Tidigt igår morse lämnade jag av den lilla prylen på Bagis. Den lilla prylen tuffade glatt in i receptionen, flärpte lite med öronen och viftade lite förväntansfullt med svansen innan hon slog sig ner på golvet framför mig. Sedan ägnade hon en kvart åt att försöka trixa till sig lite snask. För Snigelmagen var hungrig. Väldigt hungrig. Nu är den visserligen alltid hungrig men särskilt hungrig är den när matte inte ens gett den någon mat. Hur som, glad och flärpig var hon tills vi kom in på ett rum. Där anades det oråd och jag såg så väl hur en viss Snigel mindes exakt vad som hade hänt efter senaste besöket i just detta rum. Men ändå travade hon efter sköterskan, om än lite tvekande och med ett par försök att rymma tillbaka till mig. Sen promenerade jag ut ur kliniken med det värsta man kan ha i handen - ett tomt koppel.
Men faktum är att mitt hjärta kändes lättare än vad jag hade föreställt mig förra veckan. Det är nämligen så att sedan vi satte ut Azateoprimet förra tisdagen så har Snigel gått från en ynklig liten pryl med tvivelaktig livskvalite till att bli nästan helt sig själv igen! Efter 36 timmars medicinfrihet så började hon pigga på sig. Efter ytterligare 12 timmar så stod hon och hoppade jämfota vid grinden på jobbet så fort någon tittade på henne. I helgen har hon rejsat runt på landet med de andra och inte tagit en enda Snigelotypisk mikropaus. Hon har sprattlat, tjohoat och varit nästan som hon ska. Hon har till och med tränat agility en sväng. Visst, galet hungrig, tokpoopig och lite sådär pälsmässigt otjusig är hon ju. Hon är ju inte frisk. Men hon är tillbaka till hur hon varit innan Azateoprimet. Och det gör mig själaglad. Att det visst var medicinen. Själaglad att få se henne tjohoa runt.
Därför var hjärtat inte så fruktansvärt tungt när jag backade ut från Bagis parkeringsplats.
I eftermiddags ringde veterinären och meddelade att Snigel var klar att gå hem. Flera biopsier av mage och tarm är tagna och skickade på analys. Rent makroskopiskt kunde hon vare sig säga bu eller bä, mer än att hon inte såg något omedelbart katastrofalt avvikande. Mer än att tjocktarmsväggarna känns något förtjockade, men det visste vi ju. Självklart vet jag att det är enorm skillnad på vad man ser makroskopiskt jämfört med mikroskopiskt. Och bara för att något ser ok ut med blotta ögat så behöver inte så vara fallet. Men jag kan inte låta bli att känna mig hoppfull. Jag hade nämligen förväntat mig att hon vid det här laget skulle se ut som ett slagfält inombords. Ett, för blotta ögat, ytterst synligt ulceröst slagfält. Men inte. I varjefall inte för ögat. Så nu väntar vi lite till på provsvar och nya beslut helt enkelt. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite hoppfull igen.
Så nu ligger jag under ett duntäcke med en nybadad, darrande liten Snigel tätt emot magen som då och då får små otäcka hostanfall efter att ha varit intuberad. Hon luktar lite svagt av allehanda snusk och operationssal på de ställen jag inte kom åt att tvätta. Men vem bryr sig? Hon är hemma igen, vi har klarat ännu en vecka sen sist. Och jag tänker försöka att bli optimist igen. Ännu en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar