Snigel mår sämre. Väldigt mycket sämre till och med. För en dryg månad sedan var hon, trots tilltagande pälslöshet och abnorm kortisoninducerad aptit, alldeles utomordentligt galen och tjohoig så det tjongade om det. Precis som hon alltid varit med andra ord. Glad. Sprattlig och toksprakig i alla hörn. Trots medicinering. Även om jag vet att hon är fenomenal på att dölja sina symptom och eventuell smärta så kunde jag med lätthet säga att hon hade livskvalité. Ganska mycket så.
Men nu har det förändrats. För tre veckor sedan satte vi som nämnt i tidigare inlägg in en ny immunosupprimerande medicin. En medicin som jag visste kunde medför ganska allvarliga biverkningar så som till exempel anemi och leverskador.
Och nu känner jag inte längre igen min Snigel. Inte alls. Tappat än mer päls. Tappat muskelmassa. Tappat orken. Tappat tjohoet. Tappat glädjen. Tappat flärpet. Mjällig, torr och fnasig i huden. Hon är trött. Så trött att hon tar mikropauser nästintill hela tiden och lägger sig ner. Sover gör hon inte på dagtid. Det har hon inte ro i kroppen till. Men alltsomoftast kan man se hur ögonen trillar ihop när hon sitter upp för att sedan plötsligt försöka rycka upp sig igen. Spraket och glittret i ögonen är borta. Hon svarar inte längre på tilltal om hon inte tror att du har mat i fickan. Hon är flåsig och flämtig. Poopar uppemot 13 gånger per dag och har senaste veckan haft två skov med kräkningar och riktigt dålig mage efter att ha ätit renben (som hon klarat fint de senaste månaderna). Sackar efter på promenaderna. Vill inte gosa eller klänga på mig som hon alltid gjort. Det är bara tankar på mat som snurrar i hennes huvud. Men allt som oftast ser hon faktiskt mest ganska moloken och illamående ut. Just nu känns det inget vidare. Just nu har vi inget tjoho. Just nu har hon ingen livskvalité. Och det känns för jävligt.
Riktigt jäkla för jävligt. Och ja. Nu svär jag. Jag gör faktiskt det. Men helst vill jag bara ställa mig och skrika. Skrika om världens orättvisa. Skrika tills lungorna imploderar och förbanna vad det nu är som gjort att just min Lycka är så Olycksdrabbad. Varför just hon? Varför denna fantastiska pryl som jag haft i mitt hjärta sen innan hon ens blev född. Varför? Varför måste hennes liv rinna ur mina händer innan hon ens har hunnit leva ett liv? För leva. Det har hon knappt hunnit med. Hon är inte ens 22 månader gammal men har levt med en olycksbådande skugga runt hörnet nästan hela sitt korta liv. Varför? Varför kan hon inte få vara frisk? Varför kan jag inte få sitta här och planera roligheter för vår framtid? Så oändligt många frågor. Så oändligt mycket bitterhet. Så oändligt mycket sorg och smärta bultar i min bröstkorg. Varje andetag. Varje blick. Det gör så ont.
Och jag vill inte. Jag vill inte behöva fatta några beslut. Jag vill att den här nedåtgående spiralen bara ska vara en biverkning av medicinen. En biverkning som raskt flaxar iväg på rappa vingar så fort vi slutar med medicinen. Och att det då visar sig att medicinen gjorde underverk under tiden. Men jag vet att det bara är önsketänkande. För jag tror inte att det här är en biverkning. Jag tror tyvärr inte det. Jag tror det är sjukdomen som jagar fram i allt snabbare takt.
För nu är jag inte längre optimist. Optimismen är slut. Helt. Man orkar bara ägna sig åt sådant så länge, innan man inser det fruktlösa i ens naiva hopp. För jag tror vi börja närma oss en återvändsgränd.
Imorgon ska vi ta nya prover. Prover som kommer att visa huruvida hon drabbats av biverkningar i form av anemi och/eller leverskador. Prover som jag tror kommer att vara normala. Prover som kommer att visa på att hon inte drabbats av biverkningar men istället på att medicinen helt enkelt inte fungerar. Det ska vi göra imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar