Nej, min specialisering inom området irrationella rädslor beror allra mestadels på den arma lilla Fiskprylen. Fiskprylen har haft en hel del irrationella rädslor sen hon kom. Irrationella rädslor som satt min klurighets- och tålamodighetsförmåga på prov många gånger om på en sisådär daglig basis. Att klura ut sätt att hjälpa fröken hantera dessa rädslor har liksom varit en lika stor del av vår vardag som grävlingsmangel, gapvrål och födointag. Alltså känner jag mig rätt så specialiserad liksom. Och tålmodig. Och pedagogisk. Och ganska så duktig på det här.
Tills jag blir blindsidad och alldeles överrumplad av en helt annan typ av irrationell rädsla. Nämligen en helt irrationell Snigelrädsla. Snigel har nämligen inte särskilt många rädslor. Framförallt inte irrationella sådana. Snigel är liksom en väldans miljöstark och tuff liten pryl (förutom när det kommer till andra hundar men det är ju ett faktum jag etablerade för långt om jätte länge sedan så det gills faktiskt inte så mycket.). Snigel har miljötränats till tusen från det att hon var ett knappt mjölkpaket stor och Snigel brukar ta sig an det mesta med ett brölande tjoho och ett extra öronflärp.
Men nu igår så stötte vi på patrull. Samma nästan lika patrull vi stötte på för 2 månader sedan men ändå inte. Men det återkomme rjag till om ett par straxar. Nåväl; patrull. Patrull i form av en dammsugare. Fisken har alltid varit rädd för dammsugaren. Trots att hon som pyttevalp idkade mycket dammsugarumgänge hos uppfödaren. Fisken flyr alltid in i sitt skyddsrum när det dammsugs och det får hon så gärna göra. Snigel har inte haft några vidare bryderier såtillvida den inte kommer alltför nära henne stjärtfjädrar men på senaste tiden har faktiskt hon börjat lämna rummet när jag börjar med dammsugarbrummet. Även det, helt okej. Och inget jag faktiskt haft några planer om att jobba med. Vare sig för Fisk eller Snigel. Vi har liksom viktigare saker att fördriva tiden med. Men så igår. Igår blev vi överrasknings anfallna av en irrationell rädsla ser ni. Bara sådär.
Tränade lite roliga saker med hundarna en vända. Först tokpeppig Fisk, sedan matgalen Lus och sist Muppglad Snigel. Muppglad Snigel så länge vi stod med näsan vänd ut mot balkongen. Sen tog jag ett steg och snurrade runt på oss och Snigel frös. Kröp ihop. Skakade. Hässjade. Flåsade och smackade samtidigt som hon fällde in öronen och såg alldeles genomynklig ut. Vadfalls? Har jag trampat på den? Har den ont i magen? Hon vägrade godis och flackade med blicken. Av en slump vände jag om igen så att Snigelnäsan pekade ut mot balkongen igen varpå Snigelprylen genast blev glad hund igen och tog godis. Vände om igen och panik utbröt på nytt. Tog några prövande steg framåt in mot matsalen och försökte belöna. Omöjligt. Och då ser jag den. Orsaken. Boven i dramat och ursprunget till den irrationella rädslan. Dammsugaren. Dammsugaren som numera mestadels står framme under en stol på grund av pälsfällshelvetet vi just nu genomgår. Vi har liksom inte tränat inomhus sen det började och bevisligen har ju något hänt i Snigelhjärnan. Någon form av ytterst alarmerande felprogrammering skulle jag vilja hävda.
Men att det var dammsugaren som var problemet var ganska så solklart. Vi har nämligen råkat ut för en sådam här sak tidigare. För två månader sedan när vi tränade i köket och jag råkade välta min magiskt braiga pälsborstabortsopkvast. Något som hänt nittielva gånger tidigare utan problem men den där gången. Den där gången slog något slint och irrationell Snigelrädsla hände. Så jag kände ju liksom igen symptomen.
I vanliga fall är det ju Fisk som drabbas av irrationell rädsla. Och det är jag van vid. Van vid att hantera. Då går jag pedagogbärsärk och analyserar funderar och klurar och pluttiduttar tills vi kommer på ett sätt som kanske kanske kan lösa problemet. Jag är ju trots allt Etolog och jag tycker det är oerhört intressant och givande att bearbeta just rädslor. Men när det kommer till Snigel. Ärtiga, flärpiga mupphjärnafladdriga orädda kaxSnigel som helst plötsligt blir biten i stjärtfjädrarna av en irrationell rädsla. Ja, då vill jag bara go all in Svensson och silvertejpa fast hundprylen på dammsugaren likt en hårig ryggsäck och dra henne ett par vändor runt kvarteret samtidigt som jag trallar på helan går. Etologen inom mig begår raskt harakiri och jag kan inte komma på en enda vettig lösning på problemet som inte involverar just silvertejp och avgrundsvrål av frustration.
Efter ett par minuters djupa andetag i en tom matavfallspåse i papper kunde Etologen och Svensson föra ett någorlunda halvvettigt samtal med varandra och vi enades om att försöka oss på lite klassisk motbetinging medelst korv och klicker. Lus fick assistera. Med Snigel vid sidan av mig, på behörigt avstånd fick Lus gå bananer på dammsugaren och för varje dammsugarpet fick hon klick och en korvbit. För varje klick fick Snigel också en bit korv som jag kastade åt dammsugarhållet. Lus åt 2,5 korvar. Snigel 0,5. Bra pass hälsar Lus. Men Snigel kunde i varje fall hämta korv både på och bredvid dammsugaren men huruvida hon numera blivit bästa polare med dammsugaren låter jag vara osagt. Motbetingning har sällan önskad effekt på irrationella rädslor. I varje fall inte i första kvarten.
Tog även fram balansbollen (som Snigel älskar) och försökte träna lite i närheten av den hemska dammsugarprylen (något som aldrig varit ett problem innan). Blandad framgång skulle jag nog vilja påstå och jag är nu ännu ett par blåmärken rikare.
Lagom till sängdags rök Etologen och Svensson i luven på varandra kring hur vi skulle arbeta vidare med problemet. Jag säger inte vem som vann men kontentan av det hela blev att vi fick en ny sängkompis den natten. För två månader sedan delade vi även säng med den eminenta pälsborstabortsopkvasten. Jag återkommer längre fram gällande det här projektets framgång eller frånvaro av detta.
När jag vaknade i morse hade alla fyra fortfarande puls så ingen verkar ha dött av traumat än så länge.
Supermagisk borste som vi delade säng med för 2 månader sedan (då utan päls)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar