Sov gott Ludvig

Alla barn är speciella, men vissa lämnar djupare tassavtryck än andra. Alla barn är speciella, men vissa får hjärtat att gråta lite mer än andra.

Ludde var ett sådant barn.

Det finns ingen annan iller som var som Ludde. Ludde Lump. Lumpen. I många avseenden var han mer som en hund än som en iller. Han gjorde saker på ett vis som inte andra illrar gjorde.

När Ludde traskade över en fönsterbräda gjorde han inte detta på typiska illermanér och rev ner allt som stod i hans väg. Nej, Ludde balanserade sig runt allt i hans väg, försiktigt försiktigt. Råkade han välta ner något såg han till och med skyldig ut. Inte alls som illrar. Inte alls.

När Ludde var knappt ett år rymde han och var borta i fyrtioåtta hemska timmar. När han hittades i ett skjul av innehavaren låg han nedbäddad i en dockvagn med en docka under ena tassen och en halväten kråka under den andra.

När Ludde träffade LusHund första gången så uppstod omedelbar kärlek. Bättre valpvakt fanns inte och LusHund kunde inte haft en bättre lekkompis.

Ludde var ett mycket speciellt barn. Jag kan fortfarande minnas precis hur det känns när han snusade en i nacken och stoppade ner sin långa långa snok i örat, eller när han hängde över axeln och följde med i vad man än gjorde. Jag minns hans tyngd, hans doft och hur hans päls kändes. Jag minns hans alldeles speciella tassande och alldeles egna ljud. Jag minns honom som om det var igår jag höll honom i mina armar, fast det var över ett halvår sedan jag såg honom sist.

I dag somnade Ludde in. Idag slocknade den stjärna som alltid har varit Ludvig. Idag fick mitt hjärta ännu mer skavsår.

Sov gott älskade underbare Ludde. Gammelmatte kommer alltid att minnas dig, alltid att sakna dig.

Sov gott.

Skaffa sig ett alldeles eget problembeteende

Det går åt ganska så mycket godis när man har valp.Speciellt när man har en valp vars främsta och enda kommunikationsredskap med omgivningen är morrskall och tokskall som hon alternerar emellan. Det går åt ganska så mycket godis när man försöker dämpa dessa socialt malplacerade kommunikationsverktyg samtidigt som man försöker främja andra, mer accepterade sätt att kommunicera. Ganska så väldigt mycket godis. Flera nävar stoppas ner i jackfickorna varje dag faktiskt. Till både LusHund och Snigels stora förtjusning.

Så när man väl står där med Snigel och skvallrar och belönar när hon inte skäller på något som hon brukar skälla på och stoppar ner handen i fickan för att raskt fiska upp lite mer godis och plötsligt inser att handen istället är full med LusHund. LusHundsSnok. En snok som helt klart inte borde befinna sig i fickan. En snok som är så fullproppad med godis att hon liknar en guldhamster som laddar inför snålare tider. En LusHundssnok som faktiskt inte behöver mer godis än nödvändigt med tanke på hennes alltmer svällande midjemått. En Lushund som faktiskt inte alls behöver belönas precis just då.

Men jovisst. Så fort Snigel får en godis är LusHund såklart där med sin långsnok och försöker myrsloka godiset ur min stängda hand. Eller Snigels stängda mun. Vilket som är närmast tydligen. Detta till mitt oändligt stora förtret. Det ställer nämligen till det på flera punkter. Dels blir Snigel så uppe i varv över konkurrenssituationen så hon glömmer helt och hållet bort varför hon belönas. LusHund, som tidigare bara har fått godis genom att jobba för det, har upptäckt det fantastiska med en gratis buffée och vägrar nu göra något som helt jag ber om för att få en godis. Dessutom, som nämnt, är LusHund lite åt det rundare hållet och behöver därmed absolut inte få något som helst mer godis än det som är tänkt att hon ska få i träning.  Lus reagerar inte på hundar. Inte på människor. Inte på opålitliga parkbänkar eller kaxiga stuprör. Därmed behöver hon inte i mitt tycke överösas med godis varje gång Snigel får. Annars får hon väl gå och skaffa sig ett alldeles eget problembeteende, så kan vi ta upp det hela för diskussion då.

Hela havet stormar

Så här ser mornarna ut här hemma. Lite som hela havet stormar ungefär. Lite lugnt och sansat grävlingsmangel. Ovanpå matte. Det är väl vad alla vill vakna till?

Sovmorgon!

Sovmorgon! Ja, idag fick jag min första sovmorgon sedan Snigel flyttade in. Ända fram till klockan 10.23 fick jag sova. På en Lördag dessutom. Och med tanke på hur mina Lördagar brukar se ut så skulle jag vilja påstå att detta är ganska så himla otroligt. Och välbehövligt. Eftersom jag känner mig som enensamstående slutkörd tvåbarnsmor till kolikungar i slutet av veckan så skulle jag verkligen verkligen behöva några timmars extra sömn.

Så 10.23 var det. Tyvärr var det i verkligheten inte så häftigt som det låter, och sovmorgonen hade dessvärre en väldigt bra förklaring. Klockan 06.13 vaknar jag nämligen att att Snigel kräks i sängen. En svart lurvig LusHundshårboll spydde hon upp strax vid sidan av mitt öra. Fanns ju liksom inte så mycket annat väl än att gå ut för en snabb morgonrunda (vi vet ju alla vad som händer cirka fyrtiosex sekunder efter att Snigel vaknat), boka en tvätttid (tredje gången denna veckan), byta lakan, trycka in ett varsitt tuggben i snoken på odågorna, dra kudden över huvudet och försöka somna om. När jag, cirka fyrtiofem minuter senare, äntligen lyckats somna om så börjar Snigel återigen hulka som en hårbollstinn norsk skogskatt. Denna gången var jag förutseende nog att hiva ner henne på golvet för att åtminstone bespara lakanet. Sen började karusellen om igen, ut och kissa valp, leta efter tuggben, dra kudden över huvudet och innan jag visste ordet av var klockan 10.23 och Lushund stod på min mage och petade mig osedvanligt hårt i mitt högra öga. Och jag kände mig precis lika outvilad som jag gjorde igår. Eller dagen dessförinnan.

Kontraproduktivitet

Jag finner min valp ganska så kontraproduktiv när det gäller många olika saker. Som exempel så får hon bara komma ut ur hundrummet på jobbet om hon har minst en tass i golvet. Annars hålls grinden stängd. Tills en tass befinner sig i kontakt med golvet som sagt. Detta kanske låter som en ganska så enkel uppgift. Det är det inte. Inte om man är en Snigel som ägnar all sin vakna tid åt att hänga i luften. Alltså får hon vänta, och vänta, och vänta. Innan hon får komma ut ur rummet. Kontraproduktivt skulle jag vilja säga.

Något annat kontraproduktivt är hennes paniska poopövningar. Inte som den gången när hon fick panik hemma på köksgolvet över förseningen i poopmumserier. Inte som den gången. Nej, utomhus utövar hon e annan form av panisk poopaktivitet. Det är nämligen så att Snigel grips av fullständig panik om själva poopandet tar mer än tre komma fyrtiotre sekunder. Fullständig panik. Hon far runt som en vilde och kastar sig runt runt i kopplet. Tilläggas bör att hon i detta skede är halvfärdig i sitt ärende. Poopet har precis sett dagens ljus och en normal hund skulle i detta läge invänta att tyngdkraften gör sitt jobb. Snigel har inte tid att vänta utan fortsätter fara runt som en vilde i hopp om att kunna springa ifrån det. När hon väl inser att det inte fungerar gör hon något mycket kontraproduktivt. Hon sätter sig. Ett riktigt tungt sättande. Kontraproduktivt skulle jag vilja säga. Mycket kontraproduktivt.

Något som här kanske är på sin plats är att förklara att matte inte har någon speciell fascination för vare sig ettan eller tvåan, även om det kanske ter sig så med tanke på antalet blogginlägg som behandlar dessa prekära ämnen. Det är helt enkelt så det blir när man skaffar en valp. Eller en bebis. Vilket som. Man hamnar liksom så att säga mitt i skiten vare sig man vill eller inte och det är ingen hemlighet att det blir en viktig, om än oönskad, ingrediens i ens vardag som man ibland (eller ganska så ofta) behöver både vädra och ventilera.  Bara så att ni vet.

Snigel förväntas växa upp och bli stor någonstans lagom till julen 2015. Därefter någonstans hoppas jag att vi alla slipper inlägg av denna sort. Så det är bara att härda ut och heja på rumsrenheten!

Alfamilanar henne till frukost

LusHund är en ganska så konstig liten hund. Konstig på ett bra sätt såklart, men ganska så märklig. Hon gör liksom inte saker så som man tycker att en hund borde göra saker.

LusHund är en ganska så ynklig liten pryl och även om hon har skinn på näsan så det räcker och blir över när hon och Snigel manglar grävlingar eller när hon hänger i armhålorna på sin Ridegback kompis. Ganska så ynklig på så vis att hon allra oftast och mest ser ut som Dobby i Harry Potter i väldigt många situationer. Förutom just vid grävlingsmanglet då.

Det behöver inte vara någon konstig situation egentligen. Ibland räcker det med att jag ropar på henne för att hon ska bli alldeles Dobbyolycklig och ynklig och krypa ihop för att sedan halvt krypa fram till mig och smyga upp i famnen och be om ursäkt för att hon finns. Ungefär.

För någon som inte känner mig eller mina hundar så skulle man nästan kunna tro att LusHund får stryk mest för jämnan och att matte alfamilanar henne till frukost varje dag. Nu gör hennes matte inte sådana ohyggligheter. Men man skulle kunna tro det ibland.

Men hennes främsta kontighet är inte att hon ser ut som om hon fått stryk. Henens främsta konstighet är nog snarare hennes överslagshandlingar.

I somras, som en följd av att lära in ett bra kontaktfältsbeteende, så lärde Lus sig att backa upp på träd och väggar. Alltså att stå på händerna. Fast på tassarna. Hon har ju inga händer så det hade ju varit lite konstigt om det var det hon gjorde. Det här tricket blev snabbt hennes favorit och ultimata partytrick. Men inte på så vis att hon plockar fram det när allt är extra kul. Nej. För det hade ju varit väldigt logiskt. Och logisk är inte LusHunden.

Nej, tricket plockas iställer fram i helt andra situationer. Som till exempel när Snigel börjar tokmorrskälla på en lös hund som närmar sig. LusHund som inte bryr sig om andra hundar tycker att situationen är lite konstig och vet därmed alltså inte riktigt vad hon ska göra av sig själv. Alltså backar hon upp på första bästa träd och står upp och ner och tittar på tokmorrskällande valp och annalkande hund. Upp och ner som sagt.  Jag belönar och skvallrar med morrValp och LusHund fortsätter att stå upp och ned.

Två hundar börjar gruffa med varandra i närheten av LusHund. LusHund tycker att allt är så himla konstigt och för att hantera det konstiga så ställer hon sig upp och ned mot första bästa vägg. Och där står hon.

Vi väntar på att det ska slå om till grönt vid ett övergångsställ. Bilar tutar och spårvagnar gnisslar. Lus tycker att situationen är ganska så tråkig och ställer sig därmed upp och ned. Mot trafikljusstolpen. Upp och ner som sagt.

Matte står och pratar med någon en stund. LusHund gnäller och har tråkigt. Matte fortsätter att prata. LusHund går tillslutiväg till närmaste vertikala yta och ställer sig. Upp och ned.

LusHund på agilityträning blir oftast ibland väldigt låg och ynklig. Mycket på grund av andra hundars skällande men även eftersom det hur man än beter sig förekommer vissa krav inom just agilityträning. Krav är inget Lus fungerar speciellt bra med och blir därmed ganska så låg och ynklig som sagt. LusHund ställer sig då upp och ned mot en vägg. Och sen blir allting plötsligt bättre. Lite som att ge henne en snuttefilt ungefär.

Inte helt som hon ska min älskade lilla LusHund. Inte alls helt som hon ska. Men ganska bra ändå är hon faktiskt. Ganska så himla bra. Och konstig. Men på ett bra sätt.

Bilderna av Lushund är tagna av duktiga Midnattsolens Foto

Tuff liten pryl

Snigel är en ganska så tuff liten pryl. Både tuff och kaxig. Såpass tuff att hon inte kan gå ut på morgonkisseriet utan att pusta och frusta som en  späckhuggare på torra land. Så fort hon kliver ut genom dörren är hon på hugget. Hela hundet blir minst 3 centimeter högre i strumplästen, bröstkorgen skjuts ut, svansen böjs högt och får en fin liten skorpiontagg i spetsen som svänger av och an som ett periskop på en ubåt ungefär. Samtidigt som hon scannar området för eventuella hot och ohot. Ser hon inget att genast läxa upp så tar det inte många sekunder innan hon snokat rätt på ett olydigt löv, en soptunna med skumma intentioner eller en vattenpöl som står och ser dryg ut. Tuktas bör dem hävdar Snigel morskt och morrskäller sitt allra värsta på dem samtidigt som hon lättar nästan en decimeter från marken, raggen reser sig och skorpiontaggsperiskopet svänger av och an som en pisksnärt. Tuktas minsann. Så det så.

LusHund gör i sådana lägen lite mer som tjuren Ferdinand och nöjer sig med att lite försynt lukta på en blomma och himla med ögonen åt den arga Snigeln. Om hon inte gör sin allra bästa överslagshandling och ställer sig på händerna mot ett träd. För så kan man också göra om man inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv säger LusHunden, bara som et litet tips sådär till den skällande Snigeln som inte alls verkar vara intresserad av morgonyogaaktiviteter.

Sådana här händelser, som händer varje morgon, leder numera till långa kvartsamtal med båda fröknarna där jag meningslöst försöker förklara att matte har koll på läget. Om de olydiga löven anfaller så skaffar jag en lövblås. Om soptunnan får för sig att göra något annat än att vara just soptunna så ringer jag till dom som ansvarar för just kufiskt mystiska soptunnor och om nu den där vattenpölen är så dryg så får jag väl ta på mig gummistövlar då. Matte har helt enkelt koll på läget.

Tjejerna är skeptiska. Mycket skeptiska.

Jag misstänker att jag får följe med ännu en skorpuiontaggsubåt och en överslagshandlingsyogapryl till jobbet imorgon igen.