Hur det gick? Tja. Det beror liksom lite på vem man frågar och hur man tänker sig att det går när det går ganska så skapligt bra. Eller något åt det hållet.
Första banan, lätt hoppklass, kändes väldans trevlig tyckte jag. Många olika handlingsalternativ beroende på vad man ville träna på liksom, utan att vara alldeles för plättlätt. Så jag känd emig ganska så optimistik. Tills jag kom på vad det var för något jag hade i snöret. Snigel har liksom aldrig kört en bana utan att ha värmt upp med 30-60 min agility innan och liksom kört av sig den värsta dårskapen och skakat ur de värsta kottarna ur öronen. Det har hon liksom aldrig gjort. Och att köra med en oskakad Snigel är visst ungefär som att köra bil på blankis med slitna sommardäck, Vingligt, galet, livsfarligt och jäklans svårt att bromsa. Så typ så gick vår första bana. Som en bil på blankis. Redan vid hinder nummer 6, en tunnel, en ytterst trevligt placerad tunnel i rak linje från hållet hon kom ifrån bestämmer hon sig för att istället aktivt leta upp den andra ingången. Ingången som liksom inte alls låg på vägen så att säga. Jag liksom hörde öronkottarna skramla därinne i tunneln. Därefter gick resten ganska rakt åt skogen. Fel tunnelingång igen, hunden var överallt och ingenstans och jag höll på att slå knut på mig själv och hade ingen som helst aning om vad jag pysslade med.
Andra banan, den extra lätta hoppklassen, den gick ju ganska mycket bättre som tur var. Nu började ju Snigel bli lite inkörd och vi var båda två överens om att det var just agility vi körde och inte någon annan aktivitet som typ lerduveskytte eller intenuddagolv. Och det är ju alltid trevligt menar jag. När vi är överens. När vi är lite halvt samspelta sådär. Här fick jag ju tydliga bevis för hur mycket Snigels kassa hoppteknik förstör. När man liksom tar ett jäääätteskutt och landar två meter söder om hindret med huvudet nästan in i väggen och får kuta tillbaka ett gäng extrametrar norröver för att ta nästa hinder, och dessutom gör detta två gånger. Då tappar man visst ganska mycket tid. Ett par hela sekunder tror jag till och med. Så ja. Hoppteknik står högt upp på priolistan just nu. Hur som haver så nollade vi loppet och hamnade på en femteplats, trots flygturer åt fel väderstreck.
Sista banan, öppen hoppklass, kändes ganska så klurig med lite fula fällor mot slutet. Kände ju genast vart problem skulle kunna uppstå. Funderade på alternativa lösningar och hade ett par i reserv, men i vanlig ordning när det väl gäller så rycker jag bara på axlarna och säger "äh, det löser sig" och kör på utan att tänka ordentligt. Och ja. Då gick det ju som det gick. Jag struntade i att plocka in henne efter hopphindret och trodde att jag släppte henne på tunneln som hon skulle ta. Snigel hälsar att det gjorde jag inte alls. Enligt henne var det jag som skickade henne på sista hopphindret som hon inte skulle ta. Nåja. Jag vågar faktiskt inte argumentera med henne här för jag anar att hon faktiskt har rätt. Men vi körde vidare banan runt, trots den sorgliga disken, och förutom tunnelmissfadäsen så kändes det väldigt bra faktiskt. Hon tog till och med et högerhandlat 12 pinnars slalom i bana. Vilket inte är så dumt med tanke på att hon senaste tiden stundvis får för sig att slalompinnarna förvandlas till targetpinnar så fort jag befinner mig på den sidan om dem. Och targetpinnar måste man stå på bakbenen och peta på med framtassarna. Bara så att ni vet. Men idag var det felfritt. Och som sagt, resten kändes väldigt bra ändå. Så tjoho på det!
Duktigaste lilla Snigel klarade tävlingsmiljön med bravur. Visst, främmande hundar som ska nosa på henne är det absolut läskigaste som finns, och det är betydligt mycket bättre att sitta i mattes knä när man är en mespropp och passa på att hångla upp oskyldiga förbipasserande stackars människor i tid och otid.
Finaste lilla svarta galenpanna. Nu jäklar ska du och jag tjohoa agility tillsammans och kanske träna lite hoppteknik och annat viktigt en sväng!!
Foton tagna av bästa Emma Hammar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar