hon är på tok för smart för att bara stå och köpa läget när det inte händer något. Istället tar hon egna initiativ och kanske dansar en liten dans eller deklamerar en vers eller så. 3. Hon har myror, tvestjärtar och skorpioner i byxan. Alltid. Samtidigt.
Således är det en nervvrängande pärs att stå i någon form av final med en Snigel. Om det inte är en final i mazurka till exempel. Då hade vi åtminstone haft en chans!

Men att stå med Fisk. En Fisk jag nu faktiskt lagt ner en kvart på att träna så att hon förstår att det hon ska göra INTE är att klia sina loppor bakom öronen. Det var faktiskt en fröjd. Särskilt jämfört med det jag har gått igenom vid tidigare vänstervarvseskapader.

Så ja. Jag har helt enkelt en BästFisk idag igen. En BästFisk som fått två Cert på en vecka. En BästFisk som aldrig slutar att förvåna mig. På alla plan.

Det kan vara så att vår eminenta hovfotograf bidrar med lite schnajsiga bilder vid ett senare tillfälle. Det kan, med lite tur och medvind i motljus vara så.

hundutställningar är förfasligt alldeles kallsvettsframkallande hemska

Dagen efter Kista utställningen så kände jag att det ju vore väldans roligt att anmäla Fisken till ännu en utställning. Kikade lite på Skk och innan jag visste ordet av hade jag anmält Fisken till inte en men två utställningar tätt efter varandra. Busigt värre skulle man väl kunna påstå. Och infernaliskt korkat. Helt ärligt.

Varför korkat? Jo det ska jag berätta. Jag tycker nämligen själv att hundutställningar är förfasligt alldeles kallsvettsframkallande hemska. Nervosisteten börjar smyga sig på en vecka innan och väl på dagen hör jag knappt vad jag tänker för allt oväsen som uppstår när mina knän skakar så att de slår emot varandra och tänderna skallrar som maraccas. Svetten rinner. Det flimrar framför ögonen och helst av allt vill jag bara kräkas i en handväska och gräva ner mig själv i en komposthög. Väl inne i ringen mumlar jag det eviga mantrat "inte svimma på domaren inte svimma på domaren inte svimma på domaren" och när vi väl kliver ur ringen har jag ingen som helst aning av vad som har hänt eller hur det har gått.

Därför är det synnerligen korkat att jag av alla människor verkar ha fått för mig att det här med utställning är något som jag bara måste delta på. Varför? Det är ju ett sedan tidigare etablerat faktum att jag inte har någon som helst självbevarelsedrift men behöver jag även ägna mig åt självplågeri? Egentligen?

Jo. Det är ju klart att jag måste det. För, märkligt nog, verkar just utställningsringen vara det enda träningslika sammanhang, med mycket folk och hundar, där Fisken är skaplig bekväm. Alltså känner jag att det är här vi måste börja vår träning. Träning för att i framtiden kunna träna mer tjohoiga saker så som till exempel agility och annat sprakigt. Bland skrikiga människor och vrålgapiga hundar. Självfallet ser hon stundvis ut som ett skadeskjutet råddjur i motljus inne i ringen, men å andra sidan, vem hade inte gjort det med en matte som ser ut som att hon när som helst kommer att drabbas av en cirkulatoriskkolaps?

Nåväl. Således blev det utställning i Österbybruk i lördags. Jag tänker inte gå in på några närmare detaljer om exakt hur nervös jag var inför denna strapats men jag kan meddela att det svettades ymningt och darrades flitigt. Fisken? Hon var hur cool som helst i väntan på att vårt spektakel skulle börja.

När det väl var dags och vi stod och väntade vi ringen så slog nervositeten även till hos Fiskpinnen, vilket i sin tur bara fick min egen nervositet att gå fullkomligt fladdermusexkremet. Strålande.
Men vi samlade ihop oss och gled in i ringen likt en amöba på väg ner i ett avlopp. Snabbt, blött och väldigt oelegant. Väl framme hos domaren så går Fisken genast fram och hälsar på henne och låter sig bli klappad. Fin Fisk! Därefter tror jag bestämt vi sprang ett par varv. Stod lite still. Kliade lite loppor, torkade lite svett, klapprade lite tänder, darrade i knäskålar, satte oss på backen, stod lite till, darrade en smula och sen gled vi ur ringen precis lika ograciöst som innan. Exakt vem av oss som bidrog med vad minns jag något otydligt. Det jag vet är att vi fick ett sånt där rött kort (som alltså inte betyder utvisning) samt ett rosa (och rosa måste ju alltid vara bra). Sen fick vi visst glida in i ringen igen och darra oss igenom en ny runda. Tydligen var det något om Bästa Tik. Något som tydligen innebär att vi måste in ännu en gång. Hjälp! Mitt stackars arma jag!

När vi väl lämnade ringen för gott så hade Fisken tydligen fått en massa rosetter i olika färger. Tydligen ganska så bra sådana också.

Efter att, ännu en gång, ha fått fikonspråket översatt så visade det sig att Fisken fick Excellent med Ck, CERT, CACIB samt BIM. Hoppsan. Ser man på.

Det hade ju varit spännande om jag själv hade befunnit mig på samma planet, rent tankemässigt liksom, men men, man kan inte få allt. Tydligen.

Men stort tack till alla ni goa människor som höll reda på mig och talade om vad jag skulle göra, vad vi hade vunnit och vart jag skulle ta vägen. Igen. Någon gång, kanske, om väldans mycket långt tid misstänker jag, så kanske jag lär mig.

Nu har jag redan börjat förbereda mig inför nästa helgs drabbning. Knäskydd för att motverka blåmärken på knäskålar samt tandskydd och ny deo är införskaffat. Således är jag redo för ännu ett par vänstervarv. Hurp!

Den hänger och dinglar i takkronorna

Jag har bestämt mig för att blicka framåt. Att vara positivt. Att förbli hoppfull. Ja, det har jag bestämt mig för. Snigel också. Framförallt hoppfull. Mycket hoppfull. Alltså full av hopp. Flera meter av hopp till och med.

För ja, the tjoho is still going strong! Sen hon piggade på sig efter gastron har hon bara blivit piggare och galnare för varje minut. Så pigg så att hon knappt kan sitta still och så galen att jag verkligen känner igen min fina tokiga lilla Snigel igen.

Som ni märker så svänger det ganska så rejält det här med Snigels hälsa. Det är upp och ner och sen lite lite upp för att sedan peka rakt neråt. Och det är inte för att jag hittar på. Det är det faktiskt inte. Men faktum kvarstår att de diagnoser hon har fått hittills är såpass ovanliga att man egentligen inte vet så himland mycket om dem (de finns liksom inte ens med i något diagnosregister hos vare sig veterinärkliniker eller försäkringsbolag) mer än att det liksom inte är så bra. Och jag känner mig fullständigt förvirrad över vad jag ska tro om alltihopet. Men just nu så väljer jag att titta på fröken TurboSnigel som är i princip lika sprakig som hon var innan jag ens visste att hon var sjuk. Fullständigt galen, tokig och megaknäpp är vad hon är och hennes hysteriska poopande har till och med det lugnat ner sig ett par omgångar den senaste veckan. Så tjoho på det säger jag och bestämmer mig för att vi just nu ska vara tokoptimister och satsa på att tidigare prover helt enkelt har varit fel eller att medicineringen har hjälpt. För just nu, förutom den hysteriska hungern och den katastrofala pälsen, har jag ärligens svårt att betrakta henne som sjuk.

Nu i veckan väntas provsvaren från gastron. Jag vet väl innerst inne att det nog inte kommer att göra henne friskförklarad. Det gör det nog säkerligen inte. Men oavsett. Just nu är hon pigg. Jätte pigg! Sa jag föresten att hon var pigg? Alltså känner jag mig hoppfull ändå. Jag gör faktiskt det. För just nu, om jag tänker riktigt ordentligt, så är hon inte ett dugg sämre än vad hon var vid den här tiden för ett år sedan. Innan jag visste att hon var sjuk. Tvärtom så är hon bättre med en mer stabil mage och minimalt med kräkningar och annat urkigt.

Alltså tänker vi fira den här nya optimist och tjohokänslan genom att börja agilitykurs nästa vecka. Det var liksom över ett halvår sen som vi fick lägga ner agilityn, då på grund av rygg och senskador och den däringa tråkiga koppelvilan vi ägnade oss åt. Sen dess har jag liksom inte känt att det har varit någon mening med. Hittills har det liksom inte verkat vara agility jag alls ska få pyssla med med tanke på Lushundens kroniska agilityaversion och sen trassnigel. Men nu, nu ger vi oss på det igen och tjohoar så länge det bara går. Så det så. För det har vi bestämt. För vad än provsvaren säger så kvarstår faktumet att den där prylen som hänger och dinglar i takkronorna återigen är pigg. Som tusan.

Duktiga Emma Hammar som tagit bilderna

Hipp Hipp...

...Hurra! För världens allra bästaste mommo idag! Lyckliga lyckliga knasmuppar som haft den allra mest fantastiska toktur att ha mig till matte och på det lilla finurliga viset lyckas snirkla till sig världens allra bästaste mommo. Sa jag att hon var världens bästaste? Jo, tänkte väl det. 

Hur som haver så fyller världens bästaste mamma och mommo år idag. Inte jätte många år. Och inte jätte lite år. Men sådär alldeles lagom med år. Så många år fyller hon. Och det måste såklart firas! 

Stort grattis bästaste du!