För även om bloggen står lika still som en bottenfrusen göl så gör vare sig Lus, jag, de däringa andra två eller våra myror i brallan det. Nix. Inte still alls faktiskt. I Helgen har till exempel hela loppcirkusen inklusive terrieravdelning rullat en 80 mil i runda slängar för att spendera sammanlagt 8 minuter på en agilityplan i Söråker. 10 mils körning per minut. Lätt värt liksom. Absolut. Särskilt om man bara diskar sig i typ hälften av loppen. Särskilt då.
Lus har ju liksom varit lite sisådär när det kommer till Agility. 4 lopp in i debuten i 2014 så drabbades hon utav den stora agilityhärdsmältan. En härdsmälta som ledde till över ett år utan agility. Nix. Nope. Inte en chans var det enda man hörde henne muttra samtidigt som hon raskt lommade av planen och gömde sig under någons stol. Det här ämnet har redan behandlats ett flertal gånger här på bloggen men väldigt kortfattat så bröt Lus ihop under uppvärmningen till sitt femte lopp någonsin, hon blev inte skadad eller något sådant men hon fick sådär akut ont i själen som bara Löss kan få och efter det så var det helt kört på agilityfronten. Hon vägrade. Och vägrande Löss går inte alls att resonera med. Det är faktiskt lättare att lära en struts att flyga.
Så vi lade helt enkelt hela agilitytjohoet på hyllan för Lusens del tills hon plötsligt började visa lite intresse igen. I somras fick hon debutera på nytt igen och tog faktiskt en pinne i hopp. Men sen var det det där med slalom. Löss tar inte slalom på tävling. Typ nästan aldrig. Det är nästintill en fysisk omöjlighet. På träning går det såklart hur bra som helst. Men träning är inte tävling och på tävling har man helt enkelt inte tid att ägna just tid åt just slalom. Alltså diskar vi oss alltid på slalom. Förutom den där gången då hon tog en pinne eftersom hon just den gången faktiskt hade ork och tid till att ta ett helt slalom. Och för att hon blev lovad en prinsesstårta om hon tog slalom.
Nu var det ganska länge sedan vi tävlade och Lus tränas inte särskilt mycket dels eftersom det finns en övre begränsning på just hur mycket snask den redan tjocka hunden bör äta dels eftersom hon inte alltid känner för att träna just agility. Och sånt kan man ju liksom inte riktigt argumentera mot.
Men i helgen har Lus kört 4 lopp och faktiskt inte diskat sig i ett enda lopp! Tre hela slalom hade hon i kroppen! På lördagen drog vi på oss en snöplig femma på muren som var sista hindret, tydligen är det inte alls okej att använda muren som avstamp innan man skuttar iväg mot det hägrande snasket i mål. Men det blev ändå en tredje plats trots femman och en mycket tjusig rosett. I andra loppet satte hon inte en enda tass på muren och seglade igenom slalom och tog sig runt med noll fel och en tid som räckte till en andraplats med pinne. Jajamen. Lus tog en pinne. I agilityklass den här gången.
Idag körde vi två hoppklasser och i första loppet så var det faktiskt ganska så dåligt påfyllt med slalom i den där kroppen. På femte försöket lyckades hon väl trassla sig igenom det, detta efter att ha både skällt, hoppat på och bitit sin matte. Och fått en hel hög med femmor för kontakt. Jag skrattade så att jag fick magknip och blev alldeles pirrig av hennes galenskap. Tänk! Hunden som förr såg ut som att hon hade fått stryk medelst hoppbom så fort hon närmade sig en agilityplan morrskäller och tokfnittrar numera på plan. Det ni! Den känslan kan inga fulländade slalom i världen slå!
I sista loppet tog hon ett jättefint slalom och susade genom banan så tjusigt så tjusigt tills matte felbedömde hennes susande och hamnade på efterkälken. En femma för kontakt (och mera fnitter) innan hon seglade i mål.
Fyra lopp. Noll disk. Glad Lus. Tre slalom i kroppen. Kontaktfemmor. Tokfnitter. Vilken helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar