Tävlat helt slut på mig själv

Helg och tävlingsuppdateringar verkar vara vårt nya svarta för tillfället. Inte för att vi inte har en massa händ under veckan. Nej nej. Här händer det alltid händ. Jämnt och ständigt faktiskt. Det blir liksom lite lätt så när man har de hundar jag har helt enkelt. Det som däremot ytterst sällan händer under veckorna nuförtiden är extra tid. Tid att göra ingenting till exempel eller tid att skriva ett blogginlägg. Sån tid händer liksom ytterst sällan. Så ni får helt enkelt nöja er med ännu en tävlingsuppdatering.

För visst har vi tävlat idag. Jajamen. Tävlat helt slut på mig själv såpass att jag inte har någon som helst aning om hur jag ska lyckas förflytta mig från soffan till sängen för att sedan kliva upp i morgonbitti och göra om hela alltihopet på ännu en tävling.

Snigelprylen körde hopp och agilityklass på Väsby BK. Hopploppet gick liksom åt pipsvängen redan innan vi hade startat. Platsade prylen och började gå upp i banan för att placera mig för en leadout. Ser i ögonvrån hur Snigel börjar tjuva och lyckas få stop på henne med nosen bara nån centimeter från att dunka i första hopphindret. Inser snabbt att jag nu har två val. Antingen så skyndar jag mig upp till en bättre position och riskerar att hon ändå tjuvstartar på riktigt och än en gång blir förstärkt i det här förnipprade dumma beteendet, eller så släpper jag henne på en gång så att hon åtminstone startar på signal men jag riskerar att hamna jättetokigt till inför mitt byte. Väljer alternativ två och efter det gick väl allt åt skogen ungefär. Jag glömde bort vad jag höll på med eftersom jag är erkänt kass på att ändra min plan när det inte går som eh planerat. Vi diskade oss så att det tjongade om det. Sen hade vi kvartssamtal gällande tjuvstarter.

Agilityloppet nollade vi och tiden höll för en andra plats och en pinne utan alldeles för många missförstånd mellan mig och flärpmuppen. Tjoho på den liksom!

Det allra läskigaste och mest nervpirrande uppdraget för idag var inte Snigeltjuvstarter eller att akta sig för att bryta lårbenshalsar på agilityplanen. Nej. Idag hade vi något ännu mer knäskaksframkallande på schemat. Nämligen Fiskpinnens allra första tävlingsdebut. Två starter i rallylydnad nybörjare tyckte jag för nån månad sedan var en utomordentligt lämplig sak att anmäla Fiskpinnen till. En månad innebär ju oceaner av tid att träna rally på. Eller hur? Särskilt för en hund som alldeles nyligen börjat lära sig ingångar och att hålla en fotposition i mer än en halv mikrosekund. Och tanken var ju väldigt god eftersom en månad rent tekniskt sett innebär mängder med rallyträningsminuter. Om det bara inte vore så att jag envist envisats med att tjuvträna agility med Snigel under vartenda planerade rallyträningstillfälle. Hela tillfället.

Fisken är liksom inte Snigel som besitter en ganska så stor portion både naturlig och inlärd följsamhet. Fisken är inte sån. Fisken är oftast följsam i en mikrosekund, tills ett löv blåser, en dörr stängs, en människa fiser i Hong Kong sen kastar hon sig ut i kopplets längd och försöker lämna solsystemet i halv om halv panik. Numera går det vanligtvis att lugna henne och få tillbaka ett uns fokus men det brukar ta minst några minuter och en skaplig portion övertalningsförmåga och veckopengshöjningar. Alltså kanske inte helt ultimata förutsättningar för dagens spektakel. Igår när vi tränade rally  tjuvtränade agility så slog det mig att vi hittills inte tränat på att gå mer än en skylt utan belöningar. Dvs. inte en enda kedja. Jomen grattis. Således tvångstränade jag faktiskt äkta rally en kvart efter snigels agilitytjuvträning och det gick faktiskt så långt över förväntan att jag var tvungen att skrapa upp hakan från backen. Visserligen var vi då alldeles ensamma i antagligen hela postnummerområdet och inte så mycket som en daggmask behagade agera störning. Men ändå. Fisken imponerade.

Men idag. Med en tokstressad matte som joggade mellan agility och rally banvandringar och försökte få ihop våra starter samt en Fisk som panikade över den pågående agilitytävlingen. Då kändes det liksom inte så lovande. Men målet för vår debut var enbart att lyckas hålla kvar Fisk på planen i minst 3 skyltar och snabbt belöna och lämna planen innan full panik inträdde. Döm om min förvåning när Fisk några minuter innan vår start tokleker, godismumsar, brottas,kampar och flärper runt som en galning precis utanför banan. Hur cool som helst. Vilken känsla! Ni anar inte hur häftigt det är att hon kan göra en sån sak. Men sen precis när vi just ska till att starta så sjunker hon ihop, fäller in flärpet och jag ser hur hon är på väg bort till nevereverscaryland. Hjälp! Lyckas på något magiskt vis ändå peppa upp henne så mycket att hon faktiskt följer med mig in på banan. Den flärper inte men den ser inte heller ut som att den ska hänga sig i kopplet. Och på något magiskt vis lyckas vi ta oss runt hela banan och stundvis ser jag faktiskt hur hunden ser nästan så där fnitterglad ut som hon kan göra ibland när vi tränar bara hon och jag. Hon utför varje moment, om än kanske lite tvekande vid vissa skyltar och så fort hon hör en hund skälla eller någon andas lite väl högt så vrider hon bort huvudet och vägrar ta kontakt med mig. Men ändå! Fisken tävlingsdebuterade! Fisken dog inte! Fisken var ganska så glad till och med och baskemig om hon inte lyckades skrapa ihop ett godkänt resultat på 86 poäng i första rundan! Makalöst!

I runda nummer två så hade jag ungefär samma målsättning som i den första. Inte dö. Inte fly. Belöna flärp. Den här banan var skapligt mycket klurigare ur Fiskperspektiv eftersom den bestod av många snarlika skyltar. Fisk har relativt svårt att sortera mellan kommandon i vanliga fall och blir hon det minsta stressad så kan hon inte skilja på något alls. Nåväl. Den flärpte, den lekte och den var alldeles galet glad utanför planen en stund innan vår start. Lagom till starten så tonade hon ner sig, men kändes inte fullt så på väg in i dimman som hon gjort i första starten. Vi tog oss runt och även om hon frös till och tittade på annat i början så hade hon ändå en väldigt trevlig attityd nästan hela rundan. Svansen gick och hon kändes samlad och kontrollerad och hon gjorde precis allt som jag bad om vid precis rätt tillfälle. Herregud. Två rundor och hon vare sig checkade ut, lämnade plan eller flydde till skogs. Helt galet.

Vad som visade sig vara än mer galet var det faktum att andra rundan visst landade på hela 95 poäng och en tredjeplats. En pallplats! I en hundsport! På en tävling! För Fisk! På riktigt! Milda makaroner säger jag bara. Jag hade verkligen aldrig någonsin kunnat tro att Fisk skulle klara av en hel tävling. Jag trodde faktiskt inte det. Inte med sådana resultat. Hon har kommit så galet långt i sin utveckling från den darrande, livrädda, vettskrämda lilla Fiskpinnen hon en gång var när hon kom hit. Fantastiska lilla Fiskeflärp säger jag bara. Oj så stolt jag är över dig!

Lushunden agerade maskot och allmän avfallskvarn och mumsade snask, tutade runt och var mer än lovligt lycklig över att hon minsann inte behövde tävla. Hon var till och med såpass lycklig över det att hon kamptuggade på min tröja och glädjemorrade av bara farten.

Blir alldeles tårögd över att se på den här filmen. Ni som har följt oss från start eller som träffat Fisk när hon har sina sämre stunder, jag tror ni förstår varför jag blir alldeles till mig över det här.