När dårskapen kommer missildykandes

Att ha två kullsystrar är en ganska så spännande grej egentligen. Spännande och intressant. Spännande i det att man alltid måste hålla sig lite extra mycket på tå eftersom man aldrig riktigt vet från vilket håll galenskapen kommer flygandes ifrån just denna gång. Därmed måste man också bli lite sådär extra snabb och supersmidig på att kasta sig raklång när dårskapen kommer missildykandes för att slippa få den rätt i nacken. Extra viktigt när man ligger raklång där på golvet är också att komma ihåg att det faktiskt finns två av dem så att man inte reser sig för tidigt och därmed får hälsofara nummer två rätt över näsbenet. Sånt kan faktiskt hända nämligen. Flera gånger om dagen. Det är liksom så mycket fnitter, flams, kärlek och tokmuppighet i dessa småbergerkroppar att de liksom har lite svårt att göra saker sådär halvsansat och lugnt som de flesta mer normala hundar gör. Särskilt den ena av de två systrarna Särskilt den ena av de två systrarna är liksom lite sådär extra mer av allt. Som den där plusmenyn som diskuterades när hon inte var så mycket mer än mjölkpaketsstor. Vilket leder till det där med hur intressant det faktiskt är att ha två kullsyskon. Så oerhört lika men ändå ljusårsvis ifrån varandra på likhetsskalan. Dag och natt. Svart och vitt. Men ändå så lika. Och olika. Väldigt olika. 

Något systrarna illustrerade väldigt väl häromdagen när jag bad dem plocka upp och lämna tillbaka en tappad vante...

Så här plockar man upp en vante om man är Fisk:

Och så här plockar man upp en vante om man är Snigel: