Helt torra fötter!

I nästan en månad har vi haft helt torra fötter här hemma. Torra som i torra strumpor. Torra som i inte en endaste snigelpinkpöl någon endaste stans här hemma. Inte ens under sängen. Eller bakom soffan. Det ni! Det är tjohoigt av enorma proportioner!

Dessutom har akutpanikutochpinkaheten även den tagit paus. Från att ha varit ute och ränt med valpen minst nittisexgånger i kvarten och ändå torkat pink däremellan kan valpingen nu hålla sig i dryga fyra timmar från att göra den allra minsta inomhusolycka. Otroligt häftiga saker det här! Det gick liksom bara sådär i ett jehu! Tecken på urinvägsinfektion är som bortblåsta och mina lakan har inte heller de blivit nedpinkade en endaste gång mer.

Snigelmagen verkar även de rätt så stabil. Oftast står jag och klappar händerna och tjoar lite i smyg sådär när hon poopar alldeles alldeles perfekt. Sen någon gång ibland så blir det lite sämre och då åker mattes hjärta ner i skorna igen och jag känner mig nästintill deprimerad fram tills nästa poop med ordentlig tjoohoofaktor. Behöver jag nämna att vi numera för dagbok över detta fenomen? Joho, det gör vi. Har en känsla av att det är någonting hon ätit som får henne att reagera de gånger hon blir sämre i magen så nu jobbar vi med en egen variant av eliminationsdiet för att se vad det är som ställer till det emellanåt. Men optimistisk och glädjepirrig känner jag mig allt ändå vad gäller snigelmagen. Den 7e januari har vi återbesök hos veterinären för nytt ultraljud, och då hoppas hoppas hoppas vi så innerligt att de där förstorade lymfkärlen packat sin kappsäck och försvunnit för gott.

Team Tandfé (gudmor och yours truly) lyckades ju få ut den där lilla frakturerade mjölkcanintanden. Vilken lättnad att slippa behöva söva och peta ut den uslingen kände jag. Men ingen lättnad varar ju som bekant längre än en kvart i den här familjen så den 21 januari är Snigel inbokad för att exa mjölkcanintandsusling numero två. Mjölktändernas mjölktand. Med rötternas rot. Tanden som sitter som vore den gjuten i betong. Tanden som sitter med ett anakondaliknande grepp tätt tätt intill den nya permanenta tanden. Tanden som inte visar det allra minsta tecken på att förstå att dess närvaro ej längre är önskvärd.

Fram tills dess så vickar vi å viftar å kampar å tuggbenstuggar vi allt vad vi kan. Team tandfé gnuggar sina hittepågeniknölar. Men det ser faktiskt ganska så mörkt ut på den fronten. Enda alternativet som kanske skulle kunna fungera är att knyta ett snöre runt den och fästa änden i LusHunden och sen leta rätt på en kanin. Då skulle tanden ploppa ur så det bara tjongar om det. Det är jag säker på.

Borsta borsta liten tand

När Lus flyttade in trodde jag helhjärtat att en hund som åt färskfoder och råa köttiga ben behövde en tandborste lika mycket som en orangutang behöver en äggtimer. Inte alls med andra ord.

Men när hon började närma sig året fick jag faktiskt äta upp det där. Inte de råa benen alltså, utan det där med tandborsten. För visst hade hon tandsten. Och lite missfärgningar och början till gingivit.

Hjälp! Katastrof! Rädslan för parodontit kom smygande. Hon är ju trots allt en lång och trångsnokad fröken. Hu säger jag bara! Hu!

Alltså började vi borsta. Eller okej, jag började borsta. Lus kröp långt in under täcket och gömde sig varje kväll. Tills jag tog fram tandkrämen. Denna fantastiska lilla tub av underhundtandkräm. Lus började göra frivolter vid tandborstdags och ett tu tjoho glänste hennes tänder ikapp med den vita snön som singlade ner över stan.

Och så har vi fortsatt. Frivolter och tandborstning. Förutom när matte slarvar och glömmer. Då går det inte många dagar innan hon börjar likna avfallskvarn i snoken igen.

Snigel har självfallet skolats in i tandborstandets fiffiga braighet sen hon kom och hon frivoltar såklart dubbelt så mycket och trippelt så högt som LusHund när det vankas tandkräm. Hon avslutar varje borstning med att nogrant slicka rent bakom LusHunds canintänder och bakom tonsillerna. Bara utifall att hon skulle ha missat en klick.

Som med allt annat så blir såklart allt mycket mycket mer tjohoigt om man har de rätta förutsättningarna. De rätta förutsättningarna är såklart rosa. Vad annars?

Borstar ni tänderna på era vovvar? 

Alldeles onödvändigt nödvändigt

Det finns mycket alldeles jätte nödvändiga onödvändiga piffiga hundsaker i runtomkringet.

Flickornas nya godishink är precis en sån sak.

Min enda undran är hur tusingen vi klarat oss utan denna piffighet så länge? 

Tack för att jag fick lov att älska dig

I september 2012 fattade jag mitt livssvåraste beslut. Efter över 10 år som illerägare blev jag tvungen att acceptera att min allergi blivit för svår. Så svår att det inte fanns något bra sätt att kunna behålla mina illrar och samtidigt själv må bra. Alltså fick mina illrar nya hem. 

Avanti, så speciell, så underbar fick flytta till en mycket god vän där han fick det mest fantastiska liv en iller någonsin kan önska sig. I samma minut han klev ur sin transportbur så var han hemma. Hela han formligen lös och gnistrade av glädje. Och även om det sved i hjärtat och tårarna rann så var mitt beslut så rätt så rätt. Avanti var äntligen hemma. 

I över ett år fick han leva världens bästa illerliv. Ett liv så rikt och så underbart. Och vetskapen om att han hade det så bra lade sig som ett lager mjuk bomull kring mitt hjärta. 

Men så fick jag ett samtal i tisdags. Avanti hade gått bort. Mitt uppe i vild lek i snön hade han bara fallit omkull och livet lämnade honom inom några andetag i sin nya mattes famn. 

Jag tror inte att chocken lagt sig riktigt ännu. Jag kan fortfarande inte greppa att han inte finns längre. Älskade Vavvet. Du skulle leva nästintill för evigt! 

Vi har så många minnen tillsammans jag och Avanti. Han var så speciell, så underbar, så komplex på sitt alldeles egna lilla vis. Vi hade en alldeles speciell relation jag och Avanti. Han lärde mig så mycket och bara en enda blick från honom gjorde mig alldeles varm i hjärtat. 

Jag minns så väl hans pussvänliga öron. Öron man kunde gå och sniffa och pussa på tills de nästan blev alldeles alldeles utnötta. Hans vackra uttrycksfulla ögon som genast avslöjade vad han tänkte. Hans stora björnlika tassar som gjort så stora avtryck i mitt hjärta. 

En gång rymde han och hans dotter ut ur illergården. In under trallgolvet på altanen. Och där låg han, antagligen större delen av dagen och tryckte. Tills jag kom ut och öppnade grinden till gården. Då formligen flög han in och dansade runt av glädje över att vara hemma igen. Och matte hjärtat drog en lättnadens suck. Älskade Vav som hellre ville vara hemma. 

Älskade Vav. Tack för att jag fick lära känna dig och se dig växa upp. Tack för allt du lärde mig. Tack för att jag fick lov att älska dig. 

Tack till underbara nya matte som gav Avanti allt det jag inte kunde ge honom. Tack för att han fick flytta in i ditt hjärta. Tack för att han fick det mest fantastiska liv en iller kan få. Tack för att du tog så väl hand om min älskling. Jag är dig evigt tacksam! 

Luciatjohejsan

Lakan, glitter, lussekatter och en kamera. Och såklart - en Lushund och en LakritsSnigel. Det kan egentligen inte bli så mycket mer humor. 

Det råder lite delade meningar om vem som fnittrade högst. Jag eller Snigel. För fnittrade gjorde vi. Hejdlöst mycket. LusHund fnittrade inte så mycket. Hon gör sällan det när man tar fram kameran. Då ser hon oftast ut som om man försöker få henne att hoppa bungyjump utan lina. Men jag och Snigel fnittrade så att det nog räckte för alla tre ändå. 

Så glad Lucia på er!

Shopping av nödvändigt onödiga prylar

Jomen så var det det här med shopping av nödvändigt onödiga prylar. Eller onödvändigt nödvändiga prylar. På Stora Stockholm.

Något som jag absolut såklart måste dela med mig av. Om inte annat för att ytterligare bekräfta hur fantastiskt nördig och allmänt rosafnittrig och fånig jag är.

Snigel är på god väg att växa ur sin sele. Så att införskaffa en ny sele till henne var faktiskt helt legitimt och alldeles nödvändigt. Faktiskt. Att LusHund sedan måste ha en likadan säger ju sig själv. De kan ju inte ha olika selar. Hur skulle det egentligen se ut?

Flickorna har sedan innan varsin Boett spårsele som jag är toknöjd med. Lushund är nämligen byggd som en ostbåge och inte ens måttbeställda specialselar sitter bra på henne. Men Boetts enkla svarta spårsele med reflexer sitter som en smäck. Men en svart gul sele. Helt ärligt. Hur rosafnittrigt är det? Inte alls. Således kan ni ju föreställa er min lycka när jag går förbi Boett montern och hittar spårselar med både nylonband, koppelfäste, reflex och rosa! Det visade sig vara en specialmodell framtagen just till mässan. Så tjoho på den och tjejerna blev varsin sele rikare.

En sväng förbi hundstallets monter är ju ett måste och vips blev flickorna varsin sele och varsitt halsband rikare. Gustaf & Evita hade nämligen sponsrat en hel hög med helt nya selar och halsband som såldes ut för otroliga 25 kr styck. Och fantastiskt nog fanns där en sele och ett halsband i Lusstorlek och en sele och ett halsband i Snigelstorlek. Färg? Behöver ni verkligen fråga?

För en tid sedan budade Snigels underbara gudmor hem det ljuvligaste täcke jag någonsin sett till Snigel. Men det visade sig snabbt att täcket var i minstaste laget. Men Skam den som ger sig, med lite pysslande lyckades jag förlänga täcket såpass att hon nog kan använda det minst en månad till. Täcket är nämligen helt fantastiskt, passformen perfekt, materialet super - och färgen.... ja ni gissade rätt. Men detta täcke är taget ur produktion och har visat sig vara helt omöjligt att få tag på nån enda stans i Europa (ja, jag är precis exakt så nördig). Så gissa om jag glädjetjoade när jag plötsligt får syn på ett enda exemplar av Snigeltäcket i en monter. Dessutom i "rätt" storlek. Det enda butiken hade. Och billigt dessutom. Så nu kan Snigel växa på bäst hon vill... om cirka 3 kilo och ett par centimeter till finns det ett tokfint tokrosa täcke som väntar på henne! För stor och stark, det har vi ju bestämt att hon ska bli!

Sen snubblade jag över en hel monter full med tokroliga kampleksaker. Vad sägs om tvättbjörnssvans? Bäverpäls? Grävlingspäls?  Bäverpäls fick det bli då jag tycker att vi har nog med tvättbjörnar här hemma.

Koppel är ungefär lika hala som slemmiga ålar

I helgen vankades det som bekant hundmässa här i Stockholm.Förutom hundhöjdpunkt är det såklart även, framförallt och mest av allt en shopping höjdpunkt. Såklart.

Det finns ju så oändligt mycket nödvändigt onödigt som flickorna behöver.

Koppel bland annat. Nu i vintervantetider så är det här med koppelhållning lite av ett problem. Koppel är ungefär lika hala som slemmiga ålar när man har vantar på sig och slinker liksom ganska så väldigt lätt igenom vantens grepp och vips har man råkat spilla ut hunden mitt i gatan och sådana hemskheter vill vi verkligen verkligen inte ha. Alltså behövde jag införskaffa två anti-glid koppel. Ni vet sådana där med gummerad yta som känns som om någon kör ett dubbdäck rakt genom handen vid minsta drag? Mycket praktiskt, för precis som dubbdäck rör de sig inte en millimeter om man inte vill det. Alltså minimal risk för utspillda hundar mitt i trafiken.

Dessa koppel måste såklart även vara rosa. Vilket genast försvårade uppdraget. Letade igenom monter efter monter. Svarta, lila, röda, gula, orangea och gröna. Men inga rosa. Förskräckligt skulle jag vilja påstå. Men så tillslut snubblar jag in i en monter och hittar de allra fianste rosa anti-glidkoppel jag någonsin sett. Tre meter långa. Såklart.

Som tidigare nämnts, bland annat här, så innebär koppelföring i den här familjen ganska så himlans mycket problem och trassel. Mycket trassel. Och mycket träningsvärk i mattes tålamod. Så ni kan ju bara föreställa er hur det skulle gå om jag krokade på flickorna varsitt tre meters koppel....

*strategisk paus för gapskratt*

Precis. Det var precis det jag tänkte ja.

Med totalt 6 meter dubbdäckskoppel så är sannolikheten ytterst sannolik att jag skulle sluta som Gulliver i Lilleputtarnas land. Fastsurrad i backen. Men med lite fler skavsår. Dubbdäcksskavsår. Överallt.

Och så roligt behöver vi verkligen inte ha.

Sen slog det mig att den perfekta längden för ett SnigLus koppel egentligen är en sisådär 150 centimeter. Sen slog det mig att om man delar 300 cm dubbdäckskoppel på en Snigel och en Lus så blir det faktiskt två stycken 150 centimeters dubbdäckskoppel. Sen slog det mig även att man ju faktiskt alldeles busenkelt kan klippa kopplet mitt itu, sy på ett nytt koppelfäste och vips har man två stycken underbart rosa dubbdäckskoppel i perfekt längd. Dessutom för endast 150 kronor.

Ibland är det faktiskt tur att jag är så himlans smart. Väldans tur!

Det blev shoppat en hel del fler rosa alldeles nödvändigt onödiga prylar på mässan, men jag tror bestämt att det får bli ett alldeles eget rosa inlägg om det.