Is this is it?

När man tror att man nästan nått botten så visar det sig såklart att det finns ett par källarvåningar till att utforska. Idag ringde äntligen veterinären. Och det samtalet gick väl inte alls så som jag hade hoppats. Jag hade så innerligt hoppats på att det skulle vara självklart att det var nya medicinen som gjort så att Lycka mår dåligt. Särskilt eftersom hon i måndags visade sig ha väldigt förhöjda levervärden mot hur fina de varit för en månad sedan. Men nej. Så självklart var det visst inte.

Visst. Levervärdena kan förklara en del av hennes dåliga mående. Absolut. Men inte tillräckligt. Det förklarar inte varför hon har blivit så mycket sämre i magen att hon måste ut nattetid. Det förklarar inte att hon poopar slem och slaffs mest hela tiden. Det gör det inte. Övriga värden såg bra ut. Ingen anemi, normala gallsyrevärden. Alltså är det, enligt veterinären, mest troligt att det är sjukdomen som stormar fram i allt högre tempo. Och ännu mer troligt att medicineringen hittills inte har gett den effekt vi hade önskat. Vilket innebär att det inte finns så mycket kvar. Det vi inte har provat i medicinväg är Atopica. Cellgifter. Men veterinären vill allra helst undvika detta eftersom hon har haft riktigt dåliga resultat i form av grava biverkningar på just mag- och tarmpatienter. Så allra allra helst inte. Och jag håller med. Så vad gör vi nu? Hon kan inte ha det som hon har det nu. Det går inte. Inte under en längre tid. Alltså sätter vi ut senaste medicinen. Förhoppningsvis mår hon kanske något bättre av den. Förhoppningsvis. Men sen då? Alternativen är inte många. Faktum är att det knappt finns några. Sätta ut all medicin och hoppas på det bästa? Utan medicin kommer hon sannolikt att krascha helt. För även om kortisonet och dipentum inte verkar ha gjort några underverk har det ändå hållt henne diarré och kräkfri i många månader. Vilket hon inte var tidigare. Så något har ju hänt. Vill jag se henne må som hon gör just nu och dessutom lägga till ännu sämre mage samt kräkningar på listan över symptom? Nej. Vill jag att mitt sista minne av henne är att se henne utmärglad, lealös och uppkopplad till dropp på IVA? Nej.

Inflikar här ett förtydligande om Lyckas mående just nu; för att vara henne så mår hon inte ett enda dugg bra. Det gör hon inte. Men för den utomstående som ser henne så tror man inte att hon är sjuk. Inte ens nu. Bara så att ingen får för sig att hon ligger utslagen på sidan och chipandas i sin egen avföring mest hela tiden. Än så länge är vi inte på den nivån att det är oetiskt (eller djurvälfärdsmässigt fel) att låta henne fortsätta få finnas ett tag till. Än så länge. 

Hon kommer aldrig bli frisk. Jag vet det. Hon kommer aldrig bli särskilt gammal. Jag vet det också. Men just nu klarar jag inte av att fatta det beslutet. Beslutet att det ska få ta slut. Det går helt enkelt inte. Inte just nu. Inte utan att med säkerhet veta att det verkligen inte finns något mer att göra. Och veterinären förstår mig. Även om hon med all tydlighet informerat mig om att det inte vore det minsta oetiskt eller fel att låta det ta slut redan idag. Hon förstår mig och verkar själv inte vara redo att helt ge upp än så länge. Så länge jag bedömer att Lycka är i skick att klara av det. Men jag vet att jag egentligen bara köper oss tid.

Så vad gör vi då? Jo. Vi gör en ny gastro-rektoskopi redan nästa vecka. För att se hur det verkligen ligger till. För att få ett svar på hur pass snabbt sjukdomsförloppet är. För att få veta om hon verkligen har blivit sämre eller om det faktiskt är medicinen som gjort det. För att få veta om det finns något kvar att kämpa för eller om det helt enkelt måste få ta slut. Jag behöver mer information. Jag behöver mer svar. Jag behöver någonting att gå på för att klara av att fatta ett beslut. Vare sig beslutet är att låta henne få tuffa på så länge hon är okej eller om beslutet måste vara slutet. Jag måste veta att det är okej att låta henne få hänga med oss ett tag till. Att det är försvarbart. Jag måste få veta om det inte är det.

Jag vet att jag egentligen bara undviker det oundvikliga. Jag vet det. Innerst inne. Men jag kommer aldrig kunna leva med mig själv om jag bara låter det ta slut utan att veta om det verkligen verkligen behövde ta slut just där och då. Jag vet att det mest är för min skull. Jag vet att jag är egoistisk i det här. Jag vet att för Lyckas del så spelar det kanske inte så stor roll om hon får leva dagar, veckor eller månader till. Det kanske inte gör det. Jag vet också att jag borde sätta henne först. Men jag vet också att Lycka är en fighter. Jag vet att hon inte ger sig i första taget. Vad det än gäller. Jag vet att hon klarar av att gå igenom ännu en sån här undersökning. Jag vet det. Och jag vet att det, för hennes del, visst spelar roll om hon får tjoho några minuter, dagar, veckor eller månader till. Det vet jag.

Alltså räknar jag med fasa ner till tisdag nästa vecka då Lycka lämnas in på Bagarmossen för att sedan genomgå undersökningen på onsdag. Sedan väntar vi. Igen. Och fattar beslut. Och hatar orättvisan.

Man ska inte behöva sitta och planera vart, hur och av vem ens 22 månaders "valp" ska avlivas. Man ska inte behöva sitta och planera om man vill ha allmän eller separatkremering. Man ska inte behöva sitta och fundera på vilket halsband och vilka leksaker som ska få följa med vid slutet. Det ska man fan i mig inte behöva göra. Det är inte fair. Inte någonstans. Men dessa tankar har förföljt mig sedan november 2013 när jag fick Snigels allra första dödsdom (ja, hon har ju haft ett par). Och jag har fortfarande inte klarat av att tänka tanken hela vägen runt. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när den dagen kommer. För det är helt enkelt inte en okej sak att behöva planera för sin valp.