måndag 3 oktober 2016

Föreställ er istället att det helt enkelt var världsbäst

Nämen tänk om jag skulle ta och tävlingsrapportera lite igen då. Lite sådär för ovanlighetensskull. Igår var vi på Stockholmsavdelningen och flärpte lite agility.



Redan i första agilityloppet fick jag upp förhoppningen om att vi kanske möjligens skulle kunna reda ut någonting den dagen. Självfallet diskade vi oss. Något annat hade vi liksom inte planerat. Det vi däremot inte hade planerat var att hunden skulle ta samtliga kontaktfält, göra ungefär exakt precis det jag sa samt att undvika att brinna upp. Det hade vi inte planerat. Vilket gjorde hela alltihoppet ganska så chockartat. För förutom en liten liten disk ungefär mitt i där matte missade att skicka hunden runt ett hinder eftersom hon var så fokuserad på att hund skulle ta kontaktfältet så tog vi oss faktiskt runt banan. Förutom den där lilla diskdetaljen då. Men den gills faktiskt knappt. Helt plötsligt kändes det som att min hund liksom var tillbaka. Äntligen!



Sen var det dags för agilitylopp nummer två. Och redan vid hinder nummer två insåg jag att den där känslan av att ha fått tillbaka min hund mest bara var ljug och hittepå och en märklig villfarelse. För redan där, där vid hinder nummer två så brann bergerhjärnan upp och vi diskade oss redan innan det roliga hade börjat. Snigel brann vidare och hoppade lite valfria hinder innan jag lyckades hala in henne och skutta oss igenom resten av banan som hon bitvis redde upp ganska så skapligt bra. Jag tror baskemig hon tog samtliga FYRA kontaktfält. Ja. varför nu någon någonsin kan tycka att det är lämpligt att ha fyra stycken tillfällen till att flyga av ett kontaktfält på en och samma bana kan man ju fundera på. Men hon tog dem i varje fall. Allihop. Möjligtvis med endast en gorillatassklo men man kan inte vara så kinkig.


Jag bävade faktiskt inför hopploppet. Föregående lopps härdsmälta brukar ju liksom allt som oftast sprida sig om ringar på vattnet och innefatta samtliga lopp varpå ett hopplopp som avslut bara kan betyda en enda sak: ofantlig smärta på arma matten.


Den här banan innefattade något så fiffigt som två tillfällen av "valfri tunnelingång". Tjoho på den liksom. Hur vi än gör så kan det ju inte bli fel. Eller? Jag bestämde mig såklart redan på banvandingen för vilken ingång vi skulle ta. Jag gjorde verkligen det. Men sen när hunden väl brakat iväg över starthindret och jag redan vid hinder nummer fyra måste göra min första räddningsaktion för att förhindra hunden från att löpa amok och bränna av åt motsatt håll så blir jag så illa tvungen att hiva in henne i "fel"tunnelingång. Denna lilla avvikelse från ursprungsplanen orsakade en smärre systemkollaps hos den arma matten som sedan ägnade resten av banan åt att bara försöka hänga efter hunden som likt en komet på autopilot brände iväg genom banan. Turligt nog verkade det som att hunden hade varit med på banvandringen och därmed likt en rutinerad orienterare verkade ha nästintill stenkoll på vart hon skulle. Tur. För jag hade verkligen ingen aning. Ett par gånger vände hon sig om, fulsnurrade, bara för att kolla så att den arma matten hängde med. Men det hela resulterade märkligt nog i ett nollat lopp, en andra plats och vår fjärde pinne i hoppklass. Hoppsan. Ibland är det bra att bergern kan tänka själv. Ibland.


Tyvärr lyckas jag inte lägga in några filmer i inlägget men ni får helt enkelt föreställa er hur det såg ut. Eller nej. Gör inte det förresten. Föreställ er istället att det helt enkelt var världsbäst. Det blir roligare då.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar