så ses vi bakom bajamajorna för lite pinnåterlämningsförnedring

Egentligen borde jag sluta kalla det för tävlingsrapportering. Jag borde verkligen sluta göra det. För att få lov att kalla det för tävlingsrapportering så krävs det liksom att man har tävlat. Och för att få lov att säga att man tävlat så krävs det liksom att man typ har eh ja, gjort det. Tävlat. Presterat. Gjort något som man kanske skulle åtminstone kunna få att se ut som om man gjort det förr.


Det vi gjorde i helgen i Gävle kan knappast kallas för tävling. Totalt 11 lopp. 6 stycken Snigellopp och 5 stycken Luslopp. Inget av det särskilt tävlingsmässigt. Nope. Inget av det ens särskilt agilitylikt faktiskt. På det stora hela så var vi en skuttande katastrof från början till slut och lyckades verkligen inte få ihop många rätt. Jo. Ett par rätt. Snigelprylen satte nämligen magiskt nog ett flertal kontaktfält under helgens 3 agilitylopp. Faktiskt. Antagligen mest av misstag. Men sen var det inte så mycket mer än det.


Lus hade inte ett endaste slalom i kroppen under hela helgen. I varje fall inte inne på tävlingsplan. Inte ett endaste ynkligt litet slalom lyckades hon genomföra på första försöket. Hon skuttade antingen tankspritt förbi eller så ledsnade hon efter två portar och flärpte vidare. Hon har helt enkelt inte tid och ser alltid lika förvånad ut varje gång de där blompinnarna dyker upp mitt på plan. På uppvärmningen så är det inga problem. Då älskar hon slalom. Men så fort hon äntrar plan försvinner liksom hela slalomkonceptet ut ur hennes söta lilla huvud. Ingångarna på helgens slalom var allihop så himlans trevliga och inbjudande att det enda som saknades var att rulla ut en röd matta samt presentera hunden med en guldgraverad inbjudan. Men nej. Istället hamnade jag i en intensiv diskussion med Lus varje gång vi hamnade vid ett slalom.


- Slalom!
- Eh nej.
- Men eh jo! Slalom!
- Nej.
- Men ta slalom.
- Du kan faktiskt inte tvinga mig. Jag är en kännande individ och du har inte rätt att ställa krav på mig.
-Eh alltså jo. Slalom ingår i agility. Du gillar agility. Du gillar slalom. Man måste ta slalom om man ska köra agility.
- Eh nej. Nu känner jag mig faktiskt lite kränkt här så jag tror att jag skuttar iväg och hoppar ett annat hinder faktiskt så kan du ta slalom själv.
- Lättkränkta Emounge.


Så nej. Det gick inge vidare för mig och Lus.


Det gick definitivt inte någe vidare för mig och flärpmuppen Snigel heller för den delen. Hunden ägnade återigen helgen åt att vara spritt språngande galen på plan och flänga runt som en tornado med tandvärk. Jag gormar "ut" och viftar mot närmaste hinder. Hunden nickar glatt i samförstånd, gör en U-sväng och bränner av mot en tunnel på andra sidan planen. I varje lopp. Jahopp.  Som bäst lyckades vi väl få till en sisådär tre hinder på raken i rätt ordning. Som bäst. Resten var rent ut sagt en katastrof och jag började liksom fundera på om det inte snart börjar bli dags att tvingas att börja lämna tillbaka pinnar.


Efter ett visst antal lopp som mest ser ut som att man aldrig någonsin tränat agility så kanske man blir återbetalningsskyldig? Pinnretur liksom. Kanske i samband med prisutdelningen efter att man delat ut pinnar till dem som förtjänat dem så listar man upp de som är inne på sitt sexhundrafemtielfte frivarvsgrundadedisklopp och därmed måste lämna tillbaka en pinne. Ta med er tippex och tävlingsbok så ses vi bakom bajamajorna för lite pinnåterlämningsförnedring liksom. Det skulle i varje fall förklara varför man inte kan lägga ner den här skitsporten. Hamnar man på ett minusantal med pinnar så måste man strafftävla tills man samlat ihop tillräckligt många pinnar för att hamna på plus minus noll innan man kan lägga ner och byta sport. Det börjar liksom bli dags nu för så som vi håller på så reder vi helt ärligt inte ens ut en blåbärsbana och jag vet verkligen inte varför det har blivit så här.


Den 18 juni drog hon sitt första frivarv. Sen dess har det liksom rullat på och jag lyckas verkligen inte samla ihop det hela. Sen hjälps det väl inte att jag istället har börjat bebishandla henne på ett sätt jag aldrig gjort tidigare eftersom jag aldrig hunnit med henne. Nu är hon ännu snabbare och hur jag tror att jag ska hinna ligga framför henne och framförbyta henne genom en hel bana bara för att minska möjligheten till att fatta egna beslut går lite över mitt förstånd. Det funkade liksom inte förr, varför skulle det fungera nu? Men eftersom henne hjärna brinner av redan efter hinder nummer tre och hon har tappat bort den lilla hoppteknik hon faktiskt hade lärt sig bemästra så innebär det följaktligen att hunden landar 6 meter efter varje hinder hon tar och därmed är hon ute och paddlar i spenaten så långt från mig hon kan komma. Därmed hittar hon på en hel ocean av nya spännande vägar att ta alldeles själv. På alldeles eget initiativ. Med lite tur springer hon på mig någonstans i mitten av banan, smockar in ett par gorillatassar i min rygg, och flärper sen vidare likt en missil med slagsida på eget uppdrag och jag trillar i mål med nitton nya blåmärken och elva tjusiga bitmärken (se bild nedan tillexempel, där kan man faktiskt börja räkna blåmärkena)) . Suck

Duktiga Marie Andersson lyckades för övrigt fånga cirkusen på bild. Stort tack för det!