Du är en sån. Bara så att du vet.

Jag är högst medveten om att den här bloggen ofta tenderar att fokusera på Snigelprylens bravader. Inte för att de andra inte tar upp oceaner av plats i min vardag, de gör faktiskt det. Inte för att de inte utmärker sig, för de gör faktiskt det. Inte för att de inte är världsgulliga, übersöta och alldeles genombäst och tokälskade, för de är faktiskt det och mycket mer.


Så nu har jag försökt att rannsaka mig själv till varför Snigelprylen liksom alltid är mitt i smeten och jag har inte riktigt lyckats komma fram till något annat än att hon helt enkelt är Mest. Mest i vägen. Mest galen. Mest knäpp. Mest i mitten. Mest pestig. Snigel är helt enkelt mest av allt. Alltid. Hon är den ständiga vageln i ögat. Den ständiga flugan i soppan. Hon är överallt precis hela tiden och det liksom går inte att inte upptäcka henne. Det är en hund som man antingen älskar eller blir galen på. De flesta som träffar henne faller, av någon högst outgrundlig anledning, in i kategori nummer två. Snigel är helt enkelt väldigt mycket. Mest. Mest glad. Mest kärleksfull. Mest benägen att krypa under skinnet på dig eller fastna i en råbandsknop med tungan kring dina tonsiller av pur glädje över att äntligen ha fått återförenas med dig efter hela två minuters separation. Hon är en hund som syns. En hund som hörs. En hund som ja. Helt enkelt är mest. Igen. De flesta normalt funtade människor börjar desperat slita sitt hår efter tre minuters umgänge med prylen. Hur kan något vara så jäkla lyckligt. Hela tiden? Det är onaturligt!


Jag själv går däremot alltid runt i ett lite rosaluddigt kärleksmoln till denna hund. Hon är min själsfrände och vi är så innerligt lika. Jag är nämligen precis lika mycket mest som henne och folk verkar raskt klassificera mig i en av samma två kategorier som Snigel hamnar i.


Så när Snigel glatt hoppar upp i sängen för att hälsa på mitt moderskepp en tidig morgon på landet och formligen anfaller henne med hela kroppen. Trampar på Lus. Sätter sig på moderskeppets arma huvud. Petar ut minst ett öga med en gorillatassklo för att sedan göra en saltomortal och landa på hennes mage så att luften formligen går ur henne innan hon tvånglar upp henne efter bästa förmåga.


Då suckar moderskeppet, skakar på huvudet och konstaterar "Du vet de där föräldrarna vars vidriga småbarn ränner upp och ner i flygplanskorridoren samtidigt som de vrålar ända från tårna? Du vet de där föräldrarna som sitter kvar på sin plats, knäpper händerna och bara ler åt hur fantastiskt kreativa och försigkomna barn de har som på egen hand ställt till med hela havet stormar och vält tre serveringsvagnar högt uppe i luften. Du vet dem? Du är en sån. Bara så att du vet.".


Kommer då på mig själv med att sitta och skratta. Och le, lite sådär fånigt åt Snigels framfart. Med händerna knäppta i knät. Jahopp. Jag är alltså en sån ja. Bara så att ni vet.

Foto: Patrik Hjelm

Foto: Emma Hammar