Förra helgen sadlade vi om och tävlade rallylydnad i dagarna två alla fyra. Eller alla tre kanske jag snarare borde säga. Alla tre tävlade rallylydnad. Vad den fjärde gjorde har jag faktiskt ingen som helst aning om. Att Snigelprylen fortsatt befinner sig i ett annat solsystem är då ett som är helt säkert i varje fall.
Flickorna Lus och Fisk skulle debutera i fortsättningsklass och Snigelmuppen i mästarklass. Lushund förvånade stort på lördagen, som inleddes med hällregn, genom att inte stå och sloka och smälta bort likt spunnet socker i det plaskiga vädret. Inte ett enda smält faktiskt, istället viftade hon på allt hon hade och var så glad så glad. En tredjeplats, 95 poäng där hon fick hjärtevärmande avdrag för att hon var en sån glad skit att hon till och med hoppade glatt på mig. Tjoho på det liksom.
Fiskpinnen hade svårt att hålla helt ihop i miljön, och vi har liksom aldrig typ nästan någonsin tränat utan koppel nära någon som helst form av civilisation någonsin. Så även matte var skapligt nervkittlig och knäskålsskakig. En eller två felövningar, lite nosande och andra små missar, men 73 poäng och därmed ett godkänt resultat lyckades den lilla prylen samla ihop.
Snigel vet jag faktiskt inte alls vad hon pysslade med. Inte alls faktiskt. Alltihopet var liksom bara så ytterst märkelkonstigt att det till och med vad märkligt för att vara henne. Så fort vi klev över bandet blev hon som en äggsjuk huvudlös höna på amfetamin. Hon kunde inte ett enda moment. Inte ett enda. Visst. Hon försökte. Det gjorde hon faktiskt. Men när man ber om sitt och istället får backa sexton steg och gör en tjusig balettpiruett innan du hoppar fyra steg fram och sen ger vacker tass. Då blir man lite matt. Och trött. Så innerligt hjäntrött faktiskt. Jag vet inte exakt var någonstans i den äggsjuka katastrofen vi lyckades med att diska oss. Men diska oss det gjorde vi. Flera gånger. På samma runda. Och jag raglade av planen fullkomligt kortslutad i hjärnan. Mupphund.
Söndagen ägnades även den åt rallylydnad. Både Lus och Fisk skötte sig så fint så fint. Trots att det bara en stund innan det var den skotträdda Fiskens tur att äntra plan smällde av en jädrans massa skott på avstånd och Fiskpinnen höll på att fullkomligt krypa ur sin panering av skräck och panik. Men hon samlade ihop sig och gick en fin runda på 87 poäng eller något åt det hållet. Lusen var så glad så glad hela rundan men vid varje skylt där hon skulle sätta sig så fick vi lite kommunikationsproblem. "Sitt" sa jag lite glatt åt hund. "Jajajmen, jag sitter" svarade Lus lika glatt. "Öh eh nä. Du står. Sitt är du snäll". "Jajjamen, jag sitter" svarade Lusen muntert. "Öh, äh nä, det gör du faktiskt inte". Vid varenda sittskylt. Vid varenda en hade vi samma diskussion innan vi enades om att hon kanske faktiskt inte alls satt och kanske borde försöka göra det. 92 poäng blev det ändå, och båda töserna avslutade helgen med 2 godkända resultat var.
Snigelprylen? Vart ska jag börja? Eller sluta? Ja, sluta är nog en bra idé, för vare sig början eller mitten eller det som hände nästintill slutet var något vidare värst att ha. Samma huvudlösa höna som igår. Dock kunde hon denna dag faktiskt ta sig förbi ett par enstaka skyltar utan att helt stressa till sig eller matten en hjärnblödning (och hon lyckades märkligt nog behålla 53 poäng hur nu det gick till). Men nog var det nära. Jag har helt ärligt ingen som helst aning om vad hunden pysslar med och vi har i dagsläget inget som helst fungerande samarbete. Från att ha haft en gemensam bubbla av stål har vi i dagsläget lika mycket fungerande samarbete som två motpoliga magneter i en tsunami. Men det vänder väl det också. Lite mindre hormoner. Lite mindre Arlas mjölkfabrik på den skendräktiga damen och kanske lite mer aktiv träning och en himelens massa tjoho så löser vi nog det här också.
Goa Emma var så gullig att hon fotade oss under söndagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar