Det faktum att Snigel skäller, kaxar och står i är något som diskuterats tidigare här på bloggen. Bland annat här och här utifall att ni skulle ha missat denna mycket viktiga information. På äkta Berger manér är ju Snigel ytterst uppmärksam på precis allt som händer i hennes omgivning. För att vara helt ärlig är hon nog även uppmärksam på vad som händer i omgivningen i både grannkommunen samt uppe i mörkaste Norrland och ljusaste Sahara också. För sådan koll har hon, jovisst ser ni. Och hon har ända sen hon blev snäppet större än ett mjölkpaket varit väldans duktig på att tala om precis vad hon tycker om saker i sin omgivning. Det hon tycker brukar allra mest och oftast inledas med ett morrskall följt av ett skorpintaggsackompanjerat tokskall med ragg åt alla håll och tassar som lyfter från marken.
Men, vi har ju som nämnt jobbat med detta. Vi började ganska så tidigt med en form av skvallerträning där jag hjälpte henne genom att lägga på signalen "titta", som kom att betyda ungefär "kolla där, nu händer nått, men det är okej, ta en godis istället så kollar vi på det där ihop". Detta har fungerat toppen, förutsatt att hon inte blir överraskad och skrämd av retningen eller att retningen helt enkelt är för stor (en hund som befinner sig närmare än 6 meter brukar vanligens vara det som är allra jobbigast). Och om jag ska vara ärlig så ser jag egentligen inte hennes beteende som ett problem. Det var snarare ganska så väntat att en Berger skulle bete sig såhär. Om jag dessutom ska vara ännu ärligare så är Snigel faktiskt 1000 gånger enklare att ha att göra med än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Men detta hindrar såklart inte att man känner igen problem och väljer att aktivt arbeta med dem. Vilket vi alltså gör.
Allt eftersom vi har tränat så har hon reagerat mindre och mindre på människor och läskigheter i omgivningen. Oftast så blir det aldrig värre än ett "boff" som jag sen kan bryta med ett "titta" de gånger jag inte var snabb nog att säga "titta" innan mötet. Hinner jag säga "titta" så brukar hon förbli tyst och istället titta med viftande svans på den vi möter, för hon gillar ju faktiskt människor. Väldigt mycket. Men ibland är folk lite väl mystifistiskt läskiga och då måste man faktiskt vara på sin vakt. Speciellt om det är mörkt och de har regnkläder på sig. Eller reflexer.
Men just hundar har varit svårt för Snigel. Hon kunde tidigare gå upp så mycket i varv vid ett hundmöte att hon skällde så infernaliskt att hon i princip glömde av att andas och nästintill liknade en fisk som tjippade efter vatten på torra land. Men allteftersom vi tränade så blev hon lättare att bryta. Hon klarade av att ge tusan i hundar på långt avstånd. Hon kunde sluta boffa innan hon tappade andan och lugnt sätta sig bredvid mig och vänta på godis. Detta som sagt på långt avstånd.
På nära håll har retningen fortsatt att vara för stor. Men så för en två tre veckor sedan bestämde jag mig för att köpa hem ett Adaptil halsband. Egentligen inte med något speciellt syfte i åtanke. Jag ser ju inte Snigels beteende som ett problem i den bemärkelsen. Inte heller oroade jag mig nämnvärt över den annalkande nyårshögtiden. Men ändå så kände jag för att äntligen testa detta halsband. Ett halsband jag skrev en hel del om i mitt examensarbete. Ett halsband som jag nog läst alla vetenskapliga studier om. Ett halsband jag dagligen rekommenderar åt kunder på jobbet som har hundar som lider av allehanda stress eller ångestrelaterade problem. Kort och gott kände jag att det var dags att ta halsbandet för en alldeles egen fiffig testrunda och faktiskt se hur det fungerar på en av mina hundar, en hund som i det här fallet egentligen inte lider av något specifikt problem som så, mer än allmän rasbunden larmighet och ett stänk av toksdrygvalpighet eller två. För i ärlighetens namn så föredrar jag att rekommendera saker jag själv har testat.
Sagt och gjort så satte jag på halsbandet och tänkte inte så mycket på det under den första veckan som gick. Tills jag ganska så exakt åtta dagar senare hade med mig hundarna för en tur i djuraffären. Något som uppskattas enormt av båda två, något som händer ganska så väldigt ofta, men som vanligens oundvikligen leder till ganska så mycket väsen på snigelprylen om utifall att vi skulle få möte med hundar inne i butiken.
Första mötet skedde redan på parkeringen, en mops skuttade glatt ur ett baksäte bara några meter framför Snigeln som inte alls var beredd. En situation som vanligtvis bara kan sluta på ett vis. Ögonen blev som tefat och hon såg ut att förbereda sig på tidernas tokmorrskall, men så fann jag mig och sa "titta", varpå hela Snigeln såg ut att ta ett djupt andetag, skaka av sig argsintheten och vända sig mot mig, sätta sig och invänta belöningen samtidigt som hon gav tusan i mopsen som travade förbi. Huh? och Va? Vad hände?
Väl inne i butiken upprepade sig detta två gånger med andra hundar. En fransk bulldog dök frustande och små grymtande ut från en av gångarna bara nån meter framför Snigel. Snigel tog ett djupt andetag, förberedde sig för att börja frusta och pusta, men sen vände hon upp mot mig, släppte ut luften, satte sig ner och viftade förväntansfullt på svansen samtidigt som ögonen spelade mellan mig och hunden. I totalt sex minuter blev hon sittandes, någon dryg meter ifrån hunden medan jag stod och pratade foder. Helt otroligt!
Åter igen - Huh? och Va? Närkontakt av denna grad har vi aldrig tidigare klarat av utan minst tvåhundrafyrtiotre sekunders tokmorrskall.
Och på den här vägen har det fortsatt ända sen dess. Jag har medvetet tagit med henne till ställen där hon faktiskt kommer att hamna i situationer med retning av denna sort, men resultatet förblir i princip densamma. Nej, hon är inte knäpptyst varje gång, då hade jag blivit orolig. Men hela hennes sätt att hantera mötena samt fokusera på mig har förändrats och blivit mer eftertänksamt och avslappnat. Hon tar sig tid att lyssna på mig och tänka efter innan hon reagerar.
För tydlighetens skull bör jag nog nämna att även innan Adaptilen regelbundet besökte djuraffärer, hundcenter och massa andra retningstäta områden, så det i sig är inget nytt alls.
Självfallet skulle detta också kunna ha med mognad att göra. Självfallet. Men jag tycker att detta har kommit för plötsligt för att verkligen vara det. Och varför skulle valp mogna precis just nu? Sånt borde hon inte alls ha tid med. Så nej, jag tror att det är Adaptilen som faktiskt ger effekt och dämpar stressen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar