Hur som haver. På vår allra första träningsträff så kör Snail sin första hela bana, och då inget mindre än en bana från World Agility Open uttagningarna. Och dra mig långsamt på en liten ranglig vagn om inte fröken sätter den. Jajamen. Sin första nollade bana någonsin. Fin första hela bana någonsin till och med. Det är inte snyggt. Hon hoppar som en dåre och jag handlar som den febersjuka influensadrabbade pensionär jag faktiskt kände mig som den kvällen. Men ändå. Hon kan ju inte ens 12 pinnars slalom egentligen. Faktiskt. Mäkta imponerad och ytterst nöjd matte som genast såg framför mig hur än mer fantastisk hon skulle vara på nästa träningsträff.
Jo tjena.
Så här såg Wao- "loppet" ut:
Veckan därpå tränade vi bland annat hoppteknink och den optimism jag kände från veckan innan gick och grävde ner sig i ett slaskigt dike längs med E18. VAD GÖR DEN? Egentligen? Helt ärligt?
Och inte blev det bättre här. Hoppteknik? Japp. Det står fortsatt på todo listan. Tydlighet, kondition och handlingsteknik från matten? Kommer antagligen aldrig att hända men jag gnäller lite över bristen på det också.
Och för den som missade det tjusiga "långhoppet"....
Och ja... vi fortsätter i samma anda. Notera hur den glömmer att fälla ut landningstället efter sista hindret. Den kommer garanterat slå ihjäl sig innan debuten. Garanterat. Och jag kommer antagligen att dö av skrattkram eller av ett hopphinder i ögat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar