som att köra en porsche med punkterat framdäck

Nejmen vad sägs om ännu en tävlingsuppdatering? Det låter väl ruskans spännande!
Helgen tillbringades nämligen i Fagersta i strålande Keep It Easy sällskap. Agilitytävling i dagarna två för fladderhjärnsnigeln och övrigt tävlingshäng och plaskiga skogsaktiviteter för resterande töser.

Lördagen bjöd på tre agilitylopp. Med andra ord bjöd dagen även på tre diskar. Jajamen. Men denna dag var faktiskt diskarna både planerade och frivilliga från min sida. Jag har nämligen efter Gotlandskatastrofen fått inse att vi behöver börja om lite med det här med både kontaktfält och frivarvsmuppande och bristande samarbete. Alltså hade jag på förhand planerat att diska byxorna av oss båda i princip hela helgen och istället få till lite vettig tävlingsträning och kanske åka från Fagersta med lite mera vett i skallen på oss båda.

Första loppet bjöd på två hopphinder och en balans på raksträcka. Snigel bjöd på en flygtur redan där varpå jag plockade upp en förvånad Snigel i famnen och skuttade tillbaka till balansen, tog om den och belönade ett tokfint kontaktfält samtidigt som vi tjoade oss av planen med en mycket nöjd matte. I lopp nummer två tog fröken hönshjärna ett hopphinder, en tunnel och ett slalom i bra fart och rätt ordning varpå hon sen bestämde sig för att ta ett eget litet frivarv och bränna av 3 tunnlar och arton hopphinder på egen tass. Jag kallade in henne, lyfte upp henne och satte ner henne vid A hindret där hon sen tog ett mycket tjusigt kontaktfält varpå vi tjoade oss av planen och tokbelönade det fina kontaktfältet. Lopp nummer tre började precis som lopp nummer 1 med två hopphinder och en balans på en raka. Självklart misslyckades prylen med att ta det livsfarliga kontaktfältet varpå jag återigen plockade upp henne och tog om balansen för att sedan lämna planen under massa tjo och tjim och jackpottbelöning. Ingen som helst inlärning skedd. Vilket jag visserligen inte hade förväntat mig, istället har jag räknat med att diska oss på de närmaste 457 agilityloppen med glatt humör. Men sen fick jag se filmen som Sandra hade tagit, och jag ser då att hon inte alls hoppar av kontaktfältet i tredje loppet som hon gjorde i det första. Jag vet att hon inte tog det eftersom jag sprang brevid och tydligt såg missen, men det jag däremot inte såg är att hunden faktiskt inte alls gör ett mega skutt upp i luften som hon brukar. På filmen ser det nästan faktiskt till och med ut som att hon tar det. Vilket hon ju inte gjorde, istället så tror jag att hon helt enkelt springer av vid sidan eftersom hon är så upptagen med att glo på sin flåsiga matte. Så det blev faktiskt inget egentligt flygcert i detta fall och jag skulle nästan vilja påstå att någon yttepytteliten gnutta av inlärning kanske skedde. Inte rätt. Nej nej, men ja, så länge hon inte skuttar två meter upp i luften och fastnar i ett rotorblad så får jag i dagsläget känna mig rätt nöjd med det.

Hur som haver så kände jag mig märkligt nöjd och tillfreds med lördagens diskar. Riktigt så där pirr i magen nöjd till och med. Vilket ju egentligen är ganska så tokmärkligt. Men jo. Det kan faktiskt vara kul att diska sig. I varjefall när man planerat att göra det. I varjefall när man får till det precis så som man tänkt. I varjefall när man liksom inte blir sådär paffigt överraskad och alldeles tokvilse när disken plötsligt inträffar därute på plan. I varjefall när man ser till att ha tokroligt i allafall.

På söndagen laddade vi om för hopplopp. Inga flygkontaktfältshinder. Men fortfarande sjuhundra möjliga och omöjliga hinderkombinationer för en frivarvande flärpmupp. Alltså planerade jag för diskar och annat fix och trix för att öka samarbetet. Snigel tar alltid leksaksbelöning på träning men aldrig aldrig på tävling. Självklart mitt fel eftersom jag glatt står och petar köttbullar i hunden innan varje start, dels för att lugna ner galenpannan, dels för att lugna ner stressmatte. Alltså var dagens första mål att förändra hela vår startrutin för att öka chanserna till någon form av agilitymässigt samarbete. Alltså toklekte vi en bra stund innan start, långt från startområdet. När vi hade lekt klart och det bara var några få startet kvar så lämnade jag över hunden till Sandra och smet iväg utom synhåll. Precis innan vår start kom Sandra med mattelängtande Snigelleverans och vi gick nästan genast in på banan och körde igång. Och se på katten i randiga långkalsonger! Inte ett enda frivarv. Visst, hon var tillbaka på ruta ett när det gällde hopp och svängteknik och jag letade febrilt efter håv och metspö inför varje sväng för att hala in henne igen. Det närmaste frivarv vi kom var att hon smet bakom ryggen på mig efter slalom i första loppet och tog fel tunnelingång. Men jag tycker knappt att det gills som frivarvsförsök. Skit händer i den här sporten. Ofta. Mycket. Det är bara att gilla läget och tjohoa lite extra över sånt som gick bra.

I lopp nummer två körde vi på samma startrutin och jajamensan! Inga frivarv! Visserligen en disk, men denna gång var den 100% matte medierad. Tydligen räcker det inte med att man bara tänker på vilket hinder hunden ska ta. Man måste tydligen även peka rätt. Märkligt. Good dog. Shame about the handler. Tur att hunden är förlåtande.

I lopp nummer tre frivarvades det inte heller och hon var inte fult så utom kontroll i svängarna (även om vi hade lite strul här och där). Noll fel och en andra plats med pinne blev resultatet och avslutet på en fantastisk agilityhelg.

Det jag är mest glad över från helgen är faktiskt inte vår pinne. Nej, det är faktiskt våra diskar. Lördagens bra diskar, söndagens förbättring av samarbete i alla tre loppen. Det är jag mest glad för. För nu ska vi hitta tillbaka till den däringa fina glansiga rosaprickiga bubblan vi haft fram tills alldeles nyssens. Den bubblan ska vi hitta tillbaka till båda två. Att köra agility med Snigel för närvarande är liksom lite som att köra en porsche med punkterat framdäck - vilt, galet, nervkittlande livsfarligt och man har liksom ingen som helst aning om hur det kommer att sluta.

Så nu jäklar ska vi diska vidare under hösten tills vi får lika fina lopp på tävling som vi faktiskt allt som oftast får på träning. Dessutom ska vi ha kul. Skitkul till och med. Så det så.