Det rosa geléhallontältet invigdes medelst uppfällning där endast två tummar klämdes fast. Vems tummar behöver vi såklart inte gå in på. Det känns liksom rätt så överflödigt om vi säger som så. Men kan skvallra om att tummarna tillhör samme matte som även klämde fast ett finger i en canvasbur samt fastnade med en armbåge i en Snigeltand. Mycket rosa. Mycket hund. Väldigt mycket kaffe. Strålande väder. Hundramiljoner grader och väldigt lite solskyddsfaktor. Mycket andning i papperspåse och skakiga knän.
Till första loppet hade jag som mål att vi skulle sätta en leadout till slalom samt att lyckas peta en Snigel genom ett däck som för hennes del såg väldans konstigt ut. Mina två enda mål. Vilket resulterade i 10 fel. 5 på slalom och 5 på däcket. Vad annars. Leadouten satt som en smäck när vi värmde upp så jag kunde inte förstå varför det blev så tokigt tills jag såg filmen och att jag hade placerat mig minst en meter högre upp än vad jag borde ha gjort. Så jag skickade henne inte ens rätt in i slalom. Så hunden gjorde faktiskt helt rätt som glatt skuttade förbi de däringa blompinnarna i backen även om hon såg något förvånad ut. Asså du tycker alltså INTE att jag ska ta slalomet? Nä nä, då skiter jag väl i det då. Däcket skuttade hon glatt förbi, lite som jag hade misstänkt men tog det utan protest på andra försöket.
Andra loppet hade jag ett mål. Sätta slalom. Vilket resulterade i 10 fel. På slalom. I ett försök att göra som vi gör på träning och släppa henne i slalom för att få en bättre linje ut till mål så svarar snigelmojängen lite väl snabbt på det och skuttar glatt ut ur slalomet. En port för tidigt. Så nära. Så jäkla nära ett felfritt lopp att jag ville gråta en skvätt. Men det gjorde jag inte. Jag svor som en sjöman åt min egen klantighet istället och började fasa inför slalom på söndagens lopp.
Slalom är liksom nästan det enda vi tränat på sista tiden. Slalom sitter som en smäck på träning. Oavsett vad jag hittar på. Hon tar kluriga ingångar, hon stannar kvar även om jag smiter iväg och tar en kopp kaffe. Men bevisligen är det inte detsamma på tävling. Bevisligen är matte både konstig och klantig som tusan på tävling. Bevisligen.
Nya tag på söndagen och bästa fru Therese följde med som PA och hållahandennärdetärläskigtstöd. Roliga banor även idag men redan på parkeringen började jag få slalomfjärilar i magen. Innan start så tog vi ett par slalomvarv som gick alldeles strålande. Slalomet efter start gick allt annat än strålande. Vid näst sista porten slår Snigel huvudet rakt i pinnen eftersom hon är för upptagen med att glo på den blekfeta matten som guppar fram bredvid henne utan att andas, och går såklart ur. Får ta om det två gånger innan vi kan guppa vidare. Skitslalom och surt på ett annat ganska bra lopp. Direkt efter målgång sprang vi iväg och strafftränade slalom medelst 20 bitar korv. Felfritt varje gång. Skitslalom.
Till lopp nummer två tänkte jag satsa på att få träna lite bakombyten och försöka göra exakta motsatsen till hur jag hade gjort vid våra 3 tidigare slalommissar. Nämligen andas och ge hunden lite lite utrymme. Och ser man på. Det funkade! Hon tog slalom. Tydligen klarade vi oss igenom resten också med en nolla och en tid som visade sig räcka till en tredjeplats och en pinne trots långa skutt ut i yttre rymden efter varje hopphinder. Ofattbart skönt att faktiskt lyckas ta oss igenom åtminstone ett slalom den här helgen. Annars så kändes det som att risken att jag skulle göra en "grej" av det vid nästkommande tävlingar var rätt överhängande. Även om jag ju normalt sett aldrig någonsin gör grejer av något. Aldrig. Någonsin. Host. Host.
Vi hade även äran att äntligen få träffa både Vesp och Barbie från Kennel It's Like. Med goa mattar såklart. Och vilka valpar sen då! Eller vuxenaktigatonåringar kanske man ska säga. Så galet trevliga, coola, sociala och miljötrygga! För att inte nämna alldeles bedårande att titta på! Härligt syskonpar alltså!
Duktigaste lilla Snigel. Det som räddade mig från att halvt bryta ihop av nervositet inför varje lopp och riskera att göra ännu mera konstiga konstigheter var att påminna mig själv om att för ganska så precis ett år sedan så var jag helt inställde på att jag skulle bli tvungen att låta Snigel somna in på grund av sin dåvarande sjukdom. Jag var ganska så övertygad om att hon inte skulle överleva till årsskiftet. För ganska så precis ett år sedan så visste jag att vi aldrig någonsin skulle få lov att tävla ihop. Bara det faktum att vi nu skulle få skutta in på en tävlingsplan tillsammans och flärpa runt, oavsett hur mycket fel och tokigheter vi än kunde hitta på. Det faktumet och den känslan är rätt obeskrivlig. Och ganska så himelens nervositetsbotande för stunden. Så den där agilitypinnen vi fick för ett par helger sen och pinnen från dagens hoppklass, dem är vi så innerligt tacksamma för. För jädrar i min lilla låda vad vi har fått kämpa. Vi har kämpat för att överleva. Bokstavligt talat. Bästaste lilla Snail.
Tack för en trevlig helg alla involverade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar