Hon var glad. Hon var snabb. Hon morrade i svängarna. Hon frivarvade till och med i ett lopp och tappade huvudet helt och hållet. Hon gjorde ett fantastiskt upplopp och formligen flög fram mot mål likt en elchockad iller. Hon gjorde många bra saker. Att ta slalom var inte en av dem.
I det sista loppet var jag så desperat att få henne att ta slalom att jag vrålar "du får en cheeseburgare om du tar det!". Needless to say. Det blev ingen cheeseburgare för Lus. Däremot så tröståt matte fyra stycken i bilen på väg mot landet. Det gjorde jag faktiskt. Lus fick inte smaka.
Förutom slalomvägran så är även Lus numera tjockare än någonsin. Och det mina vänner, det, det vill inte säga lite. För Lus har liksom varit tjock sen hon kastrerade för 3,5 år sedan. Nu är hon ännu tjockare. Att ägna dagarna på dagis ute hos bästa gudfamiljen har visat sig medföra vissa nackdelar. Eller fördelar beroende på vem ni frågar. Hos gudfamiljen finns det nämligen körsbär. Mycket körsbär. Lus gillar körsbär. Lus gillar visserligen exakt precis allt som man kan eller egentligen inte kan äta. Så egentligen är det av den anledningen helt irrelevant att nämna att det är just körsbär. Men jag gör det ändå. Att plocka upp Luspoop har de senaste två månaderna mest kunnat liknas vid hur det skulle kunna vara att plocka upp efter en kulspruta. Poopet innehåller enbart körsbärskärnor. Inget annat. Allt förutom kärnorna verkar ha lagt sig som två mjuka kuddar som likt fendrar sträcker sig längs med hennes bröstkorg. I snitt verkar hon äta närmare 75 körsbär per dag. Ja. Jag har gjort en överslagsräkning i samband med pooplockandet. Och ja. Jag är högst medveten om att körsbär inte är nyttigt alls att peta i sig om man är en Lus. Jag är högst medveten om detta. Men det är liksom inte så himlans enkelt att få henne att låta bli. Tro mig. Vi har försökt. Senaste upptäckten av ett jordgetingbo vid körsbärsträden tog raskt hand om de övriga fem hudnarnas eventuella körsbärsintresse. Jordgetingboet hade ingen närmare effekt på Lus. Likt ett vikingatåg så kastade hon sig in under trädet, fyllde munnen med så mycket körsbär hon kunde, rusade därifrån och tuggade glatt i sig sitt byte för att snabbt ställa sig på jordgetingspan i väntan på nästa tillf'älle att anfalla. Inte ens regn höll henne borta. Regn håller annars Lus borta från livet själv. Men nej. Körsbär segrar över allt.
Jag övervägde möjligheten att sätta munnkorg på hunden men insåg snabbt att den ynkliga lusen genast skulle lägga sig ner och självdö. Och det kändes faktiskt ganska så onödigt. Jag övervägde att sätta en krage på henne men förstod genast att den om möjligt bara skulle öka på hennes körsbärsmummseri. För med en krage på är man både skyddad mot jordgetingar och har möjlighet att ställa sig under trädet och bara vänta på att fylla upp sin alldeles egna körsbärsgodisskål precis inom snokavstånd. Matsäck liksom. Så nej. Istället åkte vi på en körsbärsfri semester till landet. Där mumsades det bara skaldjur, kantareller, nypon samt en och annan servett ur källsorteringslådan. Och möjligens ett halvt kilo skinka, några paket leverpastej och en och annan herrgårdsost. Till mitt försvar var inget av detta sanktionerat utav mig. Mormor tar nämligen egna initiativ när djuren är uppe och härjar i köket. Nämligen.
Så nu står jag här med en Lus som är så tjock att det ska mycket till för att lyckas pressa henne genom en dörröppning. En Lus som allt oftare går under namnet Lus af Tjockholm. Varje promenad ägnar hon åt att blänga anklagande på mig och nu senaste idag, efter att ha blivit medtvingad på en löprunda. så försökte hon omplacera sig själv till grannen. Hon hävdar att hon svälter. Hon hävdar att hon lider. Hon hävdar att matte borde skjutas. Jag hävdar att hon är tjock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar