Och så var vi bara tre

Nu var vi här igen. Här, eller där, där jag konstaterar att det hänt tokigt mycket, i sedvanlig ordning. Och bloggen försummas. I sedvanlig ordning. Ungefär. Som vanligt. Men faktum är att det har hänt saker. En hel del saker. Saker som egentligen är väldigt väldigt tråkiga men som i slutändan egentligen har blivit väldigt bra.

För att börja med det allra allra största och viktigaste: Fiskpinnen bor inte längre med oss. Ett konstaterande som gör alldeles jättefruktansvärt ont ända in i hjärteroten. Verkligen. Tills jag tänker på hur bra hon har det nu, och då känns det faktiskt inte alls så fruktansvärt längre. Men varför har hon flyttat?

För att ni inte ska gå miste om hur man gör en lång historia ännu längre. Här kommer den. 

Sen Fisken kom så har jag kämpat med hennes stress och övriga "problem" som hon haft i sitt enorma bagage. Vi har kommit oerhört långt, oerhört långt från den förskrämda lilla prylen som hastigt och lustigt landade hemma hos mig en septemberdag för tre år sedan. Fisken har blivit en fantastisk hund på så många vis, social, infernaliskt gosig, otroligt mycket mer miljösäker, träningsbar och en ganska så lycklig hund på det stora hela. Alla sådana här fantatsiskheter finns att läsa om i bloggen. OM ni har tråkigt nån dag liksom. Så vad är då problemet tänker ni då? 

Jo, trots framsteg på så oändligt många plan så har jag aldrig riktigt kunnat råda bot på hennes stress. En stress som hon oftast vänder inåt, och alltså inte ens uppmärksammas av folk i största allmänhet. En stress som bara påverkar henne. Och mig eftersom jag känner henne så väl och genast vet hur hon mår. Men den påverkar sällan omgivningen. Ända sedan hon kom så har hon i omgångar stått på Adaptil, Zylkène, Thundershirt, Calmex och till och med clomicalm för att hjälpa henne att stressa ner, hantera sin ångest och framför allt lära sig att avreagera vilket i grund och botten är hennes allra största problem. Fram tills i somras så har detta fungerat bra, även om hon stressar upp sig ibland så var hon mestadels en ganska så harmonisk och välmående hund. Men successivt har detta förändrats. Det började med att hon blev allt mer reaktiv och uppstressad i tävlings och träningsmiljöer (miljöer hon tidigare varit en fena på att hantera), sen började detta spilla över i vardagen, både på jobbet, hemma och i alla aktiviteter vi ägnade oss åt. Hon började dricka litervis med vatten, blev helt förstörd om vattnet tog slut och jag inte fyllde på direkt, kissade självfallet oceaner, började kissa grönt, tappade i vikt oavsett vad jag matade henne med, kliade sig konstant, kunde aldrig få ro i kroppen att somna utan att ligga och gnaga på tassar och bita på klorna en god stund och kunde sedan vakna för minsta lilla ljud och ägna större delen av nätterna åt att vanka av och ann i sovrummet, orolig. Hemma har vi grannar som för vedervärdigt med oväsen dygnet runt (vem fan möblerar om klockan tre, varje natt? Va?), vilket inneburit att Fixa inte ens kan slappna av hemma längre. På jobbet bygger vi om och de har pysslat med vägarbete utanför kliniken i månader vilket ha lett till ännu en stressmiljö i hennes tillvaro. Hon har inte ens velat gå till jobbet som hon tidigare älskat. Tillslut kunde vi inte ens gå en lugn promenad i en tyst skog utan att hon skulle stressa upp sig eller bli orolig. Det gick inte ens att gå ett varv runt kvarteret utan att hon gick på bakbenen och näsintill ströp sig själv i sin desperation att stressa framåt och komma undan allt. 

Självklart utgick jag från att det måste vara något fysiskt fel på henne. Således utredde vi henne på jobbet; blodprover, urinprov, baktodling, röntgen, you name it. Allt normalt förutom ett urin PH på 9 samt en nybildning i ett juver. Vi opererade bort nybildningen och analysen visade på en helt godartad förändring. Vi satte henne på en metacam behandling för att utesluta annan smärta men ingen skillnad. Och jag fick bara mer och mer ont i själen av att se henne så här. Hennes stress höll inte bara på att knäcka henne men även mig. Vilket resulterade i att jag istället mest var arg. Arg för att jag inte kunde få henne att må bra längre. Arg för att jag trots att jag kämpat allt jag kunnat för henne ändå inte kunnat laga henne. Ändå inte kunnat ge henne det välmående hon förtjänar. Vilket istället resulterade att jag blev arg på henne. Arg, frustrerad och ledsen. Och fruktansvärt orättvis mot en helt underbar hund som bara haft sån tokig otur och nu även drabbats av ett rixpucko till lättirriterad matte.  

Tillslut kom gudfamiljen till vår räddning och erbjöd sig att passa Fisken ett par veckor, bara för att se om hon kunde må bättre i en annan miljö. En miljö på landet, utan stök, utan krav, utan en massa miljöombyten hela dagarna, utan stress. Bara en miljö fylld av kärlek, tjoho, möjlighet att få springa lös hela dagarna och kompisar hon känner. Och visst. Visst funkade det. Redan efter en dag var hon som en helt ny hund. Glad. Lugnare. Slutade hetsdricka vatten och ganska kort efter minskade kliandet, tasstuggandet och hon började snabbt lägga på sig i vikt och äntligen sätta päls. Galet. Helt jäkla tokgalet hur mycket fel miljö kan påverka. Och Fisk? Lyckligare har jag aldrig sett henne. Varje gång jag hälsade på så fick jag tårar i hjärtat över hur lycklig och glad hon var. Och över hur lite hon brydde sig när jag gick. Hon skuttade glatt in i huset med de andra hundarna utan att blinka när jag och Snigel och Lus traskade mot bilen.

Problemet var alltså inte så mycket hunden som mig och miljön. Det liv vi lever. Den livsstil vi har. Den fungerar inte för Fisk. Och även om det svider nått så oerhört att erkänna att jag inte är bäst på att vara matte till Fisk så kändes det ändå så oerhört bra. För det innebar att Fisk faktiskt kan få må bra hos någon. Hos någon med de rätta förutsättningarna. Och det. Det är värt exakt precis vad som helst. Även om jag såklart helst skulle ha henne vid min fotända varje natt så är det absolut viktigaste för mig att hon får må bra och vara den tokiga, flärpiga, knäppa lilla fantastiska hund hon faktiskt är.

Alltså började jag leta efter ett nytt hem åt henne. Många hörde av sig. Många erbjöd hem som verkade väldigt Fiskvänliga. Men oj så ont i hjärtat det gjorde ändå. Men tillslut visade det sig att det bara finns ett enda hem i världen som är det rätta för Fisk. Och där är hon nu. Och ingen kunde vara gladare än Fisk. Förutom matten. Faktiskt. För nu har svidet i hjärtat börjat att bytas ut mot ett sånt där pulserande varmt litet ludd kring hjärteroten. För Fisken har det så fantastiskt bra. 

Vart Fisken är tänker jag däremot inte avslöja precis just nu. Hennes nya familj måste ju först och främst få chansen att själva berätta. 

Så nu är vi bara tre. Och det känns så himla märkligt konstigt alltihopet faktiskt. Ovant, konstigt och bakvänt liksom. Som två vänsterfötter. Men vi vänjer oss nog. Och jag tänker fortsätta pussa på Fisknosen ofta i alla fall. Så det så.