Varför korkat? Jo det ska jag berätta. Jag tycker nämligen själv att hundutställningar är förfasligt alldeles kallsvettsframkallande hemska. Nervosisteten börjar smyga sig på en vecka innan och väl på dagen hör jag knappt vad jag tänker för allt oväsen som uppstår när mina knän skakar så att de slår emot varandra och tänderna skallrar som maraccas. Svetten rinner. Det flimrar framför ögonen och helst av allt vill jag bara kräkas i en handväska och gräva ner mig själv i en komposthög. Väl inne i ringen mumlar jag det eviga mantrat "inte svimma på domaren inte svimma på domaren inte svimma på domaren" och när vi väl kliver ur ringen har jag ingen som helst aning av vad som har hänt eller hur det har gått.
Därför är det synnerligen korkat att jag av alla människor verkar ha fått för mig att det här med utställning är något som jag bara måste delta på. Varför? Det är ju ett sedan tidigare etablerat faktum att jag inte har någon som helst självbevarelsedrift men behöver jag även ägna mig åt självplågeri? Egentligen?
Jo. Det är ju klart att jag måste det. För, märkligt nog, verkar just utställningsringen vara det enda träningslika sammanhang, med mycket folk och hundar, där Fisken är skaplig bekväm. Alltså känner jag att det är här vi måste börja vår träning. Träning för att i framtiden kunna träna mer tjohoiga saker så som till exempel agility och annat sprakigt. Bland skrikiga människor och vrålgapiga hundar. Självfallet ser hon stundvis ut som ett skadeskjutet råddjur i motljus inne i ringen, men å andra sidan, vem hade inte gjort det med en matte som ser ut som att hon när som helst kommer att drabbas av en cirkulatoriskkolaps?
Nåväl. Således blev det utställning i Österbybruk i lördags. Jag tänker inte gå in på några närmare detaljer om exakt hur nervös jag var inför denna strapats men jag kan meddela att det svettades ymningt och darrades flitigt. Fisken? Hon var hur cool som helst i väntan på att vårt spektakel skulle börja.
När det väl var dags och vi stod och väntade vi ringen så slog nervositeten även till hos Fiskpinnen, vilket i sin tur bara fick min egen nervositet att gå fullkomligt fladdermusexkremet. Strålande.
Men vi samlade ihop oss och gled in i ringen likt en amöba på väg ner i ett avlopp. Snabbt, blött och väldigt oelegant. Väl framme hos domaren så går Fisken genast fram och hälsar på henne och låter sig bli klappad. Fin Fisk! Därefter tror jag bestämt vi sprang ett par varv. Stod lite still. Kliade lite loppor, torkade lite svett, klapprade lite tänder, darrade i knäskålar, satte oss på backen, stod lite till, darrade en smula och sen gled vi ur ringen precis lika ograciöst som innan. Exakt vem av oss som bidrog med vad minns jag något otydligt. Det jag vet är att vi fick ett sånt där rött kort (som alltså inte betyder utvisning) samt ett rosa (och rosa måste ju alltid vara bra). Sen fick vi visst glida in i ringen igen och darra oss igenom en ny runda. Tydligen var det något om Bästa Tik. Något som tydligen innebär att vi måste in ännu en gång. Hjälp! Mitt stackars arma jag!
När vi väl lämnade ringen för gott så hade Fisken tydligen fått en massa rosetter i olika färger. Tydligen ganska så bra sådana också.
Efter att, ännu en gång, ha fått fikonspråket översatt så visade det sig att Fisken fick Excellent med Ck, CERT, CACIB samt BIM. Hoppsan. Ser man på.
Det hade ju varit spännande om jag själv hade befunnit mig på samma planet, rent tankemässigt liksom, men men, man kan inte få allt. Tydligen.
Men stort tack till alla ni goa människor som höll reda på mig och talade om vad jag skulle göra, vad vi hade vunnit och vart jag skulle ta vägen. Igen. Någon gång, kanske, om väldans mycket långt tid misstänker jag, så kanske jag lär mig.
Nu har jag redan börjat förbereda mig inför nästa helgs drabbning. Knäskydd för att motverka blåmärken på knäskålar samt tandskydd och ny deo är införskaffat. Således är jag redo för ännu ett par vänstervarv. Hurp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar