Rymningsmanövrar som uteblev

Tror inte ens vi behöver älta det där med blogguppehåll. Evighetsuppehåll. Igen.

Istället tänker jag berätta något ganska så galet. Världsomvälvande galet. Världsomvälvande för exakt precis ingen förutom oss. Japp. 

Som många av er vet så har jag jobbat väldigt mycket med Fisk sen hon kom till mig för 2,5 år sedan som 1-åring. Väldigt mycket. Först var det hennes rädsla för människor (inklusive för mig) som vi fick jobba med men det löste sig liksom ganska så snabbt och Fisken lärde sig att folk faktiskt är ganska så bra skit helt enkelt. Utöver det så kämpar vi med hennes lätthet att gå upp i väldigt hög stress, hennes många miljö och föremålsrädslor samt inkompatibilitet med mycket saker här i världen rent generellt. Miíssförstå inget här. Fisk är en väldigt trevlig hund. Hon är faktiskt det, Pålitlig med både barn och vuxna (hon brukar stå som monterhund på Stora Stockholm t.ex). Men hon har en hel del knepiga rädslor helt enkelt och oerhört stora problem med att avreagera. Initialt så kunde det ta upp till 6 timmar för henne att släppa något som skrämt henne. Den tiden halverade vi ganska så snabbt och numera så kan hon avreagera från det mesta inom ett mer rimligt tidsspann. Vi bor i stan. Hon har inga problem med att knata runt här. Hon har inte heller några problem med att hänga på utställningar eller utomhustävlingar. Hon går inte i spinn av att komma till nya miljöer heller. Men hon har fortfarande en del knepiga små rädslor och fnatterier för sig. Den allra största är inomhushallar och agilityhinder. Agilityhinder på håll på tävling går bra numera. Agilityhinder på klubben som hon inte behöver vara nära går bra. Enstaka tunnlar och hopphinder, enbart på klubben, där hon själv får välja om hon vill interagera med dem går ganska så bra. Men efter varje hinder så måste hon rusa iväg och ställa sig och ångestflåsa i ett par minuter innan hon eventuellt vågar prova igen. Att få henne att runda ett hinderstöd har varit lika omöjligt som att lära Snigel att ta kontaktfält.

Alltså har Fixa noll agilityvana. Noll träningsvana i inomhushall. Och det är inte för att jag inte försökt. Vi tränar i hall nästintill varje vecka, och varje gång är hunden precis lika rädd så fort hon kommer fram till ytterdörren. Vi har kommit såpass långt att hon inte sitter och skriker i panik och försöker fly genom väggarna. Det har vi. Absolut. Hon har inte heller dött. På riktigt. Även om hon påstår att jag ljuger om just den biten. Men det är väl ungefär de framsteg vi gjort. Jo, enstaka gånger har hon kunnat ta godbitar, men inte för att hon är bekväm utan mer som en form av stressdämpande påtvingad aktivitet. Men det har inte förändrat hennes känsla det allra minsta. Fisken är inte en hund som går att motbetinga särskilt bra. Hon behöver själv komma på att hon kan komma över saker och överleva, helst med så lite synlig hjälp från mig som möjligt. Jag har för länge sedan gett upp möjligheten att någonsin kunna träna med henne i en hall, däremot har jag envisats med att hon ska vara med. 

Nån gång i mitten av januari så bestämde jag mig för att kastrera henne. Faktiskt ingenting som jag funderat på särskilt mycket tidigare men nånstans så kände jag att det faktiskt kunde vara värt ett försök. Hypotetiskt sätt så borde hennes rädslor och stress inte kunna bli värre. Så sagt och gjort. Fisk kastrerades. Fisk var precis som vilken berger som helst, pigg som en spigg och slängde sig glatt i första bästa snödriva och rullade runt på rygg 1,5 timme efter operationen. Suck. Dagen efter så föreslog hon långpromenad med Tutjakt i skogen. Jag föreslog vilodag. Till exempel. Vi var oense. Fisken mådde alltså alldeles prima. 

I fredags var det dags för träning med agilitygruppen, självfallet i den hallen Fixa tycker är allra värst. Så vi traskade in i hallen och träffade gänget, jag höll ett extra tag om kopplet för att förhindra eventuella rymningsmanövrrar från Fiskpinnen. Rymningsmanövrar som uteblev. När vi skulle bygga bana så fick jag ett infall och tog med henne in på plan. Något som alltid och oundvikligen leder till att hon omgående börjar leta flyktvägar ut från plan. Tar in henne. Kopplar lös. Kastar en Tut och känner mig lite löjligt eftersom jag vet att jag själv kommer få gå och hämta den och sedan försöka förhindra Fiskpinnen från att göra eh ja Fiskpinnar av sig själv i sina försök att klämma sig ut genom stängslet. Men icke. Istället ser jag Fisken susa över planen och efter tuten. Hon tar ett segervarv innan hon slirar till framför mig och undrar varför jag inte redan kastat tut igen. Och igen. och igen. Vi börjar plocka fram hinder (något som absolut skickar in Fiskprylen i sin allra mest ångestfyllda vrå) och Fisken flärper glatt vidare öve rplanen. Plötsligt susar hon igenom tunneln jag är i färd med att lägga på plats. En gång till. Och en gång till. Sen tar hon ett hopphinder. Jag pekar lite försiktigt på ett annat hinder och viskar lite frågande "eh hopp?". Jappelijapp tjoar Fisk och susar över. Hon flärper runt och trycker Tuten i näven på alla som är på planen och ber dem att kasta Tuten så långt de bara kan. Jahopp. Det här har liksom aldrig hänt. 

När de andra pausade tog jag ut henne igen och förberedde mig på att hon skulle komma till insikt om vart hon var. Men inte. Istället bjöd hon på alla tricks hon kunde och både lekte och tränade lös utanför planen. Detta fortsatte hela kvällen. Det enda ställe hon försökte fly till var ut på planen. Gång på gång. Och hon var skitlycklig. I precis hela kroppen. Och jag ägnade större delen av kvällen åt att fångråtskratta åt hela alltihopet för det hela var så himmelens galet att jag faktiskt inte kunde tro det var sant. Ingen annan heller verkade det som. Fiskpinnen som varit tvungen att springa iväg och ställa sig i ett hörn och ångestflåsa i 8 minuter de gånger hon vågat ta en tunnel på klubben ångestflåsade inte en enda gång. 

Men som med det mesta med Fisk så betyder inte ett framsteg att hon på något vis har kommit över något. Hon kan lika gärna backa tillbaka nittonsteg två timmar senare och smälla igen dörren till sitt eremitskal och vägra världen. Igen. Så jag hade ju liksom inga direkta illusioner. Men bara dessa tre timmar var så fantastiska att jag kan leva på dem i flera år. Faktiskt. 

Idag åkte vi och tränade igen. Denna gång i en annan hall. En annan hall där vi var och tränade så sent som nån vecka efter kastreringen. Då stod Fisk med sin Tut i truten och ångesttryckte inne i en tunnel och lekte eremitkräfta i två timmar. Idag kastade hon sig ur bilen. Drog in i hallen, frivarvade runt hela planen med Tuten i högsta hugg. Skuttade över hinder, traskade genom tunnlar. Alltihop med ett flärp och ett jätteflin. Hon tog mängder med hinder i följd. Hon kutade efter sin tut och kom genast tillbaka utan att passera ångestflåshörnan. Visst, några gånger under dessa två timmar checkade hon ut när vinden fick det att smälla i väggarna eller när hon hörde skall från parkeringen. Men hon avreagerade. Hon kom tillbaka. Och hon var glad. Så innåttahälsinglandsskitglad. 

Den enda förändringen som har hänt är just kastreringen. Allt annat är som vanligt. Så ja, det här var för Fiskens del ett alldeles fenomenalt beslut. För mitt med. Det känns som att vi äntligen kanske kommer att få de sista pusselbitarna på plats.