Liten Snigel blir stor

Ja jo, jag har faktiskt fler intressanta uppdateringar och så på lager. Faktiskt. Men ett par bildinlägg är nödvändiga just nu skulle jag vilja påstå. Min kära mamma ligger nämligen just nu på sjukhus ganska så långt härifrån. Närmare bestämt cirka 2153 kilometer härifrån. Och har det väldans väldans tråkigt efter en operation hon genomgått. Såpass tråkigt att, om det inte vore så att hon hade begränsad rörlighet och knappt kunde ta sig ur sängen, så skulle hon mest troligt sätta igång och räkna allt från bomullstops till antalet blå kanyler i sjukhusförråden.

Och eftersom vi vet hur mycket hon saknar sina favoritbarnbarn så måste vi ju såklart visa hundrafemtiotre bilder på dem så att saknaden och tristessen bli något mindre.

Så, en liten liten Snigel som plötsligt blivit en ganska så stor (och dryg) Snigel.

Snigels återbesök hos veterinären

Känner att vi ligger lite efter här med uppdateringar. Det händer ju så fasligt mycket och vi har ju så fasligt lite tid över med allt navelluddspetande, tuggbentuggande, agilitytränande och leksaksletande vi ägnar oss åt dagarna i ända (sen jobbar ju matte också lite sådär då och då, typ nästan varje dag). Viktigheter och livsnödvändigt tidsfördriv helt enkelt.

Men det viktigaste uppdateringen måste ju såklart vara Snigels återbesök hos veterinären den 7 e januari. Ett besök jag både sett fram emot och bävat för. Min magkänsla sa att det skulle bli ett bra besök. Snigels magstatus sa också att det skulle bli ett bra besök eftersom hon i princip varit symptomfri i flera veckor.

Och ser man på. Det blev ett väldans bra besök. Snigel har lagt på sig ca 1,7 kilo sen senaste besöket i början av december. Bara det är väldans väldans bra. Sen visade ultraljudet en avsevärd minskning av förstorade lymfkärl i tarmarna. Vilket är ännu väldigt mycket bättre.

Det här betyder att det går åt rätt håll och att veterinären i princip tyckte att vi kunde friskförklara henne. Det kommer antagligen ta några månader innan tarmarna är helt utläkta, men så länge hon är symptomfri säger vi tjoho på det, och matte nöjer sig kanske med att ta nått nytt blodprov någon  gång ibland, då och då. Bara för att klappa lite på sitt kontrollfreaksalterego och sånt där.

Så tjohoo på det säger vi och glädjeviftar allt vad vi kan på oss själva!

Pausknapp - check!

Idag är en mycket häftig dag. Oerhört häftig. Fantastiskt häftig. Ja, till och med alldeles makalöst häftigt.

Idag har jag nämligen hittat pausknappen. På Snigel.

Jag vet inte hur, jag vet inte var, men jag har hittat den. Jag vet inte heller om jag någonsin kommer hitta den igen. Men det är av underordnad betydelse. Det viktiga är att jag hittade den idag.

Under veckan har vi tränat lite på att "stå". Inte mer än ett par korta pass och hittills har vi inte haft mer stadga än en tredjedels millisekund ungefär. Och bara om jag står precis framför och matar på med godis som vore jag en enarmad bandit gone julafton.

Medan jag pratade i telefon ikväll så passade jag på att belöna det faktum att hon stod still framför mig nån sekund eller två. Sen vände jag mig om och gick ut ur rummet för att hämta lite mer godis. Kommer tillbaka och Huh? Va? Jo, Snigel står kvar. På riktigt. Och nej, jag har inte skurat golvet med klister. Faktiskt inte.

Kvar står hon hursomhelst.

Sen var jag ju såklart tvungen att "take it on the road" och se om det kunde hända igen. Och visst gjorde det det. Flera gånger. Hon står. Still. Även om jag lämnar rummet. Pausknapp hittat. Otroligt!

Tror ni mig inte så hittar ni beviset här!

Snigel!! Sluta lägga bajs i Lusens matskål!

Snigel fick en mycket passande julklapp utav sina gudföräldrar. Mycket passande skulle jag vilja säga.

Med det ännu mer passande rimmet "Efter många problem med din ända, hoppas vi nu att detta ska vända". 

Snigel har ju som bekant haft ganska så bekymmersamt stora problem med både pinkeriet och pooperiet sen hon var mjölkpaketsstor.

Så vad bättre än dessa två?

Fantastiskt eller hur?

Dessa två blev snabbt favoriter här hemma och både Snigel och Lus leker hejvilt med dem. 

Enda nackdelen skulle väl vara att samtalen här hemma sedan dess blivit om möjligt än mer bisarra.

"Nej Snigel, sluta trycka upp Bajs i mitt ansikte"

"Nej Lus! Du får inte ha Kiss i sängen"

"Snigel!! Sluta lägga bajs i Lusens matskål"

"Lus, Snigel, sluta leka med Kiss & Bajs, vi ska gå ut nu"

"Fan! Jag trampade på Bajs igen"

"Snigel, var e Bajs? Ja var e Bajs nånstans?"

"Alltså, ni måste inte leka med Bajs båda två, Snigel här har du Kiss istället"

"Nej Snigel, du får inte äta Bajs!" (vilket egentligen mest ger mig flashback till den tid hon ägnade sig åt faktiska poopmumserier, som till exempel här)

Ja ni ser. Bissart. Till och med för att vara vi. 

Ett system kallat grönsakssystemet

Och så var det ju det här med senilitet. Matte lider av det. LusHund lider av det. Mycket.

Vilket ställer till det en hel del när det kommer till träning. Det här med att vara konsekvent blir lite ställt på kant när man ständigt och alltid glömmer bort vilka signaler man har tänkt sig ha på olika saker. Det blir inte heller bättre när matte inte kan höger och vänster och redan där börjar blanda ihop saker och ting.

Jag och LusHund har en halv hög med olika halvfärdiga tricks vi tränat in. Halvfärdiga. Halvfärdiga just på grund av att jag inte kan komma på bra kommandon att lägga på som jag dessutom kommer att komma ihåg att inte glömma bort. Senilitetens gissel skulle jag vilja påstå.

Alltså har jag nu kommit på en nästintill foolproof plan. Ett system skulle man kanske kunna kalla det om man vill låta riktigt fiffig och piffig. Ett signalsystem.

Jag tänker helt enkelt hädanefter döpa varje trick efter en siffra. Således har vi "ettan", "tvåan", "trean" och så vidare. Sifferminne har jag ju faktiskt och det har inget som helst med vare sig höger eller vänster att göra. Foolproof som sagt.

Eller?

De återstår helt enkelt att se.

Med Snigel kör vi ett helt annat system. Ett system kallat grönsakssystemet.

Vi har hennes partytrick "sparris", vidare följt av "palsternacka", "gurka", "vitkål" och "morot".

För varför ska vi vara som vi ska när vi egentligen nog har blivit precis som vi skulle? Inte som alla andra helt enkelt och en himlans tur är väl det!

Blandar popcorn i lustgas

Att gå på promenad med Snigel är en ganska så spännande upplevelse. Spännande som i lika adrenalinhaltigt som att springa genom en flock hungriga lejon på savannen inlindad i rostbiff. Ungefär så adrenalinhaltigt. Och ungefär så roande.

Så fort vi kliver utanför ytterdörren blir hon som ett popcorn . Och inte vilket popcorn som helst. Nej. Om ni föreställer er hur popcorn poppar i en gryta med olja. Sen föreställer ni er vad som händer om man sprutar in lustgas i en bilmotor á la The fast and the furious. Sen föreställer ni er att man blandar popcorn i lustgas och sedan häller dem i varm olja. Då har vi snigelpopcornet. Intensivt. Poppigt. Och snabbt som tusan. Och alldeles galet. Ungefär. (och antagligen olagligt).

Det poppas hit. Det poppas dit. Det poppas uppåt. Det poppas nedåt. Det poppas helt enkelt åt alla håll och kanter som är fysiskt möjliga för henne att nå och jag har fulltsjå med att hänga med samt att undvika att armen vrids ur led. Allt ska utforskas. Allt ska tittas på. Allt ska nosas på. Helst samtidigt.

Hon är helt oförmögen att koncentrera sig på en sak i taget. Faktum är att hon nog är helt oförmögen att koncentrera sig på något alls. Åh ett löv! Åh en sten! Åh ett sandkorn! Åh ett grässtrå! Åh ett löv! Åh en vattenpöl! Åh en matte! Åh en vindpust! Åh! Hon far fram och tillbaka i kopplet som en jojjo på speed och ingenting verkar kunna stoppa hennes framfart. Samtidigt så viftar hon såklart på hela kroppen, flärper med tungan åt alla håll, fladdrar med öronen och plirar glittrigt med ögonen. Flera gånger är jag tvungen att dubbelkolla att det faktiskt inte är gummiband i vare sig sele eller koppel. För det är precis så det känns. Som om hon hoppar bungyjump med min axel som fästpunkt. Jag har även letat igenom henne för dolda fjädrar  under tassarna. Något måste det ju finnas som kan förklara denna lustgaspopcornighet och studsighet. Någonting som kanske till och med har en avknapp. Bara utifall att man någon gång skulle vilja promenera framåt på en promenad eller så menar jag. Utan att känna mig fångad i en actionfilm till exempel. Men mitt letande har hittills varit fruktlöst.

Jag tror helt enkelt att hon är så här. På riktigt. På heltid. För alltid. Tjoho borde jag väl egentligen säga för visst är det häftigt med all denna energi! Men min otränade stackars axel har ännu inte vant sig med att agera ankare åt ett lustgasstint popcorn och börjar känna sig lite öm i kanterna.

Jag undrar även sådär lite nyfiket vad som egentligen händer i hennes stackars illa hjärna med alla dessa intryck. Jag tror att hennes stackars små hjärnceller fascinerat sitter och tittar på alla intryck som swishar genom hjärnan på henne med en hastighet som nog skulle få rutinerade autobahnsbilförare att blekna, samtidigt som de gör sitt bästa för att akta sig för att lägga sig i denna autobahn av intryck, eller bli överkörda. Inte ens hennes små hjärnceller har en chans att hinna med. Vilket känns som en liten tröst för släpfoten till matte. En liten tröst.

Hur orkar hon egentligen?

Hoppa från en bro

Hundar är som lyckopiller sägs det. Och jag kan nog inte annat än att hålla med. De skänker sådan enorm lycka och glädje att ord inte räcker till för att beskriva det.

Men hur blir det då när man har en hund som ÄR ett lyckopiller? Snigel är en glad hund. Nej, glad är fel ord. Extatiskt fantastiskt fenomenalt på gränsen till överdos av lykopiller-glad är nog mer rätt benämning. Hela livet är en enda fest, där snigel såklart är huvudpersonen.

Hon är glad när hon vaknar, hon är glad när hon kissar, hon är glad när hon äter, hon är till och med glad när hon sover. Hela hunden är ett enda stort glädjevift där munnen stelnat i ett leende med tunga glatt hängandes på sne.

Pratar man med henne vet hon inte vart hon ska ta vägen av lycka. Tittar man på henne är det samma sak. Tänker man på henne, ja då viftar hon på hela sig själv och det riktigt spritter i varje pälsstrå.

Definitionen av ett lyckopiller reinkarnerat helt enkelt. Till och med veterinärbesöken möts av ett helviftande tokflärp.

Sedan har vi Lushunden. Lushunden, fantastisk på alla sätt och vis, såklart. Men Lushunden är lite av en motsats till det tokiga lyckopillret. Lushunden är ynklig. Ynklig hela vägen ut i skäggstråna. Lushunden är en sådan hund som behöver lyckopiller för att inte alldeles bryta ihop. Tittar man på henne blir hon ynklig, pratar man med henne blir hon alltsomoftast ynklig. Serverar man henne mat blir hon ynklig. Hon är till och med ynklig när hon ska kissa. Åtminstone ser hon sådan ut.

Lushunden är en sådan hund som skulle kunna driva en människa till att hoppa från en bro eller annat lämpligt högt föremål eftersom hon inger sådan ångest och övermänskligt ynkel till de flesta i sin omgivning vissa dagar. Egentligen är hon nog inte fullt så ynklig, men hela hennes uppsyn ser så hjärteskärande ångestfylld och ynklig ut att jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte lider av någon form av depression. För hade jag gjort det så hade jag nog grävt ner mig i ett hav av täcken och kuddar, med LusHund under armen och aldrig kommit fram.

Men vi kompletterar nog varandra ganska så bra. En depressionsfri matte, ett lyckopiller och en ångestfylld Lus i behov av lyckopiller. Tillsammans är vi alla tre nästan normala skulle jag vilja hävda. Normala och normalt lyckliga. Normala och normalt deprimerade. Tillsammans.