Fickparkera en Finlandsfärja...

Ibland är det inte alltid helt lätt. Inte ens lite lätt om jag ska vara ärlig faktiskt. Jag har de senaste dagarna varit ganska så ynkligt sjuk. Huvudvärk och allmänt snörvel kryddat med en touch av yrsel och svimmfärdighet. Då är mina hundar allt som ofta ganska så fantastiska. Fantastiska på att ta det lugnt. Ja, jag lovar. På riktigt. De kan faktiskt det. En stund. Sen börjar det spritta i byxorna på dem och de gör sitt bästa för att få liv i sin arma matte som ligger utfläkt på soffan och som efter dag två som sjuk definitivt lider av tvivelaktig personlig hygien. Leksaker trycks ömsint ner i halsen, räkan ägnar sig åt hjärt och lung räddning genom att hoppa jämfota på min bröstkorg och Lusing gastassar mig i ögat på sitt allra mest vårdande vis. 

Ett par gånger om dagen är jag ju så ytterst nödvändigt tvungen att släpa mig ut för att rasta dem. Lika stadig på fötterna som en flodhäst på styltor styr jag stegen ut genom porten. Tjohooo vrålar trion i kör och kastar sig åt alla väderstreck på en och samma gång. Tar tag i första bästa träd och håller i mig medan jag inväntar att cirkusen ska dra ner ridån för stunden innan vi rullar vidare. Målet är att åtminstonne ta oss runt kvarteret men jag inser redan vid första vänstersvängen att det kan bli svårt. För att inte säga omöjligt. Att få tre understimulerade kioskmongon att ta en vänstersväng är i dagsläget ungefär lika enkelt som att försöka fickparkera en Finlandsfärja med hjälp av en handdriven utombordsmotor. Ungefär så enkelt. 

Som tur är har jag världens bästa bonusfamilj som hämtar ut hela familjen till landet, bäddar ner matte och ser till så att hon blir matad och framförallt - ser till så att den understimulerade trion får sin välbehövliga motion. Pust! Vad skulle jag göra utan dem? Antagligen gnaga av mig min högra arm vid nästa släng av influensa. Högst troligt faktiskt. Japp.