Tillräckligt lugnt och viloaktigt för idag

I förmiddags någon gång sådär innan morgonkaffet så hade jag en fundering på om vi kanske skulle ta det lite lugnt idag. Vi har liksom haft ganska mycket hittepå, både braigheter och tokigheter de senaste veckorna. Så jag tänkte lite granna att de däringa hundprylarna kanske skulle tycka att det var en bra idé att ha en sån där ta det lite lugnt dag.En vilodag tror jag till och med att det heter. Sen drack jag mitt morgonkaffe, sneglade lite på hundprylarna och frågade om vi hade haft det tillräckligt lugnt och viloaktigt för idag. Jappelijapp nickade alla tre.  Alldeles lagom långt av lugn till och med. Alltså bestämde vi oss för att ägna oss åt lite hittepå igen. Nu när vi liksom morgonvilat en  stund och sådär liksom.

Packade in oss i bilen och tutade ut till Drottningholm och Lovö fornstig. Ett sånt där praktiskt ställe att bara tuta runt på eftersom vi snart känner till alla stigar och kringelikrokar som finns där ute och man kan liksom gå och gå ganska så lagomt länge utan att behöva gå samma kringelikrokar om och om igen. Tjejerna knatade på så fint i midjebältet och jag släpade i sedvanlig ordning efter likt en påse mjöl och gjorde mitt bästa för att hinna lyfta på fötterna tillräckligt fort för att inte bryta nacken när det gick undan på skogsstigarna. För undan börjar det faktiskt gå, och nu äntligen börjar fröknarna, alla tre till och med, öka takten när jag ökar takten och dra på lite extra istället för att genast vända sig om och bekymrat trassla sig kring mina ben. Någonting säger mig att de inte varit helt övertygade om att min kondition och fysik i största allmänhet håller för snabbare fart än 46 min/km.

Ser verkligen fram emot lite bättre väglag så att vi kan ge oss ut och springa tillsammans i skogen (även om jag samtidigt, allra helst, önskar mig en himlans massa snö och minusgrader så att vi kan hitta på lite annat kul). Men nu börjar det ju kännas som att de skulle kunna reda upp det här med canicross till och med. Jag gillar deras nyfunna framåt tänk! Jag gör verkligen det!

Det blev en något längre runda än vi kanske hade tänkt, 19,14 km varav en timme i regnblaskig snöstorm. Men vilken fantastisk eftermiddag vi hade! Och inte en enda bortspilld hund. Det ni! Det kan visserligen bero på det nyinförda koppeltvånget. Kanske. Möjligtvis. Men jag klappade ändå mig själv på axeln när jag räknade in alla tre när vi kom fram till bilen och kände mig som en ytterst ansvarsfull och duktig matte.

Så här ordningsamt kan det se ut, ibland ser det till och med ännu mer sansat och strukturerat ut.....

Men sen händer den däringa Snigelprylen och hennes evinnerliga rumpputtande och fullkomligt koppelanarki uppstår...