Pryla upp morgonpigga människor med en toffel

Igår hände något fantastiskt. Något inte mindre än helt otroligt. Jag vaknade klockan 06.13. Av väckarklockan. Förstår ni? Av väckarklockan! Det betyder alltså att jag INTE har vaknat av en valp som stökar runt för att pinka eller poopa i min säng. Och just igår betydde det även att nämnda valp INTE hade vare sig pinkat eller poopat i min säng! De i särklass bästa fem timmar och tretton minuters sömn jag haft i mitt liv. Hoppet tändes. Livsglädjen kom tillbaka. Lusten att pryla upp hela morgonpigga världen med en foppatoffla avtog. Jag kände hur jag fick tillbaka mitt liv igen. Tänk att slippa stå ute i t-shirt, trosor och foppatofflor(ja, jag glömmer att klä på mig) skelande likt en fladdermus i motljus i solens första trevande strålar sisådär mitt i natten och vänta på att valpen ska kissa samtidigt som man inser att man faktiskt är halvnaken och hoppas att ingen i grannskapet är vaken. Magiskt säger jag bara. Helt jäkla magiskt. 

Men som i alla Disneyfilmer så har varje saga ett slut. I just min Disneyfilm kom slutet snabbare än vad jag finner är rättvist och jag är nu åter tillbaka i att vilja pryla upp morgonpigga människor med en toffel. 

Förvisso fick jag idag sova ända fram till 06.54 på min sovmorgon. Förvisso. Men sedan upprepades morgonkatastrofen från häromdagen till nästan punkt och prickar. Ut med valp för pink, nöjd över att hon ännu en natt inte kissat i sängen. Valp kissar oroväckande nog inte. Istället knatar valp iväg i överljudshastighet för att sätta sig och poopa framör grannporten. Skit. Eller poop. Mina ickeexisterande pjmasbyxor har inte heller denna gång bajspåse i sin icke existerande ficka. Så även denna gång får jag leta rätt på ett löv för att kunna förpassa valpexkrementen till lämplig plats. Denna gång hittar jag åtminstonne poopet direkt eftersom det fortfarande delvis sitter kvar i valpen som bevisligen kommit på det fina med att äta gräs. Långt gräs. När det uppdraget är slutfört dröjer det oroväckande länge till att valp pinkar. Oråd anas. Något som självfallet inte är obefogat. 

Valpynglet har självklart återigen kissat i sängen umder natten. På täcket. Just ungefär precis där jag bör ha haft ett ben. Mer än någonsin börjar jag fundera på om jag över huvudtaget är att betrakta som en levande organism när jag sover nuförtiden. Känner mig lite mer som en överhettad gammal bilmotor som inte inger någon några förhoppningar till att någonsin starta igen tills någon smäller till den med en slägga och den plötsligt hoppar igång. Och alla blir exakt lika förvånade över att den gamla Saaben visst tänker rulla några mil till. Igen. 

För eller senare kanske det kommer ett inlägg om valpens egenskaper som inte rör dens förmåga att uträtta sina behov på olämpliga ställen. Men först måste jag nog komma ikapp mig med tillräckligt mycket sömn för att bilda mig en uppfattning om valpens alla fantastiska attribut som inte bara involverar vokaler. 

En skelande mullvad i motljus.

Vaknade nånstans strax efter gryningen och ser till min förtjusning att jag lyckats bända upp ögonen före valpen. Förvisso är hon ikapp redan innan jag hinner säga wünderbaum. Men ändå. Jag är såpass tidigt ute att jag hinner fiska upp henne i famnen, sladda in i mina tofflor och ila ut genom porten innan hon ens hunnit valpgäspa. Väl ute, i väntan på att valp ska kissa hinner jag reflektera över hur avskärmad från resten av världen jag känner mig. Liksom som vore  jag inlindad i bomull och med gladpack om huvudet. Ah. Öronpropparna ja. Oh. Inga glasögon. Fan. Tur att valp inte går så långt eftersom min ledsyn utan glasögon är den av en skelande mullvad i motljus. Valp kissar och sätter sen fart bortöver gräsmattan. Jag rusar zombielikt efter i mina foppatofflor och skrikrandiga pjamasbyxor i hopp om att det faktiskt är valp jag ser och inte en ivägblåsande plastpåse. Kommer i kapp och kan dra efter andan. Föremålet är en luddig valp. Som just satt sig för att poopa. Fan. Än en gång har jag ingen bajspåse eftersom pjamasbyxor sällan är utrustade med just bajspåsefickor. Ser mig vilt omkring. Att lämna poopet för att springa in och hämta en bajspåse är inget alternativ. Utan glasögon har jag större odds att hitta en nål i en höstack än att hitta tillbaka till valppoopet. Åh! Ett blad! Ett stort blad av nått slag. Perfekt. Sliter åt mig bladet och fiskar raskt upp valppoopet och hivar in hela alltihopet i ett buskage. Vid det här laget har valpkalaset såklart paddlat iväg på egna äventyr och jag ägnar en god stund att famla mig fram innan jag får tag på rätt pryl att hiva upp i famnen. 

Väl inhomhus får jag äntligen på mig glasögonen och kan konstatera att 1. Det är rätt valp med in. 2. Det där lövet jag plockade valppoop med? Well, låt oss bara säga att dess poopplockaregenskaper visade sig vara något mediokra. Minst sagt. Så efter att ha sanerat mig själv, dörrhandtag, valpludd och glasögon släpar jag mig åter i säng. 

Sjunker ner bland kuddar och drar upp täcket till näsan. Vadfalls? Drar några djupa sniff och känner en omisskänlig odör. Klappar lite försiktigt runtom på täcket. Plask. Jodå. Lyfter försiktigt på täcket och klappar mig på magen. Jajamen. Valp har inte bara kissat på täcket nån gång under natten. Valp har kissat på mig. Genom täcket. Och jag sover bevisligen lika djupt som en tjälad bäver om nätterna. 

För att ytterliggare sätta perspektiv på min valptillvaro kan jag även informera om att valp just fixade helt egen frukost också. Alldeles själv. Alldeles själv stod hon nöjt och mumsade i sig sitt egenproducerade valppoop på vardagsrumsmattan. Bra valp reder som bekant sig själv och så vidare. 

Jag ser en röd tråd i mitt nuvarande valpliv. Ett återkommande tema om man så vill. Jag har nämligen redan gått igenom exakt det här för snart 6 år sedan. Precis exakt samma sak. Och jag kan väl inte påstå att jag saknat det så vidare värst mycket även om föremålet i fråga sedan växte upp och blev världens bästa, om än knäppaste, hund.. 

Valpspektaklets nattliga bravader

Sen senaste inlägget har det hänt ganska så mycket. Ganska så jäkla skitmycket om man ska vara petnoga. Tillexempelvis har inte bara en utan två pyrrevalpungar flyttat in. Våga (Skvalp) flyttade in i september och senaste tillskottet Fira (Kalaset) har knappt bott här en vecka och håller på att göra sig varm i kläderna. Något hon är förträffligt bra på. Verkligen. Särskilt nattetid. Och tidig morgontid.

Som exempelvis igår runt klockan 4 mitt i natten så råkade jag vakna en mikrosekund för sent. För sent i förhållande till när valpspektaklet vaknade vill säga. Därmed hann hon raskt sätta sig och valpkissa på mitt duntäcke. Lustigt hur mycket valpkiss en knappt nioveckors valp innehåller mitt i natten. Minst sagt. Alltså blev det allmän revelj för hela familjen och sängsanering. 

I natt vaknade jag inte en mikrosekund för sent. I natt vaknade jag i precis rätt tid och hann därmed lyfta ut kalaset som valpkissade på gräsmattan. Och valppoopade. Medan jag letade efter en bajspåse lyckades jag slarva bort valppoopet. Det fanns liksom ingenstans. Måste ha varit ett ytterst litet valppoop. Nöjd över min sängräddarinsats smög jag tillbaka in under lakanen och tänkte just somna om när jag i halvmörkret anar hur valpen intar en suspekt om än välbekant position. Japp. Valp poopar. I min säng. Valp är dessutom dålig i magen. I min säng. Valp i sin iver att valpa vidare trampar såklart i den förvånandsvärt stora slaskpooppölen med samtliga fyra tassar innan hon glatt galopperar iväg över duntäcken och kuddar och skvätter kladdigt valppoop högt upp på väggarna. Sängsanering. Igen. Anticimex tillkallad.

Något senare är det dags för morgonrastning med alla fyra. Tar på mig tofflor och beger mig på jakt efter Kalaset som tycker att just precis nu är perfekt tidpunkt för ett valpryck genom hela lägenheten. Får tag på festen och klampar ut i hallen. Ah. Nu vet jag vart den förrymda valppoopen från gräsmattan tagit vägen. Nu vet jag precis. Jag vet nu även att det inte var en mycket liten valppoop. Verkligen inte en liten valppoop. Verkligen inte. Den förrymda valppoopen är nämligen lagom stor för att effektivt kunna spridas ut på en sisådär 48 m2 parkettgolv. Lysande. 

Det här känns väldigt mycket som en repris av Snigelprylens valptid i 2013. Väldigt mycket. Kalaset har också samma förkärlek till att mumsa i sig sitt eget poop. 

Snigels valppoop & pink bravader kan för övrigt läsas om här:

http://lushundochlakritssnigel.blogspot.com/2013/09/strimmiga-gnuer-i-vild-flykt.html?m=1

http://lushundochlakritssnigel.blogspot.com/2013/10/vad-sniglar-och-flodhastar-har-gemensamt.html?m=1

http://lushundochlakritssnigel.blogspot.com/2013/10/framsteg-av-enorma-proportioner.html?m=1

http://lushundochlakritssnigel.blogspot.com/2013/10/silverfiskarna-skriker-i-panik.html?m=1

Hur som haver är det lilla kalset väldans gulligt. Med eller utan poop mellan tassarna.