Förra helgen var inte så himlans strålande. Härnösand med terriergänget och umptiarton möjligheter till disk. Nå ja, 8 för vår del. Och vi nådde faktiskt nästan det målet. Diskmålet. Om det inte hade varit för två misslyckade diskar vill säga. Inte för att vi inte försökte diska oss i samtliga loppen. För det gjorde vi verkligen. Skulle man i varje fall kunna tro. För diskengagemanget var det inget som helst fel på vill jag lova. Vi var synnerligen målinriktade.
Efter värmlandshelgen så satt jag och suckade lite förnöjt över hur trevligt det är att köra agility med Snigel när det kommer till slalom. Hon tar liksom alltid slalom. Hela slalom. Till skillnad från Lusprylen som tar slalom lika ofta som jag får tillbaka pengar på skatten (sällan med andra ord. Mycket sällan.). Och i sann agilityanda innebär det här självklart att hunden definitivt inte kommer att ta slalom på nästkommande tävling. Faktum var att vi hade slalomstrul i 3 av 4 lopp serni. Japp! Visserligen var vi redan diskade i ett av loppen. Men ändå. Slalomstrul. I sista loppet hade vi däckstrul. Snigel som glatt hoppar allt som man ställer framför (eller inom samma komun också för den delen) fick en vägran på hinder nummer 1. Däcket. Hon fäster på hindret, startar och precis när hon ska segla igenom det gör hon en skarp 90 graders sväng och kommer flärapandes med landningstället utfällt och planterar sina vassa tassar rätt i mitt lår. Därefter fick vi 15 fel för kontakt när Snigelprylen vrålgapade och tokskuttade efter mig i sina försök att sätta tänderna i mina dallrande valkar. Sen satte hon hela banan. Inklusive däck. Och när jag tittade på filmen så ser jag ju att hunden gör exakt det jag ber henne om. Precis när hon ska till att hoppa däcket blindbyter jag och stoppar ut en vifthand som Snigel genast söker sig till. Japp.
Lushunden hade ett stycke slalom i kroppen den helgen men i princip inget annat. Hon var sprittsprångande galen och rände runt som en liten dåre och försökte ta i princip alla hinder. Samtidigt. Visst, jag blir fortfarande alldeles lyckobubblig i kroppen när hon blir sådär tokigt glad av agility. Det har liksom inte varit en självklarhet innan. Men nånstans så tror jag att vi snart behöver ha ett samtal gällande min roll i loppet, agilityregler och hur få köttbullar man får när man bara yr runt som en trollslända på uppåttjack.
Däremot så briljerade terrierfarbrorn och tog sin sista SM-pinne i absolut sista SM-kvalchansloppet för året. Galet fint lopp. Galet duktiga. Galet stolt över min kära vän och världens bästa farbror! Miniterrierfröken skrällde även hon till med en pinne. Det är tur att någon i det här sällskapet kan prestera!
Igår slirade vi iväg till Fagersta för 3 x Ag2 lopp. Av någon anledning var jag så galet nervös hela tävlingen att jag mest ville krypa in i en tunnel och lägga mig i fosterställning. Snigelprylen var avsevärt mycket mindre nervös även om även hon verkade ha fått ett överdrivet intresse för tunnelingångar. Fel tunnelingångar. Vis av förra helgens slalomkatastrof så valde jag att meshandla henne för att inte strula till det i slalom igen, ett slalom som nu flöt på precis lika fint som det brukar. Men på grund av min meshandling så satt ju den lilla prylen så utomordentligt tjusigt i fel tunnelingång efter slalom innan jag hade hunnit säga kirskål. I andra loppet var det slutmesat. Nu jädrar skulle jag köra som vi gör på träning. Utomordentlig idé ända fram tills Snigel bestämde sig för att göra sånt vi aldrig någonsin gör på träning. Hon formligen gled ur handen på mig och drog rätt över mina fötter så att jag blev tvungen att bokstavligen hoppa över henne för att inte ha ihjäl henne och in i fel tunnelingång. Igen. Resten flöt såklart på så fint så fint. Inför sista loppet var jag tokfokuserad. Målinriktad. Ingen mer bäbishandling. Inget mesande. Inga felaktiga tunnelingångar.
Jag var så fokuserad att jag vid tredje hindret, en rak tunnel, fokuserat och målmedvetet vrålar "slalom slalom" åt hunden som glatt skiter i att tunnel inte heter slalom och tar tunneln. Så mycket för den ordförståelsen liksom. Men där och då kom jag av mig såpass mycket att jag hamnar helt tokigt inför nästa hinder, smäller handleden i hinderstödet innan jag springer vidare framför hunden. På väg tillbaka mot samma hinder upptäcker jag att bommen ligger på marken. Börjar då fundera på varför den gör det, var det jag som rev? Måste jag börja träna på rivningar? Vad är klockan i Långtbortistan? Vad åt jag till middag förra tisdagen? Är jorden fortfarande rund? Och vips har jag glömt bort vad jag håller på med och att jag har en hund att styra som glatt dragit bakom ryggen på mig och är i färd med att göra ett tjusigt RC med sväng på balansen. Som hon inte skulle ta. Jahopp. Så var det med det loppet. Och ja, det var jag som rev hindret. Inte hunden. Skönt att slippa lägga den träningen på listan över saker som hund behöver lära sig menar jag. Synd bara att listan över skit som matte måste bli mindre sämst på bara blir längre och längre.
Undrar hur man ska få bukt med mattens agilityrelaterade problem? Har hört att belöningar är bra skit till exempel. Så till nästa tävling så överväger jag att ha med mig ett glas vin in på planen och belöna mig själv längs med banan allteftersom jag undviker att klanta till det. Alternativt lägga en Bag in Box i målfållan. Eller ta med mig en marabou chokladkaka in på planen...
- Matte har valt att ha med sig ett glas vin in på planen och väljer därmed att diska sig.
Nå ja. Ny dag idag. Agilityklass 1 x 2 för Lushunden i Haninge i strålande sommrigt härlig vårvärme med bästa sällskapet. I första loppet missförstod vi varandra vid en tunnel och därefter gick det käpprätt utför. Lushjärnan brann och hon rände glatt runt som en huvudlös höna. Men hon tog slalom. På första försöket. Haleluja!
I andra loppet höll jag på att tappa in henne i en tunnel precis i starten. Lus är nämligen inte helt övertygad om att agility är en samarbetessport. Med fokus på samarbete mellan hund och förare. I varje fall inte med hennes förare. Med tanke på hur oimponerad hon är utav mitt skapligt usla lokalsinne i vardagen så känner hon sig inte helt bekväm med att skutta åt de håll jag pekar på en agilityplan heller. Vem vet, jag kanske handlar ner henne i en pirayafylld vallgrav allternativt en grop med glödande kol. Nåväl, efter hot om utebliven middag fick jag kontakt med fröken och vi lyckades skutta oss igenom banan, inklusive ett slalom (haleluja) och komma i mål med noll fel. Tiden räckte till en andraplats och agilitypinne nummer 2. Hund fick köttbullar. Och middag.
För att snabbt hoppa in på något annat gällande den däringa Snigelprylens eventuella dräktighet så har jag inte så mycket att rapportera. Hon har gått 3 veckor nu. Jag tycker att hon är något tröttare än annars (vilket inte säger särkilt mycket). Hon är precis lika tokig och taggad som vanligt när det vankas roligheter men när det är dåligt med händ så känns det som att hon passar på att vila mer än vanligt. Hon är även mer verbal än vad hon brukar vara och verkar ha lika mycket kottar i öronen som hon hade när hon var en tonårsfjärt. Med andra ord är hon för närvarande ganska så pestig att umgås med förutom att hon är, om möjligt, ännu gosigare. Känner mig dock väldigt tveksam till om det finns några små Snaxar därinne.
Vi passade på att ultraljuda henne i veckan, även om det egentligen är för tidigt. Det enda som kunde konstateras är att dräktighet inte går att utesluta. Veterinären såg något men det kan lika gärna vara valpar som det kan vara poop eller gas.
Så med lite (o)tur så väntar vi en fis på tvären lagom till början av juli.
Nu laddar vi om inför en långhelg med oändliga diskmöjligheter i Timrå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar