Snigel har ju haft tävlingspaus i 5 veckor nu eftersom hon fick ont/blev stel i ländrygg och karpalled efter tävlingen i Fagersta. Frågar man henne så var pausen helt vansinnigt onödig och matte är fullständigt dum i huvudet. Frågar man mig så känner jag mig ganska nöjd eftersom hunden nu verkar vara både stelfri och smärtfri. Lika galen som alltid men det är ju inte ett tillstånd som påverkas det allra minsta oavsett hur ont hunden har ändå. Med andra ord är galenskap en ypperligt dålig barometer i Snigelsammanhang.
Jag hade inga som helsta förväntningar för dagen. I varjefall inga positiva sådana. Men jag hade däremot en hel drös med ytterst spännande potentiellt möjliga scenarion. Fast som sagt. Det involverade liksom ingenting som egentligen var särskilt framgångslovande på planen om vi säger som så. Snigelprylen har ju fortsatt att flärpa halvt ihjäl sig på träning. Inget bra flärp. Inte bra alls. Har jag sagt höger så har hon bränt av åt vänster. Har jag sagt genom så har hon istället flugit över fyra hopphinder. Kontaktfältsträningen behöver jag väl inte ens nämna. Sumsummarum så har vi haft samma förutsättningar till långlivad symbios som en utsvulten bengalisk tiger och en spädgris.
Så sannolikheten att vi skulle lyckas ta oss igenom en hel bana i rätt ordning, tillsammans, var väl ungefär lika troligt som att lyckas stoppa tillbaka kaviar i en kaviartub. Alltså banvandrade jag och letade diskmöjligheter. På de sekvenser där jag såg klara diskmöjligheter hittade jag på en egen sekvens som vi då skulle köra för att snabbt göra nått rätt, samarbetsaktigt och belöningsbart innan vi brände av planen och gömde oss längst in i tältet. Jag planerade även för hur jag skulle bete mig om hunden drog iväg på ett eget frivarv. Bästa alternativet torde vara att snabbt dyka in i en tunnel och lägga mig i fosterställning och kvida som en skadeskjuten bäver tills hunden behagade återvända till jorden.
Behöver jag säga att jag blev både förvånad och överbevisad. Förvånad över utfallet och överbevisad om att min hund faktiskt är ganska så skitbäst ibland. På 29,31 sekunder lyckades Snigeldjuret köra sitt antagligen bästa hopplopp någonsin. På 29,31 sekunder lyckades mattemojängen springa sitt allra snabbaste agilitylopp någonsin. För att vara en blekfet, kort, astmatiker såklart. Som vi sprang! Och så rätt det blev! Förutom de där evinnerligt vida svängarna som Snigel alltid och oundvikligen ägnar sig åt så fanns det liksom inte så mycket utrymme för förbättring. Känslan när vi gick i mål. Tillsammans. Dessutom rätt mål. Inte målet på andra banan. Den känslan var lite obeskrivlig. För jädrar i min lilla låda vilket sammarbete vi hade. Jag slutade tänka och bara sprang. Vilket visserligen kanske mest berodde på att vår kära agilityfröken stod vid sidan av planen och skrek sig blå och jag därmed inte vågade något annat. Meningen "nu springer du för i helveteeeeeeeeee" kommer för alltid att eka genom mitt huvud varje gång jag bemödar mig med att röra mig snabbare än den amöba jag egentligen är. Uppenbarligen hade den önskad effekt.
Eftersom loppet inte finns på film så kommer jag envist hävda att jag sprang toksnabbt och att loppet var så tokvackert att man fick tårar i ögonen. Finns det inte på film så finns det inte på film liksom. Så ni får helt enkelt lita på min ytterst ödmjuka beskrivning.
Det hela räckte visst till en andraplats samt Snigls tredje pinne i hoppklass 2. Hoppsan. Ibland är hon allt bra magisk.
Sen väntade agilityloppet. Och ja. Vad ska jag säga? Magin gick liksom över. På banvandringen så ägnade jag mest tid åt att gå mellan hinder 1-3. Hinder 3 var balansen. Således fanns det liksom inte egentligen så mycket mening med att trötta ut sig och banvandra resten alls faktiskt. Men mot bättre vetande gjorde jag det ändå och fylldes av en alldeles jättepirrig längtan att få lov att springa hela banan. Alla hinder. I rätt ordning. Med kontaktfält. Men nej, vi vet ju alla hur bra just det där går med flygprylen för närvarande.
Bestämde mig för att vi ändå skulle lyckas sätta det där förbaskade kontaktfältet på balansen, om jag så skulle behöva hockeytackla hunden. Jag ville ju så gärna testa resten av banan. Alltså fick jag för mig att vråla "stannaaaaa" i ren desperation när Snigel närmade sig kontaktfältet. På en mikrosekund så stannade hunden. Hon plirade lite förvånat på mig där hon lydigt hade stannat en halvmeter norr om kontaktfältet innan hon tog sats med allt bakbensskutt hon kunde uppbringa och seglade elegant över hela jäkla kontaktfältet och landade någonstans strax sydväst om nordpolen. Jahopp. Det var den banan det. Jag kom liksom av mig litegran och glömde helt bort att plocka upp hund och hiva upp henne på balansen igen. Istället sprang jag förvirrat vidare som en yr höna tillräckligt länge för att hon även skulle flyga över A-hindrets kontaktfält. Fan.
Nåja. I den här takten kommer vi att ha 100 pinnar i hoppklass innan vi lyckas sätta ett enda kontaktfält. Skitsport.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar