Vildsvinsbrist i höstvinterkrispet

Livskvalité! Jappelijapp, livskvalité. Det är något vi haft gott om i helgen. Nu när tävlingssäsongen tagit slut för vår del så har vi helt plötsligt oceaner av ledig helgfritid som vi måste göra någonting med. Att hasa runt hemma i förd rosa mysbyxor och bara göra exakt ingenting är faktiskt något vi är fenomenalt obra på. Alla tre. Obra. Särskilt Lus. Hon klär nämligen inte alls i rosa mysbyxor. Inte alls. Vi är alla tre på gränsen till världssämst på att göra ingenting faktiskt. Alltså. Oceaner av helgfritid att slösa bort på något livskvalitéigt konstruktivt vis.

Således styrde vi snokarna mot skogen, fast beslutna att traska runt på barriga stigar och akta oss för vildsvin hela mittpådageninnanmörkretkommer. Och akta oss för vildsvin, det gjorde vi. Väldigt mycket. Vi var till och med bäst på det skulle jag våga påstå eftersom vi inte såg ett endaste. Nåväl. Vi traskade glatt på i den krispiga lördagsförmiddagskylan men bara efter ett par kilometer så började det spritta lite i mina springfötter. Så pass mycket spritt att jag faktiskt helt enkelt blev tvungen att lägga in lite 500 till 1000 meters intervaller lite sisådär då och då. Bara för att vi kunde liksom. Här och där, men förvånansvärt oofta så stötte vi på enstaka cyklister, promenixare och hundfolk och hundarna brydde sig inte ett smack utan skuttade glatt och lydigt vidare. Japp. Ni läste rätt. Lydigt. Galet. 

Den där Snigelprylen vill helst hålla sig så nära sin matte som möjligt vilket innebär att jag vid vartannat löpsteg tjongar till hunden mitt i melonen med hälen såpass att jag hör hur den där lilla silverkulan flyger runt där inne i flipperspelet hon har bakom pannbenet. Vartannat löpsteg. Varje intervall. Varje löprunda. Nej. Den är inte särskilt lättlärd. Nej, jag har ingen som helst aning om hur den har överlevt så här länge. Nej, den verkar inte bli ett dugg smartare med åldern.

Lusen håller sig på sina stadiga åtta meter framför mig. Vare sig mer eller mindre. Till mitt stora förtret. Hur svårt ska det vara att hålla sig såpass nära att jag blixtsnabbt kan haffa tag i henne och rädda henne från att bli överkörd av en cykel/ångvält/ubåt/kanot/skenande dromedarer? Inte speciellt kan man tycka. Men det verkar vara en omöjlig nöt att knäcka. Åtta meter. Alltid. Visst. Hon stannar så fort jag ber henne. Det gör hon. Visst. Det tackar jag för. Det hon däremot är avsevärt mycket sämre på är att komma tillbaka till mig. Varenda gång jag bett henne stanna och därefter kallar in henne så hamnar vi i den här konstruktiva dialogen:

Jag: Kom hit!
Lus: Du kan komma hit.
Jag: Nä, kom hit!
Lus: Du kan komma hit.
Jag: Nä, kom hit NU!
Lus: Du kan komma hit.
Jag: Nu kommer du hit! Bums! 
Lus: Du kan komma hit. 
Jag: OM du inte kommer hit NU så ska jag....!!!
Lus: Du kan komma hit.

Needless to say. Jag är grym på att komma på inkallning.

Nåväl. Vi intervallsprangjoggpromenixade vidare i höstvinterkrispet. Vi passade på att balansera på lite stockar och stenar och jag tog mig ett styrkepass nånstans på mitten av rundan. 3,5 timmar och 2 mil senare var vi ganska så nöjda, särskilt över vildsvinsbristen, och kvällen avslutades i soffan med hundmagar och tassar i vädret.

Livskvalité. Jag säger bara det.