Ena dagen är hon fullkomligt fladdermuskexkremetsgalen och sitter och hässjar som ett hel ångbåt i ena hörnet av agilityplanen och hoppar en meter i ren panik varje gång hon hör en hund sätta så mycket som en tass på ett kontaktfältshinder säg 50 meter bort. Nästa dag travar hon självsäkert runt i en ring ihop med ett tjugotal andra hundar medan en tornadostorm drog över utställningsområdet och fick mig att hoppa en halvmeter varje gång vinden fick tält, stolar, småhundar och allehanda annat löst att flyga halvvägs till Jukkasjärvi. Som sagt. Förvåna.
Och förvåna gjorde hon återigen idag. Och imponerade. Det gjorde hon. Igen. För det var ju återigen dags för en såndär ångestfylld dag i vänstervarvandets tecken. Och nej, för den som undrar hade jag inte mindre ångest idag. Jag var inte heller ett dugg mindre stressad än förra helgen. Inte heller var jag det minstaste mindre bitsk utan höll redan vid parkeringen på att bita huvudet av min kära bonusfru. Som vanligt så sådana här sammanhang med andra ord.
Det blåste som sagt fullkomlig storm i Norrköping och det var med nöd och näppe jag lyckades hålla min 14 kilo tunga hund i backen liksom. Visserligen är jag ganska så klen vilket skulle kunna vara en förklaring till utmaningen i sig, men ni förstår poängen. Det blåste. Massor.
Vi fick även besök vid sidan av ringen utav bästa Tant P med allra ljuvligaste
Så med egen hejjarklack vid ringside så försökte jag samla ihop mina skramlande knäskålar, kallsvettiga handflator och på något vis lyckas peppa Fiskprylen tillräckligt mycket för att få med henne in i ringen.
Men döm om min förvåning när jag inser att fisken inte behöver peppas. Hon behöver inte lugnas. Mitt i mitt eget bitahuvudetavfolkochstressamigtillännuettmagsår så har jag glömt att slänga ett öga på hundprylen. En hundpryl som med flärpig tunga och viftande svans ger mig en löjligt cool blick och säger "ska vi köra matte?", och leder mig in i ringen. Ehh jo, ehh visst stammar jag samtidigt som jag försöker hinna i kapp en otålig Fisk - Men ska vi inte eh göra dig lite orädd och sånt där viktigt först? Men samtidigt som jag säger det så inser jag det alldeles överflödigt onödiga i det hela. Med viftande svans har Fisken redan travat fram till domaren som hon glatt hälsar på innan hon, med matte i släptåg, ger sig iväg i ett urtjusigt trav runt ringen. Direkt fram till domaren, denna gången ännu gladare för nu känner de ju redan varandra liksom. Ställer sedan upp fröken och inväntar det som oftast händer- flackande blick, bakåtvinklade öron, sättande, rumphasande, loppkliande och små försök att lämna ringen. Men det händer inte. Framför mig har jag en Fiskpryl som glatt plirar upp på mig med ett jätteflin över hela ansiktet, alldeles busglittriga ögon och ljuvligt frammåtviftiga öron. Hurp? Vad är det här? Hon står stadigt med alla tassar i marken. Inga baktassar halvvägs in under bröstkorgen eller andra tokigheter. Hon står. Snyggt dessutom. Plötsligt kommer det en enorm vindpust som sliter tag i domartältet och smäller till en tältduk som ett pistolskott (det var i varjefall vad jag själv trodde att det var). Fisk reagerar instinktivt och är precis på väg att göra det hon gör bäst när hon blir rädd - fly. Varpå jag fort som tusan piper till med ett "stilla" (som vi faktiskt har tränat på nu. Nästan hela veckan faktiskt). Och som genom ett under gör Fisken det som hon har allra allra allra tokmega svårast för. Hon avreagerar. På riktigt! Bara sådär. Hon släpper paniken och ställer upp sig och vips flärper hon till med tungan och plirar sådär tokbusigt på en som bara en berger kan. Milda makaroner säger jag bara.
Hur som haver så resulterade frökens bravader i Excellen med CK, CERT och ett BIR med mycket fin kritik. I den här takten så kanske jag lyckas lära mig vad allt det där betyder om inte alltför många evigheter. Det ni.
Vi dröjde oss kvar för att få en chans att få träna som tusan i gruppfinalen. Och när jag säger träna så menar jag just träna. Att bli placerad i gruppfinalen är nog inte en bedrift som min alldeles nykläckta berger skulle fixa (höhö) i första taget. Det är nog knappt något som nästan någon berger fixar särskilt ofta. Men oj vilken fantastiskt bra träning. Och oj vilken fantastisk duktig hund jag hade.
Förhandsgranskningen tog en evighet och en halv. Och det var ungefär prick så länge som Fisk stod skapligt snyggt uppställd med full fokus på mig, alltjämt busflärpandes med tungan och glitterplirandes med sina vackra ögon. Hon satt inte. Hon kliade inte några loppor bakom öronen och inte heller försökte hon fly. Förutom en gång. Pinamt nog precis när domaren kommer fram och ska kika på henne. Vaff! Säger Fisk och tar ett skutt iväg. Innan hon ganska raskt kommer tillbaka och ställer sig vid domaren. "Typiskt berger" muttrade nog många. Och det må så vara, men i Fisken fall så var det här faktiskt helt fantastiskt!. Fantastiskt? Varför då? Vad är det som är så fantastiskt med att vaffa på en domare? Sånt ska man väl inte göra? Jo, ser ni. I just det här fallet så reagerade Fisken som hon gjorde eftersom vi just hade uppnått något alldeles magiskt häftigt. För första gången, nog någonsin, så hade vi hittat en bubbla tillsammans. En alldeles egen bubbla, bara jag och Fiskpinnen, tillsammans. En bubbla i vilken vi jobbade, samarbetade, var ett team. Och det, det ska ni veta är enorma framsteg och otroligt mycket lyckobubbel. Så när domaren kom fram och petade på henne utan förvarning så sprack bubblan och Fisken blev helt enkelt överraskad och därmed rädd i en mikrosekund (och återigen - hon aaaavreagerade! - insert stort jubel här ---> .... <---). Så jag säger whoop whoop på den helt enkelt.
In i finalringen där hon travade väldigt fint och ställde upp sig lugnt och fint och sedan inom en pch en halv minut hade vi åkt ut i första gallringen. Som väntat. Men oj så stolt jag är! Tidigare har jag stått med Snigel i en gruppfinalring eller två och det har faktiskt varit helt hemskt. Ja, Snigel är en mer social och betydligt mer miljötrygg liten filur, Snigel är världens bästaste och coolaste hund, men Snigel har tre saker emot sig: 1. hon tycker andra hundar som hon inte känner är världsläskiga. 2. Hon är på tok för smart för att bara stå och köpa läget när det inte händer något. Istället tar hon egna initiativ och kanske dansar en liten dans eller deklamerar en vers eller så. 3. Hon har myror, tvestjärtar och skorpioner i byxan. Alltid. Samtidigt.
Således är det en nervvrängande pärs att stå i någon form av final med en Snigel. Om det inte är en final i mazurka till exempel. Då hade vi åtminstone haft en chans!
Men att stå med Fisk. En Fisk jag nu faktiskt lagt ner en kvart på att träna så att hon förstår att det hon ska göra INTE är att klia sina loppor bakom öronen. Det var faktiskt en fröjd. Särskilt jämfört med det jag har gått igenom vid tidigare vänstervarvseskapader.
Så ja. Jag har helt enkelt en BästFisk idag igen. En BästFisk som fått två Cert på en vecka. En BästFisk som aldrig slutar att förvåna mig. På alla plan.
Det kan vara så att vår eminenta hovfotograf bidrar med lite schnajsiga bilder vid ett senare tillfälle. Det kan, med lite tur och medvind i motljus vara så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar