Så hur går det då med fröken Fisk? Jo, bara fint! Tackar som frågar. Fröken har sedan hon kom fortsatt att göra enorma framsteg i det mesta. Hon blir allt mer självsäker för var dag som går. Tuffare, gladare, flärpigare och allt mer galen. Men visst har vi saker som vi fortfarande måste jobba på. Många saker.
Hon har till exempel oerhört svårt för att avreagera. Och med oerhört svårt menar jag att hon helt enkelt inte kan. Minsta retning som hon reagerar på håller i sig. Länge. Ruskigt länge. Vissa saker går bättre och andra saker går betydligt sämre. I vardagen skulle jag vilja påstå att hon är helt funktionell. Trevlig, social, glad och ganska så skapligt lugn. Hemma är hon en dröm. På promenaderna kan hon gå upp i varv och bli dragig i kopplet, men det blir bättre för varje dag. Tyvärr har Lyckas hundmötesproblematik slagit över lite på Fisk, viket nu gör att det istället är Fisk som reagerar vid hundmöten. Inte Snigel. Snigel är oftast fullt upptagen med att gå fot medan Fisk lätt kan bli gapig. Men istället har hon i stort sett slutat skälla på folk. Reagerar nästan aldrig på höga ljud eller buller utomhus. Hon tycker om människor och får alltid själv välja om hon vill hälsa eller inte. Oftast väljer hon att hälsa. Och där har hon själv utvecklat en egen hälsningsmetod som innebär att hon går fram och trycker rumpan mot människan, slokar och hukar lite men så fort människan i fråga börjar klappa henne rinner osäkerheten av henne och hon står och tigger om att få mer kel. Då hon fortfarande blev stel vid första kontakt när man skulle klappa henne så började vi för en tid sedan jobba med att förändra hennes sinnestämning i de situationerna. Men mer om hur och vad vi har tränat får komma i ett annat inlägg då det osar långrandighet över det projektet.
Den enda miljö eller situation hon egentligen inte fungerar i är inomhusträningshallar. Där är det som att något klickar till. Hon blir superstresad av att bara komma in i lokalen, hör hon andra hundar skälla eller jobba så kan hon nästintill bli panisk och bara vilja fly. Men jag har fått samma reaktion även i inomhushallar där vi har varit helt ensamma. Detta jobbar vi med. Mycket. Exakt vad som orsakar det vet jag inte och jag inser att vi har en lång väg att gå innan vi kommer att klara av att fullfölja en kurs t.ex i en inomhusmiljö. Men det får ta den tid det tar och jag har en hel del knep att ta till för att underlätta för henne.
Tidigare så kunde hon även gå ner sig och ta tillflykt under sängen när vi tränade hemma. Det kunde vara något så löjligt som att jag råkade nudda vid en kökshanduk som flyttade på sig eller peta till en stol. Det räckte för att hon skulle checka ut och fly in under sängen och helst ligga kvar i flera timmar. Men den fasen har vi nu passerat och hon börjar bli riktigt kaxig vad gäller hemmaträning.
Hon har gått en utomhuskurs i vardagslydnad för en tid sedan, och det gick till största delen väldigt bra. Hon är osäker på föremål (kan vara vad som helst, saker hon inte bryr sig om alls kan helt plötsligt upplevas som väldigt obehagliga för damen. T.ex ett träd som hon tidigare glatt satt tassarna på, ett fotbollsmål, en lyktstolpe o.s.v) men vi lyckades till största delen jobba oss förbi detta. När hon väl har "rätt inställning" så är hon en dröm att träna och jag börjar bli allt bättre på att läsa av henne och se när hon är på väg att stänga av.
Hon går även en kurs i lek och belöningsutveckling. I en inomhushall. Det går inte särskilt bra. Första tillfället var hon panisk redan innan kursen började bara av miljön. Men sen fick jag henne att ta godbitar men någon vidare träning blev det inte av då hon bara stod och fixerade på de andra hundarna. Andra tillfället var väl än mer av en katastrof. Attityden var mycket bättre när vi kom dit men så plötsligt blåste det till så att det smällde i takplåten. Efter det var det bara att lägga ner och ägna resterande två timmar åt att få henne att lugna sig något.
Så ja. Det här med att avreagera är inte hennes forte om vi säger som så.
Jag vet inte om jag är att räkna som modig eller dum men den 28/2 så deltog Fisk på sin första utställning. En trång hall med umptiarton hundar. jag var ganska så skapligt säker på att det skulle gå åt skogen redan vid incheckningen med tanke på att hon knappt gått att få kontaktbar på ringträningarna vi varit på. Men inte. Glatt travade hon in i hallen utan minsta tvekan. Hur cool som helst. Smaskade godis, tittade på hundar och uppförde sig som en liten stjärna. Och hennes runda i ringen var för mig ett helt magiskt ögonblick! Hon tvekade inte ett ögonblick inför domaren. Travade fint i ringen och skötte sig så förbaskat exemplariskt att jag bara stod med hakan i backen. Att hon sedan dessutom blev BIR gjorde att det brast för mig och tårarna började rinna. Inte för Biret som så utan för vilken otrolig förvandling den här rädda lilla prylen har åstadkommit på så kort tid. Magiskt säger jag bara!
Så vi har fortfarande lång väg att gå, men listan över saker vi behöver jobba med är i dagsläget flera mil kortare än när hon kom och hon går verkligen från klarhet till klarhet, Häftiga lilla hund helt enkelt!
Filmklipp från Frökens allra första vänstervarv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar