Blinka lilla muppdjur där...

Lite sådär hastigt och olustigt gick det och blev lite väl mörkt om dagarna och lite väl jättemörkt alldeles för tidigt på kvällarna. Därmed var det oundvikligen dags att göra en djupdykning ner i reflex och blinklådan. En djupdykning som resulterade i mången svordom och mycken besvär. Förra årets fiffiga blinkprylar visade sig ha blivit skapligt ofiffiga. Visst. De blinkade. Bara inte när jag ville att de skulle blinka. Istället vaknade jag mitt i natten i tron att jag fått ett EP anfall när det i själva verket bara rörde sig om tre blinkhalsband som bestämt sig för att spontant börja blinka i otakt 02.43. Tre frenetiskt blinkande halsband som inte längre gick att stänga av heller för den delen. Klockan 03.06 gav jag upp mina desperata avstängningsförsök, stoppade ner halsbanden i en skokartong, virade in spektaklet i en handuk, och stuvade in det hela längst in i garderoben. Nej. Jag kommer inte ladda batterierna igen. Om de nu någon gång skulle behaga dö vill säga. Vi är nu inne på fjärde dygnet och jag måste ändå få ge ebay lite cred för hållbarheten. 

Nåväl. Ytterliggare djupdykning i mörkersäkerhetslådan resulterade i ett gäng tjusiga reflexvästar. Strålande! Om det inte vore så att jag oftast har sele på hundarna och att det blir så förbaskat knöligt med det ovanpå västen. För att inte nämna hur opraktiskt det är när man förutom sele och reflex även vill slänga på dem ett regntäcke när det slaskar som mest. Det är även ganska opraktiskt när samtliga hundar blir såpass rörelseförhindrade av alla lager kläder att de får vandrandepinnar att framstå som akrobater. 

Alltså kände jag att det var dags att investera i något vettigt och blinkigt. Det kan även ha varit så att de sved lite i shoppingtarmen. Särskilt när nu Orbiloc haft den goda smaken att tillverka blinkprylar i både rosa och lila. Då sved det lite extra. 

Övervägde en sväng att börja med att bara köpa en för att naivt nog försöka skona plånboken ett tag och köpa de andra senare. Men sen började jag fundera på vem utav hundarna man skulle placera den på. Den med störst risk att befinna sig mitt i trafiken? Den  med störst risk att simma iväg efter en älg? Den som klär bäst i rosa? Den med lägst livförsäkring? Den som ligger i riskzonen för vild lek på motorväg? Så många märkliga tankar blev det av det hela att jag raskt samlade på mig tre stycken och åkte hem.

Väl hemma ägnade jag 47 minuter åt att få elva nervösa sammanbrott innan jag fick erkänna mig besegrad. Att montera de däringa blinkprylarna visade sig vara en lite mer avancerad övning än vad jag hade räknat med. Tillslut gav jag upp för stunden och övervägde att helt sonika låta hundarna svälja varsin. Tydligen ska de ju synas på ruskigt långt håll så just då så kändes det som en alldeles ypperlig idé. 

Idag gav jag mig på det igen och efter bara 7 minuter, två brutna naglar, 5 svordommar så hade jag löst problemet och nu blinkar flickorna så fint så fint.