Lördagen spenderades med friluftiga och utforskande strapatser och aktiviteter ute på Färingsö i oändligt många timmar. Choklad intogs. Hundar motionerades. Skavsår uppstod. Sammantaget hade vi en mycket mycket bra dag. Mupphundarna likaså. I förmiddags tuffade fruktsalladen med tillhörande mattetant hemåt igen och vi kan bara konstatera att det här görs alldeles för sällan. Kom snart tillbaka!
Vid lunchsnåret drabbades vi utav akut agilityabstinens och tutade därför ut till klubben för lite
Sen gav vi oss på den förbaskade gungan. Den förbaskade gungan vi hade en faslans massa otur med nu igen i fredags. Men nu hade jag en ordentlig plan. Jag började med hopphinder efter gungan som hon fick börja med att ta, sen baklängeskedjade vi in gungan, lade till tunnel och/eller hopphinder innan och ja. Det var liksom det. Tjoho sa Snigel och vroomade på. Det här var ju visst också agility! Precis samma som med balansen. När hon väl fattar att gungan också är agility så lossnar det liksom. Hela hennes kroppshållning och attityd på gungan ändrades ögonblickligen. Innan jag satte dit hopphindren provade vi en gång utan, och då tvekade hon som vanligt, jag fick locka, tjata och gnata på henne och när hon väl börjar närma sig mitten så lägger hon sig ner och kryper sakta sakta och tveksamt framåt, allteftersom jag tjatar. Men efter hopphindertillskotten och så vidare så ändrades allt. Visst, vi har lång väg kvar men det här är det största framsteget vi haft med skiten på ruskigt länge.
Den som briljerade allra allra mest var Fisken. Fisken som kom ihåg vår tunnelträning sen sist. Fisken som var tokpepp och glad som en salongsberusad dansbandsräv på en Finlandsfärja under happy hour. Hon vroomade sig igenom tunneln, gång på gång, utan att jag behövde kasta in tuten först. Det här ska ni veta är enormt stort för den här damen. Enormt stort säger jag bara. Förutom det så tog hon hopphinder. Flera stycken, med svängar. På min signal. Utan förkastad tut. Fisk har aldrig tagit ett hopphinder med flit. Hon har inte ens klarat av att kliva över en hoppbomm som ligger ensam och hinderstödslös på marken. Hon har envist hävdat att den är lika livsfarlig som en giftorm. Jag har heller aldrig fått henne att så mycket som runda ett hinderstöd trots enträgna försök. Men inte idag. Inte för superfisk. Superfisk som dessutom stod max 8 meter från mig och Snigel som gungtränade. Där stod hon med sin tut i munnen, viftandes på svansen, och plirade lite nyfiket på oss. Inget flyktbeteende. Inga försök att pressa sig genom stängslet likt vitlök i en vitlökspress, inga asplövsdarrningar och inga panikyl. Helt jäkla tokmagiskt det här. Nått så sanslöst magiskt att jag liksom inte vet hur jag ska hantera det hela. Vilka framsteg! Vilken attityd! Vilken himlans glad och skitlyckligpinnfisk! Det ni!
Lus ville helst inte träna något annat än godsissök i gräset och det fick hon ju såklart göra. Hur mycket hon ville till och med.
Två alldeles galet fantastiska timmar med träning och en himlans massa lek och bus i leran med tjejerna samtidigt som snön piskade oss tårögda. Vilken alldeles tokpiffig eftermiddag vi fick oss, tjejerna och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar