måndag 5 mars 2018

Fiskfinheter och ångestklumpar i magen

Tack alla snälla, rara och kloka människor som sagt så bra saker till mig de senaste dagarna. Och gett mig ett par symboliska käftsmällar. Det behövdes. Och förr eller senare kommer till och med jag att ta till mig det. 

Kontentan i det hela är att jag inte kommit någon som helst vart i mitt sorgearbete över Fixa. Ingenstans. Jag har mentalt sett inte ens tagit mig till den första december ännu. Jag kan fortfarande inte tänka på den dagen utan att det vänder sig i magen. Än mindre har jag på riktigt accepterat ett liv utan henne. Och den största anledningen är den skuld jag känner. Jag känner mig som en skurk. En bov. En hemsk, kall, människa som bara bestämde att hon inte skulle få leva längre. Jag bestämde detta, trots att jag inte var tvungen egentligen; hon hade inte ont, hon var inte dödssjuk. Jag misslyckades. Och därför känns det som att jag inte har rätt att sörja henne. Ingen rätt att älska henne. Ingen rätt att sakna henne. Ingen rätt till något alls. Och därför kommer jag inte vidare. Ingen tvingade mig att låta henne somna in. Det var jag som bestämde det. Och då kan jag väl rimligtvis inte vara berättigad till att stundvis känna mig förlamad av brännande sorg. Jag känner mig som en hycklare när jag säger att mitt hjärta svider av saknad.

Men det gör det. Det svider nått så förbaskat. För vad jag än tror mig ha rätt eller inte rätt till så älskade jag denna hund. Innerligt. 

Det första jag gjorde när jag kom hem utan Fixa var att göra mig av med eller gömma undan hennes saker. Jag klarade inte av att se en enda sak som tillhört henne. Och fortfarande idag känns det exakt lika jobbigt när jag råkar hitta något som tillhört henne eller bara påminner om henne. Illamåendet skjuter som ett spjut ur magen och strålar genom hela kroppen. 

Men jag måste ta mig i kragen. En klok vän sa att Fixa redan förlåtit mig för länge sedan. Och jag tror nog det är så. Nu måste jag försöka förlåta mig själv, tillåta mig att sörja och minnas alla fantastiska stunder jag haft med henne. Sluta stoppa huvudet i sanden för att slippa konfronteras med det oundvikliga. Bearbeta min skuld. Och gå vidare med hennes tassavtryck i mitt hjärta. 

När jag kommit en bit på väg så ska hon få en plats på en vägg här hemma, en tavla, ett foto, nått minne. När det känns bättre så ska hon självklart få en plats här hemma igen. Något fint som får mig att le och minnas Fiskfinheter. För Fiskfinheter är fantastiska saker som jag helst återigen vill kunna minnas utan ångestklumpar i magen och svid i hjärtat. 

Nästa inlägg här kommer att vara något trevligt. Något tjohoigt. Något som fick mig att le när jag skrev det. Det lovar jag. Så det så. För jag tror bestämt jag behöver lite mer tjoho i mitt liv igen. 







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar