Den hänger och dinglar i takkronorna

Jag har bestämt mig för att blicka framåt. Att vara positivt. Att förbli hoppfull. Ja, det har jag bestämt mig för. Snigel också. Framförallt hoppfull. Mycket hoppfull. Alltså full av hopp. Flera meter av hopp till och med.

För ja, the tjoho is still going strong! Sen hon piggade på sig efter gastron har hon bara blivit piggare och galnare för varje minut. Så pigg så att hon knappt kan sitta still och så galen att jag verkligen känner igen min fina tokiga lilla Snigel igen.

Som ni märker så svänger det ganska så rejält det här med Snigels hälsa. Det är upp och ner och sen lite lite upp för att sedan peka rakt neråt. Och det är inte för att jag hittar på. Det är det faktiskt inte. Men faktum kvarstår att de diagnoser hon har fått hittills är såpass ovanliga att man egentligen inte vet så himland mycket om dem (de finns liksom inte ens med i något diagnosregister hos vare sig veterinärkliniker eller försäkringsbolag) mer än att det liksom inte är så bra. Och jag känner mig fullständigt förvirrad över vad jag ska tro om alltihopet. Men just nu så väljer jag att titta på fröken TurboSnigel som är i princip lika sprakig som hon var innan jag ens visste att hon var sjuk. Fullständigt galen, tokig och megaknäpp är vad hon är och hennes hysteriska poopande har till och med det lugnat ner sig ett par omgångar den senaste veckan. Så tjoho på det säger jag och bestämmer mig för att vi just nu ska vara tokoptimister och satsa på att tidigare prover helt enkelt har varit fel eller att medicineringen har hjälpt. För just nu, förutom den hysteriska hungern och den katastrofala pälsen, har jag ärligens svårt att betrakta henne som sjuk.

Nu i veckan väntas provsvaren från gastron. Jag vet väl innerst inne att det nog inte kommer att göra henne friskförklarad. Det gör det nog säkerligen inte. Men oavsett. Just nu är hon pigg. Jätte pigg! Sa jag föresten att hon var pigg? Alltså känner jag mig hoppfull ändå. Jag gör faktiskt det. För just nu, om jag tänker riktigt ordentligt, så är hon inte ett dugg sämre än vad hon var vid den här tiden för ett år sedan. Innan jag visste att hon var sjuk. Tvärtom så är hon bättre med en mer stabil mage och minimalt med kräkningar och annat urkigt.

Alltså tänker vi fira den här nya optimist och tjohokänslan genom att börja agilitykurs nästa vecka. Det var liksom över ett halvår sen som vi fick lägga ner agilityn, då på grund av rygg och senskador och den däringa tråkiga koppelvilan vi ägnade oss åt. Sen dess har jag liksom inte känt att det har varit någon mening med. Hittills har det liksom inte verkat vara agility jag alls ska få pyssla med med tanke på Lushundens kroniska agilityaversion och sen trassnigel. Men nu, nu ger vi oss på det igen och tjohoar så länge det bara går. Så det så. För det har vi bestämt. För vad än provsvaren säger så kvarstår faktumet att den där prylen som hänger och dinglar i takkronorna återigen är pigg. Som tusan.

Duktiga Emma Hammar som tagit bilderna