Livet på en pinne

Eftersom jag är synnerligen världskass på att ge mig själv sovmorgon och om möjligt ännu mer synnerligt världskass på att infinna mig nånstans jag ska infinna mig i lagom god tid (jag lever efter devisen är jag inte en kvart för tidig så är jag försenad, eller fem timmar för tidig i det här fallet då) så skrapade jag mig själv ur sängen nånstans vid nio snåret och packade relativt raskt ihop alla djur och styrde fordonet mot Nynäshamn. Bara ungefär sisådär fem timmar tidigare än vad vi hade behövt egentligen. Men Monica och terriermupparna lockade med sol, fika och trevligt sällskap vilket med lätthet toppade alla andra morgonalternativ jag hade planerat för dagen.

Många timmars väntan tills det var dags för våra lopp, men vi hade det så trevligt i det förvånansvärt finfina vädret att det liksom inte spelade någon roll. Att få sitta i solen i en sketen campingstol med en kopp kaffe i ena handen, tjusiga agilitylopp framför näsan samtidigt som man skrattar och fnittrar åt braigheter i trevligt sällskap har blivit min senaste form av riktigt livsnjuteri. Ja, förutom att få skuttmuppa runt på en agilityplan ihop med mitt alldeles egna tokflärp såklart. För det. Ja det är verkligen livet på en pinne. En agilitypinne närmare bestämt.

Hopploppet gick ju inget vidare värst. Än en gång var det slalomingången som ställde till det. Jag tyckte i stundens hetta att hon borde kunna hitta den däringa ingången själv, precis så som hon gör på träning. Men nej, riktigt så enkelt var det visst inte. Så fem fel och en fjärdeplats. 

Agilitybanan var såklart fullsmockad med vartenda flygfältshinder som går att uppbringa. Vartenda ett. Inte särskilt upplyftande med gårdagens flygrunda i färskt minne. Men den här gången hade jag en plan. Kör på tills hon lämnar luftrummet, plocka då ner henne, kör om flygfältshindret i fråga med krav om markbundenhet, ta sedan snabbaste vägen ut. Köp mer köttbullar. Straffträna resten av veckan. Bra plan liksom. 

Det enda som visade sig vara fel med den planen var att hunden inte flög. Alls. Istället tog hon vartenda kontaktfält. Jajamensan. Tricket var visst att vråla stannatrampastoppväntaförihelveteannarsfårduingenveckopeng. Ungefär så var det faktiskt. Inte särskilt snyggt. Inte särskilt pedagogiskt men jädrar i min lilla låda så effektivt i just detta fallet faktiskt. Vilket kändes välbehövligt just precis nu till exempel. Till exempel innan flygmuppen får för sig att kontaktfälts helst tas två meter ovanför marken på en permanent basis. Enda nollade loppet i klassen, en första plats med pinne. Tjoflärp på den liksom. Undrar vad jag ska vråla nästa vecka? Några förslag?  Straffträning medelst köttbullar verkar ju inte vara ens hälften så effektivt som långrandiga tirader i falsett liksom.