Jag har nämligen ingen semester i sommar. Vilket somliga stunder gör ganska så ont i själen. Särskilt när solen gassar och himlen strålar och allting är sådär underbart somrigt. Just då så svider det faktiskt ganska så ordentligt. Alltså vill jag såklart göra det bästa av den lediga stund jag har. Det allra mest sommarbästa som går liksom utan att vara sommarledig på riktigt. Och vad är liksom mer somrigt eller mer bäst än att få sola och bada?
Till detta bör tilläggas att jag är västkustbo i själen. Nästintill varenda sommar i mitt liv har tillbringats på en ö i västkustens vackra saltiga hav. En ö med rosa granitklippor. Kristallklart himmelsblått vatten, ljust sandiga bottnar och mjuka vackra klippor. Det är sommar för mig.
Numera bor jag i Stockholm. Och missförstå mig rätt här. Jag gillar Stockholm. Jag gör verkligen det. Jag älskar den vackra naturen varenda vareviga dag. Men för att vara en stad som består av en infernaliskt massa öar i en skärgård så är det baske mig förbenat svårt att komma åt vattnet. Kustlinjen är mestadels att likna med en överväxt trädgård och man behöver egentligen en machete alternativt en mindre skogsröj för att så mycket som kunna komma åt att doppa tårna på andra platser än större offentliga stränder. Om man sen mot förmodan ändå lyckas komma åt det där blöta är vattnet oftast av samma färg som en riktigt vällagrad whiskey och man står med dy och eller alger upp till knäveckan. Så nej. Med mina mått mätt så är just det här med badmöjligheter kanske inte Stockholms allra bästaste egenskap.
Men tydligen så ska det ju liksom finnas en ordentlig skärgård här runtomkring. Med riktigt vatten. Saltaktigt vatten. Klippor. Mindre whiskeyfeeling helt enkelt. Jag har i varjefall hört ryktas att så är fallet. Alltså hade jag bestämt mig för att denna dag skulle ägnas åt att hänga just där. Vid skärgården. Med fötterna i det blöta. Helst på en klippa. Men först behövde vi hitta nämnda klippa i nämnda skärgård. Något jag egentligen inte trodde var så svårt. Det borde rimligtvis räcka med att styra fordonet österut ungefär så långt man kan komma. Eller tills fötterna blir blöta.
Trodde jag. Oj så fel jag hade. Herreminge så fel jag hade. Tre timmar. Ja tre timmar ägnade jag åt att puttra runt med flickorna bak i bagaget i ett desperat försök att hitta vatten. Skärgårdsvatten. Saltaktigt vackert sådant. Gärna med en klippa att sitta på. Men inte alls nödvändigt. Vad som inte heller var nödvändigt efter första timmen var salthalten. Den började bli av underordna betydelse. Efter ännu en halvtimme så behövde jag inte ens en klippa. Efter två timmar så behövde det inte ens vara skärgårdsvatten bara det var vatten. Efter två och en halv timme så övervägde jag faktikst att ta en simtur i det grönmurkiga träsket ute i hästhagen vi vid detta laget hade passerat tre gånger. Tillslut bröt jag ihop. Svor ve och förbannelse över havs och kustbrist på ön jag befann mig på och styrde snopet bilen hemmåt igen. 28 grader varmt. Gassande sol. Och min tidiga morgon var inte längre lika tidig och jag var argare än nånsin.
Styrde bilen ut mot Ekerö, där vi alltid hamnar, och trasslade oss genom skogen till det enda skapligt dugliga badställe jag känner till där man slipper machete och grässtrån och pissemyror mellan skinkorna. Som tur var så var just den platsen ledig. Tur. Tur för de som annars hade råkat sitta där menar jag. För helt ärligt var jag så förblindad av havs och skärgårdsbrist att jag nog inte alls var vid mina sinnens fulla bruk. Alls.
Släppte lös flickorna som överlyckligt flängde ner mot vattnet. Fisken simmade iväg, Snigel hängde som vanligt vid vattenkanten och plaskade eftersom hon inte simmar. Lus åt upp en pinne. Själv kände jag hur ilskan började rinna av mig och jag bestämde mig ganska så snabbt för att jag kanske inte behöver flytta till andra sidan landet precis än. För det var ju faktiskt ganska så fint här. Och hundarna var väldigt glada. Så pass glada att Snigelprylen helt hux flux bara sådär kastade sig i vattnet efter en tut och simmade. Frivilligt. Jahop. Efter nästan tre år av simmskolor, pedagogiska och opedagogiska simövningar och lockande och pockande in absurdum så valde den just denna dag att börja simma. Vilken tur. Och simma. Det gjorde den. Visserligen med samma teknik och finess som om en stelopererad steoridstinnhockeyspelare skulle framföra ett stycke ur svansjön. Men simma. Det gjorde den. Och matte var glad. Löjligt glad. Så glad att jag till och med började älska världen igen, tänk att det fortfarande fanns flera flera timmar kvar av dagen att göra precis just detta.
Slog mig ner i solen och åt min mycket försenade frukost och såg fram emot resten av dagen med mina tjejer. Mycket bad skulle det bli! Åtta minuter senare ser jag hur något suspekt flyter förbi. Det suspekta blir allt fler och jag inser att det inte helt omöjligens rör sig om algblomning. Jomen tack då. Tack. Slutbadat helt enkelt. Nåväl. Solen skiner ju ändå.
I åtta minuter till. Sen börjar det mullra över vattnet och jag ser hur mörka moln dykt upp från ingenstans och i rask takt rör sig mot oss. Mina numera skotträdda pyrreflickor trivs helt plötsligt inte alls på vårt fina badställe och jag får helt enkelt bittert inse att det helt enkelt inte var meningen att vi skulle ha en härlig semesterdag just denna dag. Tydligen inte.
Fyra meter från bilen så kastar sig alla tre tjejer huvudstupa fram i gräset, i ögonvrån ser jag något som inte alls påminner om ett skosnöre utan mer som en redig cykelslang. Den svarta cykelslangen ringlar iväg samtidigt som jag skriker i högan sky varpå tjejerna chockat hoppar iväg från den gigantiska ormen och undrar om jag helt tappat vettet. Jo nästan. Nästan att jag tappade hela vettet. Huggormsbett är min största vår och sommarfasa. Största vinterfasan är att bli ihjältrampad av älgar men det behöver vi inte gå in på idag.
Förutom det så inträffade den största katastrofen av dem alla. Fisken tappade bort sin favorit-Tut. Japp. Den liksom bara försvann. Och katastrofen är därmed ett faktum. Jag har nu ett lager på 8 stycken identiska tutar. Men nix. Nope. Inge av dem duger. Enligt Fiskens egen utsago är de helt enkelt inte äkta. Och jag ger upp.
Summan av det hela är att jag bedömer gårdagens sommardag till en riktig sommarfloppsdag. Dagens enda positiva var snigelsimning, att ingen blev ormbiten och att jag överlevde resten av dagen utan att bryta nacken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar