onsdag 7 september 2016

Konsten att komma i mål påklädd

Det blev lite semester ändå för vår del. Semester och fullständig datorfrihet vilket visade sig vara ganska välbehövligt. Därför har den oerört spännande tävlingsrapporteringen från vår helg i Frövi fått vänta. Länge. Men jag kan faktiskt nästan lova er att den rapporteringen är väl värd sin väntan. Den är faktiskt det. För den helgen var en riktig katastrof, På så offantligt väldans många kreativa vis.

Snigel gjorde sedvanlig succée. Jajamen. Jag tror hon på egen tass bidrog med minst 40 % av helgens underhållning. Resterande 60 % föll på min lott att bistå med. Igen.

Inför Snigels första agilitylopp hade jag bara bestämt mig för att få stopp på henne på balansen. Skit sak samma hur bara hon stannar. Vi måste liksom få ett bryt på de häringa galna flygfasonerna. Således placerade jag mig vid balansens slut inför starten. Placerar strategiskt en fot vid balansens slut och liksom böjer mitt knä över kontaktfältet samt sträcker ut mina armar i ett försök att, if all else fails, bodyblocka dårmuppen. Samtidigt som hon kommer ångandes över balansen så vrålar jag "ligg" i ett desperat försök att liksom överraska henne till den grad att hon stannar upp en sekund. Snigel ger mig ett överraskat ögonplir samtidigt som hon tar sats och skuttar upp i luften, genom mina utsträckta armar, över mitt utsträckta ben och landar tjusigt en halv kilometer från kontaktfältet samtidigt som jag chockat vrålar "jävla skithund!".  Sen drog hon igenom två tunnlar och passade på att ta A hindret och flyga över det kontaktfältet två gånger innan jag lyckades få henne av planen. Jahopp.

Hopploppet var inte det ett endaste dugg bättre. Visserligen innehöll det inte kontaktfältshinder alls men det betyder inte att det ändå inte går ypperligt bra att fullständigt tappa huvudet och diska sig fortare än kvickt ändå. Och det var ungefär precis det vi gjorde . Att släppa lös henne på planen kändes som att släppa lös en hormonstinn babian i en godisaffär. Helt utom kontroll och alldeles sjövild.

På söndagen hade jag snickrat ihop ännu en plan för att få  stopp på kamikazepiloten från helvetet. Den här gången planerade jag att kräla längs med balansen i samma hastighet som en myra tar sig över den klistriga sidan av silvertejp. Jag planerade även in en kaffepaus vid sidan av kontaktfältet för att ge henne tillfälle att fundera över sina synder.

Sagt och gjort. Jag släppte lös den svarta faran och lyckades på något magiskt vis få henne att ta de första fem hindrena i rätt ordning innan balansen. Väl vid balansen så lade jag i handbromsen och ser man på! Den tog kontaktfältet. I amöbahastighet. Visst. Den såg ytterst chockad ut. Visst, det gjorde jag också. Visst, ingen av oss såg riktigt klok ut. MEN HON TOG KONTAKTFÄLTET! Jag säger bara det.

 Sen brann det i bergerhjärnan. Fullkomlig eldsvåda. På samtliga plan.

Efter balansen så slog det fullkomligt slint. Frustrationen av att inte få flyga över kontaktfältet likt en missil radiostyrd av fulla, finniga tonåringar orsakade en smärre gräsbrand inne i den lilla lilla bergerhjärnan. Hon brändes raskt av de nästkommande fyra hindren, jag viftar och hojtar "slalom" lite sådär halvdesperat, Snigel slänger en blick på mig samtidigt som hon vrålar "apselut! jag ska bara ta det här andra hindret långtbortistan först!". Jahopp. Disk. Sen seglde hon tillbaka, tog slalom, lade krokben framför mina fötter och brände av åt vänster fastän jag tokpekade åt höger, bara för att smita in i fel tunnel. Då började det så smått brista för den annars tålmodiga matten. Jag bad henne lägga sig ner samt beordrade henne att koppla på hjärnan. Hon nickade lite förnuftigt att hon var med på min plan sen satte hon av igen och jag fick först stopp på henne på gungan. Där hon långsamt traskar över bara för att ställa sig med klospetsarna precis ovanför kontaktfältet och sedan ta ett jämfota skutt rätt upp i luften, efter landningen fortsäter det vilda skuttandet och hon liknar just nu mest en överförfriskad tasmansk djävul. Där och då brinner det även av i mattehjärnan. Kastar mig övervilddjuret och hivar upp henne i famnen. Nånstans får det liksom räcka. Det vilda djuret sprattlar och ålar sig likte det ehh vilda djur hon är och lyckas raskt få in båda sina gorillatassar innanför min tröja. Innanför min BH. Som hon raskt drar ner. Både BH och tröja. Och där står jag mitt på en agilityplan i Frövi, toppless, med endast ett sprattlande litet odjur som skydd. Och det sprattlande odjuret är liksom påväg att åla sig ur mitt grepp. Således kan jag alltså inte släppa taget med ena handen för att raskt fiska in behagen. Nix. Mitt enda alternativ är att springa in i mål och snabbt som ögat vända framdelen in mot en tältvägg, släppa hunden och hiva upp mina kläder samt avsluta det hela med ett Taaadaaaaaaa och buga mig inför publiken. Suck.

Skjut mig. Bara gör det. Varför måste jag alltid vara en vandrande cirkus vart jag än är? Jag får ju inte ens betalt för att göra mig till åtlöje liksom.

En censurerad film från topplessloppet. Bästa Monica slutade schysst nog att filma när själva topplessincidenten begav sig. Ytterst finkänsligt och kompisaktigt av henne måste jag säga. Jag tror det var ett misstag.



Sista i sista loppet fick jag väl i varjefall behålla kläderna på men det var väl också allt. Tre sekunder efter start så slutade bergern återigen att lyssna och seglade glatt över starthindret trots mitt desperata HÄÄÄR-vrålande. Disk. Igen. Sen fläpte hon sig i varjefall igenom resten av banan. Visserligen med en hoppteknik som mest liknade Agda 87s försök till poppig jitterbugg. Men ändå.

Efter denna incident har jag helt reviderat min definition av ett lyckat lopp. Fram tills denna helg innebar ett lyckat lopp såklart en nolla. Efter denna helg så innebär ett lyckat lopp att komma i mål påklädd.


Foto: Patrik Hjelm


Foto: Leona Örtenberg 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar