Helt torra fötter!

I nästan en månad har vi haft helt torra fötter här hemma. Torra som i torra strumpor. Torra som i inte en endaste snigelpinkpöl någon endaste stans här hemma. Inte ens under sängen. Eller bakom soffan. Det ni! Det är tjohoigt av enorma proportioner!

Dessutom har akutpanikutochpinkaheten även den tagit paus. Från att ha varit ute och ränt med valpen minst nittisexgånger i kvarten och ändå torkat pink däremellan kan valpingen nu hålla sig i dryga fyra timmar från att göra den allra minsta inomhusolycka. Otroligt häftiga saker det här! Det gick liksom bara sådär i ett jehu! Tecken på urinvägsinfektion är som bortblåsta och mina lakan har inte heller de blivit nedpinkade en endaste gång mer.

Snigelmagen verkar även de rätt så stabil. Oftast står jag och klappar händerna och tjoar lite i smyg sådär när hon poopar alldeles alldeles perfekt. Sen någon gång ibland så blir det lite sämre och då åker mattes hjärta ner i skorna igen och jag känner mig nästintill deprimerad fram tills nästa poop med ordentlig tjoohoofaktor. Behöver jag nämna att vi numera för dagbok över detta fenomen? Joho, det gör vi. Har en känsla av att det är någonting hon ätit som får henne att reagera de gånger hon blir sämre i magen så nu jobbar vi med en egen variant av eliminationsdiet för att se vad det är som ställer till det emellanåt. Men optimistisk och glädjepirrig känner jag mig allt ändå vad gäller snigelmagen. Den 7e januari har vi återbesök hos veterinären för nytt ultraljud, och då hoppas hoppas hoppas vi så innerligt att de där förstorade lymfkärlen packat sin kappsäck och försvunnit för gott.

Team Tandfé (gudmor och yours truly) lyckades ju få ut den där lilla frakturerade mjölkcanintanden. Vilken lättnad att slippa behöva söva och peta ut den uslingen kände jag. Men ingen lättnad varar ju som bekant längre än en kvart i den här familjen så den 21 januari är Snigel inbokad för att exa mjölkcanintandsusling numero två. Mjölktändernas mjölktand. Med rötternas rot. Tanden som sitter som vore den gjuten i betong. Tanden som sitter med ett anakondaliknande grepp tätt tätt intill den nya permanenta tanden. Tanden som inte visar det allra minsta tecken på att förstå att dess närvaro ej längre är önskvärd.

Fram tills dess så vickar vi å viftar å kampar å tuggbenstuggar vi allt vad vi kan. Team tandfé gnuggar sina hittepågeniknölar. Men det ser faktiskt ganska så mörkt ut på den fronten. Enda alternativet som kanske skulle kunna fungera är att knyta ett snöre runt den och fästa änden i LusHunden och sen leta rätt på en kanin. Då skulle tanden ploppa ur så det bara tjongar om det. Det är jag säker på.