Eftersom det var minst en halv evighet sedan vi åkte ut till klubben så bestämde jag att vi skulle göra just det. Åka ut till klubben alltså. Inte vänta en halv evighet till. Det vore dumt.
Var helt inställd på att agilityhindren skulle vara inställda, men det verkar som att de har fått övervintra ute i det fria. Tjoho för oss, även om jag hade planerat agilityövningar som inte alls skulle innehålla några hinder. Idag stod det back to basic träning med Snigel på schemat.
Vi körde lite cirkelarbete i den slaskiga, halkiga snömodden och höll på att bryta nacken av mig själv innan jag fick ge mig. Sen tränade vi på svängar från grunden. Bevisligen sitter ju inte våra svängkommandon alls. Så stort fokus på det och det gick ju alldeles lysande. Såpass att jag faktiskt smygtestade på ett par ultrakorta kombinationer och ser man på; hon tightade genast in sig i svängarna och satte rätt svängar i mer än 90% av fallen. Tjoho på den liksom. Sen grundtränade vi lite bakombyten också och flamsade lite slalom.
Lus var inte på humör och lullade mest runt och fick belöning för att hon hade puls och kanske tog ett hopphinder eller två. Resten av tiden fick hon leta godis och det verkade hon ytterst nöjd med.
Den som förvånade stort var Fiskprylen. Fisk har liksom inte visat sig vara en naturbegåvning direkt när det kommer till agility. Faktum är att hon är raka motsatsen till det. En antinaturbegåvning skulle man väl kunna säga. Hon är nämligen paniskt livrädd för allt som har med agility att göra och jag har hittills, efter 1,5 år inte ens lyckats får henne att runda ett hinderstöd. I början när hon var med när de andra tränade och hon bara fick sitta på avstånd och titta på så kunde hon sitta och formligen skrika i panik. Sen blev det bättre och hon nöjde sig med att stå och hyperventilera och hässja samtidigt som hon funderar på om hon kan pressa sig igenom stängslet runt planen. Även det blev med tiden något bättre och hon har i omgångar kunnat ta både godis och kampa en liten stund men på långt avstånd från hindren. Lyckades man locka ut henne på planen så tog hon långa omvägar kring samtliga hinder utifall att något av dem skulle göra ett oprovocerat utfall mot henne. Agilityhinder gör nämligen ofta det. Så det så. Men sen har vi det där med kontaktfältshinder. Utan att tänka mig för har jag låtit nån av de andra ta ett kontaktfältshinder när Fisk varit med. Detta har resulterat i fullständig panik och i en Fisk som lyckats åla sig ur sin sele och fly ut ur solsystemet. Så hemskt är det. Faktiskt. Så nej. Fisk är ingen agilityhund.
Men idag hade hon en annan attityd. Hon traskade glatt in på planen och stod glatt uppbunden med svansen i topp när jag tränade med Snigel. Sen när det var hennes tur så lyckades vi faktiskt få till lite vettig träning. Fisken har ingen som helst aning om att vi faktiskt tränade. Hon tror att vi bara lekte. Vilket gjorde det hela än mer fantastiskt. Vi tränade på svängar/snurrar med kampleksak och med en kastad Tut som belöning. Tuten kastade jag konsekvent ut mot mitten av planen, nära hindren, och Fisken skuttade glatt och hämtade och bad om mer tjoho. Lysande helt enkelt!
Vi avslutade Fisken träning med ännu en Wow-grej. Nämligen miljöbanan som finns på klubben. En av Fiskens många nemesis. Miljöbanan är nämligen, enligt Fiskens egen utsago, ett ställe där Fiskar går för att dö. Ungefär. Man skulle åtminstone kunna tro det när man ser hur rädd hon är. Men inte idag. Idag testade Fisk alla hinder. Idag flärpte Fisk på samtliga flärpbara kroppsdelar. Idag tog Fisk godis och tyckte att miljöbanan var helt okej. Det ni. Helt okej liksom. Det är bannemig tjoho så det tjongar om det! Sakta men säkert liksom.
Sen tog vi en trask runt golfbanan och upp i skogen och när vi svängde tillbaka så såg jag att tjejerna faktiskt började slokna. Vaffals? Är ni trötta? Är det möjligt? Det har liksom aldrig hänt innan. Men jo. Tjejerna var faktiskt lite trötta. Galet!
Pausade Snigel i bilen och lade henne på laddning i flygplansläge ett par minuter och frågade sen om hon var sugen på ett mikrosupersnabbt kontaktfältshinderpass. Tjoho vrålade den nyladdade Snigeln och vi skyndade oss ner till planen igen. Vi har liksom fått lite problem med den däringa gungan. Snigel ser ut som att hon ska kräkas när hon står mitt på och den börjar svikta, öronen står rakt ut som flygplansvingar, och sen seglar hon av i en tjusig båge och landar nittonmeter längre bort. Inte helt rätt vad jag har förstått. Så vi försöker få in mikropass på gugan så fort vi får tillfälle. Och tjoho så bra det gick! Inte ett enda kräköra på hunden och hon sniglade sig över heeeela gungan med ett fint stopp på slutet mängder med gånger. Balansen gick även den över förväntan och ja, A hindret är ju bara det roligaste som finns.
Så sumsummarum har vi haft ännu en sån där alldeles tokbra dag. Bästa flickorna säger jag bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar