Tvungen att kolla att ljudet faktiskt var på

Herrejistanes vilken magisk promenad jag och tjejerna hade idag. Helt sanslöst galet magisk säger jag bara. Den var dryga två timmar lång. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Svansarna viftade och öronen flärpte men framförallt; den var alldeles tyst. Toktyst. Alltså såpass tyst att jag liksom var tvungen att kolla att ljudet faktiskt var på.Jag menar, sånt händer ju ibland. Att man liksom råkar komma åt mute knappen sådär lite av misstag. Så tyst var den. Inte ett enda pip. Från någon. Det enda som hördes var tysta, ljudlösa Fisktut. Och detta trots att vi hade inte mindre än 15 tighta hundmöten (ja, jag räknar hundmöten. Frågor på det?) och 4 möten på längre avstånd. De flesta av de tighta hundmötena skedde på smal skogsstig där hundarna var maximalt en meter från varandra. Och inte ett enda pip. Snigel skvallrade eller parkourade sig förbi mötena och Fisken tutade sig lugnt förbi med sin Tut. Lus? Ja, Lus gör ju som vanligt och uppför sig alldeles exemplariskt. Hon gör oftast det. 

Alldeles fantastiskt helt enkelt. Tänk att allt som krävdes var en liten Tut i en Trut liksom. Tänk!