Vi lekte med ett ultraljud idag. Vilket var en väldigt dålig idé. Dålig idé eftersom det ibland faktiskt är trevligare och mindre hjärtsmärtigt att få leva på hoppet ett tag till. Idag syntes ingenting som ens gav minsta misstanke om valpar. Alls. Tomt tomt tomt. Förvisso är vi bara på dag 23 idag (eller 19 om vi räknar från sista parning) och jag vet att man faktiskt kan missa valpar så här toktidigt. Jag vet ju det. Men ändå. Inte minsta tecken. Veterinären var väldigt säker på det just idag. Det känns liksom så definitivt. Jag vill ju så gärna ha den här kullen, jag vill så gärna ha en liten egen snigelbebistik. Det är liksom det som är poängen med hela alltihopet. Så gärna att det faktiskt gör ont. Normalt funtade människor fattar kanske inte sånt här. Fattar inte hur viktiga mina hundar är för mig men för mig är de hela min värld. Jag klurade så länge så länge på om jag skulle ta en kull på Snigel. Först ville jag veta att hon var frisk, sen ville jag vara säker på att det här verkligen var något jag både vågade och ville. Det jag glömde klura på var exakt hur jobbigt det skulle vara att gång på gång få veta att hon är tom. För jäklar i min lilla sönderskavda låda vad jobbigt det är. Jag kan inte låta bli att bryta ihop en sväng och gråta mig hes av ledsenhet och uppgivenhet. Än en gång. Den här gången igen. Det verkar inte bli någon liten Snigelbebistik till mig....eller någon annan.
Vi ultraljudar såklart i nästa vecka igen. Såtillvida hennes superdräktighetssymptom inte har klingat av tills dess. För nog uppför hon sig dräktig allt. Nog gör hon det min lilla skådespelerska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar