panikpinknödigtpinnlopp

Flying contacts, burning contacts, tusenmiljonernålarpåmattanaktatassarnadetgöront, hoppaavsåfortdubarakanannarsdördu och så vidare och så vidare. Kärt barn har många namn. Okärt barn har ännu flera. Kontaktsfältshelveten. Jajjamen. Nu har vi sällat oss till denna skara av äkta agilityutövare som svär över dess existens eller icke existens lite beroende på vad man har för hund. Våra första fem fel på ett kontaktfältshinder som vi raskt följde upp med ytterligare fem fel nästa kontaktfältshinder. Såklart. Men det är egentligen inte det som är poängen i det hela. Det finns nämligen ganska så många sätt att missa kontaktfältehelveten på. Och eftersom Snigel är som hon är så måste hon ju såklart, i sedvanlig ordning, ta i lite sådär extra jätte mycket så att hon missar så mycket så att inte ens en synskadad sengångare i Amazonas missar det liksom. Hon gör det dessutom med ett extra flärp, ett avgrundsgrowl och en blinkning åt mitt håll samtidigt som hon vrålar my way is the highway. Och ja. Där har hon ju faktiskt en poäng. För högt blev det. Väldigt högt. Såpass högt att jag tackade gudarna en sväng för att det inte låg ett flygfält i närområdet eftersom risken då hade varit ytterst överhängande för ett lågt flygande flygplan att få en Snigel i motorn. Två gånger.

Än en gång måste jag få lov att beklaga mig över att handläggningstiden för att få det där förbaskade flygcertet indraget är så orimligt lång. Förstår inte de däringa handläggarnissarna att en Snigel med flygcert är en fara för allmänheten. Inte bara vår allmänhet utan liksom hela världens allmänhet i allra största allmänhet. Livsfarligt.

När jag sen tittar på filmen så kan jag inte låta bli att fundera på om det helt enkelt inte vore enklast att låta henne fortsätta flygplansdyka av kontaktfältshindren men istället finputsa landningen lite genom att helt enkelt be henne att fälla ut det där landningsstället nån centimeter tidigare så att hon åtminstone lyckas baktasspeta på kontaktfältet med sina gorillatassar när hon dunsat i marken. Någonting säger mig att det skulle vara ruskigt mycket lättare.

I första hopploppet så var det min tur att göra bort mig. Snigel seglar tjusigt in i slalom och medan jag flåsigt guppar efter henne så börjar jag sväva iväg i tanken över hur säker hon börjat bli på slalom och funderar på om jag bara ska släppa henne och kuta vidare mot nästa hinder varpå slalom plötsligt tar tvärslut. På 12 pinnar hinner man visst inte med så mycket tankesväv som jag trodde och helt plötsligt har jag ingen som helst aning om vart jag ska. Snigel slänger en blick på mig och verkar genast inse att jag är ungefär lika vilse som jag brukar vara på våra skogstutar och bestämmer sig raskt för att styra upp det hela själv och seglar över första bästa hopphinder och in i en tunnel. Min hjärna står fortfarande still och jag kan helt enkelt inte komma på vart vi ska. Gjorde hon rätt? Nä? Eller? Men va? Fullkomlig blackout helt enkelt och tyvärr var det visst fel hinder Snigel seglade över trots allt.Men det hade nog inte spelat någon större roll för vid de laget hade jag på allvar börjat fundera på om det egentligen var meningen att jag själv skulle åla igenom tunneln istället för hund. Mycket obehaglig känsla att inte ha någon som helst aning om vart jag ska. Visst, den känslan har jag nästintill jämt i vardagen men hittills aldrig på en agilityplan. Och jag hade gärna önskat att min virriga vardagshjärna höll sig så långt bort från en agilityplan som den kan komma. Helst.

Sista hopploppet bestod bara av hopp och tunnlar och jag insåg väl ganska så omedelbart att det bara skulle handla om tid i det här loppet. Snabb tid. Hög fart. Inte bara på hund utan även på matte. Hjälp. Förutom det så blev jag extremt akut kissnödig tre minuter innan vår start men jag insåg att jag aldrig skulle hinna med en tur till damrummet så det var bara att knipa ihop och visualisera damrummet som min alldeles egna externbelöning efter utfört lopp. Sen skuttade vi iväg. Jag har ingen som helst aning om vad jag sysslade med, men det enda jag kommer ihåg är att jag vid varje tunnel undrade vad tusan hunden höll på med eftersom hon kändes så långsam. Skynda för guds skull! Matte kissar faktiskt snart på sig! Spring bara spring! Och sprang gjorde vi. I mål och raka spåret till damrummet. Jajamen. Lagom tills vi kom tillbaka så var klassen nästintill slut och det visade sig att vårt panikpinknödiga lopp räckte till en andra placering och en pinne. Ser man på! Jag vet sen tidigare att jag jobbar bättre under press och stress men det var väl kanske inte helt precis den här typen av stress jag menade.

Så tekniskt sett är vi nu uppflyttningsklara till Hopp 2 efter mindre än en månads tävlande, men vi hänger nog kvar i klass 1 en sväng till, så mycket tokigheter som vi lyckas hitta på i mer än hälften av loppen. Men har jag nämnt att jag är så himmelens stolt över min magiska svarta lilla mördarsnigel?